Tvåhundrafemtio mil senare

Vi har varit till norra Tyskland och kommit hem igen. Det kan tyckas hysteriskt långt men ibland behövs det lite ansträngning för det som är viktigt. Jag har ju varit i Indien på tre långa behandlingsresor, där den första finns beskriven i min bok En aning om yoga. Har varit till Indien annars också sisådär 10 gånger sammanlagt. Det är mitt andra hemland brukar jag säga. I hjärtat känns det faktiskt så.

Behandlingarna jag varit på startade 2011 och har varit omvälvande, inget som liknar spa eller mys utan tuffa massager med fötterna ända in i de djupaste vävnaderna. Det som gör skillnad i det långa loppet. Det är som att skala av lager efter lager av det som gör ont och när jag åkt hem har det som fått mig att gråta i början, bara känts bra. Och det är förstås inte något som vem som helst som utövar ayurveda varken kan eller utför. Vår Vaidya, ayurvediska läkare, har i över 50 år varit nära behandlingar och sedan utfört dem. Dag efter dag. År efter år. Han ser likadan ut som när jag mötte honom första gången för 7 år sedan och hans smittande skratt är lika barnsligt enkelt.
   Han bär på en stor kunskap, samma som vi i min yoga relaterar till, dvs våra nadis, energikanaler, där allt kan flöda fritt eller bli blockerade och som styr en hel del av vårt välbefinnande i den kropp vi bor i. Men som vi inte är. You are not your body. Det är något han återkommer till väldigt ofta, Vijay. När det är monsun i Kerala så är han i Europa och besöker sina elever runtom i Tyskland, Schweiz och Österrike. Nu var han i norra Tyskland och det slumpade sig så att vi både fick tider och hade möjlighet att åka ned. Så det gjorde vi.

Men jag hade glömt. Glömt i vanlig ordning att det är så smärtsamt. Men trots allt värt det eftersom jag fått enorma förändringar i min kropp tidigare. Nu har jag haft trassel med vänster skuldra och på något sätt har jag känt att det hänger ihop med höger höft. Och minsann, det är samma nadi som går mellan dem. Så inget konstigt egentligen utifrån yogans anatomi. Han masserar och jag gråter och jag böjer nacken, stretar inte emot, spänner mig inte och sedan går han vidare. Varenda del av min kropp är berörd och masserad. Med oljan som han kokat själv och där doften är som själva essensen av Indien för mig. Vilken man. Vilken kunskap. Och ja, jag har inte kunnat röra vänster arm bakåt innan. Har varit hos naprapat, där var de inne på kortisonsprutor för att senan är inflammerad och förtjockad. Vårdcentralen går jag inte till, det är sämsta stället för mig. Men Vijay gjorde något annat och nu är armen där den ska vara! Och nej, inte skönt någonstans men nu är det gjort. Jag är trots allt tacksam trots alla blåmärken på hela min axel.

Pratade med min yogavän som har studion där de höll till med massagen och hon sa att de som aldrig gått på yoga, de går på massage en gång och kommer sedan aldrig tillbaka. Yogisar däremot är vana att böja nacken, ha förtröstan och veta att genom det mörka onda kommer man ut ur tunneln. The cure for pain is in the pain. Som är mitt nya mantra och som fungerar.