Omtumlande helg

I fredags gick jag och tränade strax före lunch på mitt gym. Jag gjorde allt som jag skulle. Blev trött. Men inget annat. Inte ens hungrig, som jag brukar. Jag åkte hem. Satt en lång stund i bilen innan jag orkade gå in. Kraftlös liksom. Tog lite yoghurt och en macka, glutenfri förstås, och vilade. Sedan kom huvudvärken från helvetet för att avlösas av smärta i magen som var tusen gånger värre. Magen svällde upp så jag kände mig fyrkantig till slut. Mannen ringde 1177 som ville att vi skulle åka in, "jag tycker ni ska ta ambulans, det här låter allvarligt" men jag kände mig bara jobbig. Klarade av att hasa mig ut till bilen och så åkte vi in. När vi kom till sjukhuset kräktes jag utanför entréen innan vi kom in. Jag bara grät för att det gjorde så ont. Det påminde om mitt gallstensanfall innan jag blev opererad för 10 år sedan, men ändå inte. Jag fick morfin. Avskyr morfin, dels blir jag som utanför mig själv, dels mår jag överdrivet illa av det. Låg i korridoren på en brits i 6 timmar, sedan in på ett rum i en timme innan en läkare hade tid med mig. Då hade det värsta klingat av men jag var fortfarande svälld och hade ont. De tog prover som möjligtvis visade någon slags inflammation. Jag fick åka hem och lade mitt huvud på kudden kl 04 och sedan vaknade jag några timmar senare av ont i magen. In igen och mer prover och skiktröntgen av magen. 8 timmar på akuten igen innan jag fick åka hem. Precis alla värden var toppenvärden enligt läkaren och alla inre organ i otroligt bra skick enligt honom. De var förbryllade och även jag.
   Det jag känner nu är mest en tacksamhet över att vara hemma igen, även om jag inte är på topp, det tar väl tid att komma tillbaka efter allt, medicin, kontrast och alla gånger de stuckit i mig under den här helgen. Av 20 timmar, väntade jag 15 och det är något som är galet i detta. Sov 4 och transporterade mig 1 timme. Att en stad som Örebro, med 150 000 invånare har  EN (1)  kirurg som jobbar en fredagnatt.... Hur kan man ens planera så galet? Den personen ska dessutom hantera alla barn, frakturer osv. Och så knivskärningarna. Fyllan. Människor som har ramlat och slagit sig, blivit slagna och så vidare. Det kändes som en krigszon. Alla slet som galningar, sprang med mjuka steg men det var övermäktigt. Jag förstår det. Samtidigt. När man är sjuk och ligger där och kvider och gråter och bara väntar på att någon ska titta på en - då är 7 timmar en djävla evighet. Något är helt galet här. Tänk om en människa bra på organisation kunde styra upp det hela. För det är vad som saknas tror jag. Att någon kan kräva läkare att jobba på samma scheman som sjuksköterskor. Hur kan det inte vara möjligt? Ja, jag vet naturligtvis inte allt, men jag har jobbat på sjukhus i 5 år som sekreterare och i 2 år på barnpsyk. Man ser en hel del. Hierarkier. Tokerier och toppstyrning. Och att viss personal är viktigare än andra. Med det sagt, alla jag träffade var fantastiska. Deltagande och kunniga. Förutom en då. En manlig sjuksköterska som gav sig in i en invecklad diskussion om deras prioriteringssystem och färger de har i sitt system. Jag grät och han säger då till mig "om du har överlevt 7 timmar på akuten så har du inte dött. Du klarar dig". Och ja. Det gör jag. Men det var så respektlöst sagt. Jag berättade det för sköterskan lördag morgon, som för övrigt var samma som hade tagit emot mig kvällen innan, hon blev upprörd, gav mig telefonnumret till sina chefer och bad mig ringa dem. "Det är inte så vi behandlar våra patienter. Jag var så orolig för dig, du var verkligen jättesjuk". Och tänk, ibland behövs det inte mer, för att få bli sedd när man mår som sämst. Jag ringer cheferna imorgon. Och ja, jag överlevde och ligger hemma och gottar mig åt alla hjärtan och omtankar som jag fått via Instagram, där jag heter Aningar.

Det finns något i det här för mig att klura på. Vad var det som hände? Och varför? Tills dess följer jag bara med.