Katten bland hermelinerna

Jag har varit på kurs. I fyra dagar. Ute i skogen på en vacker plats. Jag har ätit god vegansk mat och sovit tungt i det vandrarhemslika rummet. Bastat i en vedeldad bastu och badat i isvak. Allt medan den mörka himlen stod som kontrast till den snöiga skogen.
   Kursen heter The healing power of sound. Kursledaren Karin Gibson är musiker, musiklärare, Kundaliniyogalärare och lite annat smått och gott står på hennes visitkort. En otroligt inspirerande person, varmhjärtad, glad och oerhört kunnig. Hon har levt musik hela sitt liv och det var hon som skickade en inbjudan till mig om kursen. Ingen av oss förstår riktigt hur det gick till för vi hade aldrig träffats innan kursen och hade inga kopplingar i yogan eller på annat sätt.
   Nå. Jag åkte. Lätt nervös. Mest inför att jag förstod att de andra skulle vara Kundaliniyogautövare och det är inte jag. Men det här med ljud och läkane ljud, healing sounds, överskuggade allt. Jag har verkligen dragits till det här. Så lite grann med känslan av att vara en katt bland hermelinerna körde jag upp till skogen. Och ja. Så var det ju. Det var jag och 11 KY-lärare.
    Det är totalt omöjligt att sammanfatta det hela i ett litet blogginlägg.  Så därför skriver jag flera stycken på raken. Så kan man också göra tänker jag. Det som finns kvar i mig är glädje. Den totala. Och så mycket jag lärt mig och hur inspirerad jag är över att införliva det hela i mitt liv, i min yoga och min undervisning. Steg för steg. För allt är ju vibrationer och vi är alla i svängning på en eller annan våglängd. Jag genomsyras fortfarande av den bubbliga känslan av att allt verkligen är möjligt när man vågar kliva utanför det invanda för att önskan om något är större än rädslan eller osäkerheten.

Tack. Tack. Tack.

Man stannar

Det här med att undervisa. I vad man än undervisar i. Vad vill man uppnå i sitt klassrum? På sin föreläsning? Eller i sin yogasal? Läser om yogaelever som lämnar rummet innan savasana. Som lämnar rummet för att de möter motstånd i sin yoga. Att man skriver att det är synd att stressen och behovet av att rusa dominerar. Men det finns mer i det här än det. Jag är säker.
   Men jag blir också chockad. Ja. Jag använder faktiskt det ordet - chockad. Hur kan det ens finnas med som alternativ? Att gå innan det är slut? Att inte stanna och möta det man kommit dit för? Att inte visa sin lärare den respekten att man stannar? Ja man kan vara nybörjare, men då är väl man ännu mer noga med att stanna? Eller?
   När jag smälter det hela så börjar jag fundera. Jag har tränat i 15 år. Jag har undervisat i 7 år. På gym. På ett annat yogaställe, där jag var en bland många yogalärare. På mitt egna ställe i 5 år med många grupper varje vecka. Och det har ärligt aldrig hänt att någon lämnat salen. Beror det på att jag har varit hos lärare som är bättre? Att jag som lärare kan mer? Nej. Det tror jag inte. Men något måste det bero på. Vad?
   Tänker först att det är ett storstadsfenomen. Men nej. Jag har yogat i San Francisco, London, Paris, Wien,  Stuttgart och på olika ställen i Indien, Serbien och Kroatien. Och där bor det många människor. Och det är många människor när jag går kurs. Ibland över 60 personer. Ingen går. Folk stannar. Gråter ibland. Blir förbannade ibland och skriker saker rakt ut. Skrattar. Men man stannar. Och kanske har jag gått ett femtiotal kurser och workshops.
   Jag tänker på när mina barn gått på karate när de var mindre. Respekten de visade inför dojon, att buga innan man ens gick in i rummet. Respekten för sin lärare. Att alla bugade. Den respekten har jag själv inför mina lärare. Och hur noga jag är med att följa det som ges. Att ta emot det man får som oftast handlar om de mentala utmaningarna, som inte är det man önskar sig. Men som lärare så informerar jag också noga om det. Och ja, jag har haft terminskurser där jag lärt känna alla. Drop in har bara existerat för de som redan kan det jag undervisar i.
   När jag funderar så kommer jag fram till det kanske handlar om hela inställningen till yoga där man undervisar. Vilken typ av lektioner man har. Om man har snabb lunchyoga, drop in yoga för vem som helst, när som helst. Kanske skapar det ett klimat av bråttom? Obs, jag har inga svar men att man tappat respekten så totalt inför det man valt att delta i, kan det handla om att man inte böjer nacken? Att man tror att man bestämmer, fast det är yoga man sysslar med. Och ja, missförstå mig rätt. Allt kan ju hända på den där mattan, på det där golvet. Och känner man att kvoten är fylld då sätter man sig ner, om man yogar hos mig. Eller lägger sig ner om man har ont eller helt enkelt inte förmår mer den dagen. Det säger jag innan varje lektion. Det är sant. Alla får ta ansvar för sig själva. Men man stannar. Man stannar. Låt inte slit och släng-mentaliteten krypa in som något slajm i yogarummet också. Låt oss bevara respekten för lärare och elev. Låt oss bevara respekten för yogan.
  Kan det också handla om att man yogar via en lärare online idag? Då man gör själv, ingen ser och ingen bestämmer. Du knäpper på och av på din yoga. Du kan resa dig och gå när som helst för att du själv bestämmer. Men allt det är en illusion som jag ser det. Om man ska yoga måste man möta saker inombords. Det är därför man behöver en lärare IRL.
   Så. Det var dagens predikan och något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Respekt.

Att följa en lärare

"Yoga om 15 år, vad innebär det tror du? Mer hemmaträning, träning på jobbet? 
- Jag tycker att det är synd att man som elev mer och mer tappar kontakten med yogaläraren. Yoga online ökar och det är stort fokus på att ta mycket bilder på sig själv. Förhoppningsvis har betydelsen av relationen mellan lärare och student vuxit sig starkare igen om 15 år och att fokus då också ligger på att man vill vara med i en community och ser det goda i att vara i en grupp. (min betoning) Det finns jättefina saker med att vara online, men det har gått alldeles för långt, jag har aldrig varit ett fan av olika "challenges" där man ska ställa sig på huvudet utan händer och ta en bild, det är inte det yogan handlar om. Man kan ha det som inspiration men man måste också tänka på att hålla sig skadefri. Jag lägger aldrig upp bilder från min egen yogaträning, det finns ingen i hela världen som har sett min "egen" yoga, och min egen yoga är så långt bort från telefonen och datorn som det bara går, det ska bara  var du och din yoga."
Utdrag ur en intervju med Rachel Yogagirl Brathen ur senaste numret av Yoga för dig.

Det är så intressant att hon tycker det här. Att hon säger så här. Jag kan skriva under på allt det. Samtidigt vet vi hur många följare hon har, hur "hon" uppmanar till att man ska beställa, köpa och prenumerera på olika yogaserier hon har filmats i, eller kurser hon har.  Det finns en stor diskrepans mellan ord och handling. Jag vill inte på något sätt sätta åt henne, jag tror att hon är en toppentjej, men jag tror att när man blir nästintill ett fenomen och har 9 anställda där flera sköter ens sociala kanaler, då tappar man kanske lite av äktheten och kärnan i det som förmedlas. 

Klart är ändå att det hon säger om lärare och elev, det är precis det som jag själv förespråkar och som jag tror på av hela mitt hjärta. Att man behöver en lärare. Man behöver sin lärare. Jag tror också fullt och fast på att man ska hitta en lärare som man tror och litar på, stilen är underordnad.

Att följa en lärare är inget sektartat, det är ett fritt val. Att följa en lärare är att böja huvudet inför någon som kan och vet så mycket mer om det du vill fördjupa dig i. Det är att inse att det man tror är bäst för en själv, inte alltid är det. Det är att stånga sitt huvud mot asanas som är tuffa just för en själv och ta sig igenom mentala hårdnackade motstånd. Det är att ta sig till friden och smärtfriheten och inse massor av saker om dig själv. Det är att via den yttre läraren hitta till sin egen inre lärare. Som min lärare sa på kursen - you have everything there inside you. You don't need to look for it in other places.  Det är att växa och gå vidare och få personliga råd som handlar om just dig, även om alla i rummet gör samma serie. Det är att komma hem helt omtumlad inombords och längta efter att sortera det som du fått och som känns övermäktigt. Fast ändå inte. Om ni förstår? Jag följer min lärare.