Jag FÅR njuta

Sitter här och lyssnar på radio och ser hur snön rasar från taket. Det faller med stora sjok i blidvädret. Dricker mitt maskroskaffe och är nöjd. Har ju bestämt mig för att om något hemskt händer så fort jag har uttalat att jag är glad, lycklig och nöjd så har det ingen relation. INGEN SOM HELST KORRELATION. Det är min nya sköna inställning. Långt ifrån hur jag fungerat tidigare där jag ibland känt mig skyldig om jag uttalat att jag är glad och mår bra och samtidigt rädd för att jag jinxar, att nu kommer något fruktansvärt att hända. Snart ramlar himlen ner helt enkelt. Galet tänkande.       
   Ungefär som när jag ligger och drar mig i sängen. För att jag kan. För att det är skönt. För att jag helt slutat skynda mig. Främst för att jag inte behöver det längre men även för att jag haft en känsla av att om jag inte har yogat, ätit frukost, bäddat och fixat innan klockan är 8.30 så kommer en kontrollant att ringa på dörren och kolla upp det hela. Jag vet! Det är så galet men känslan av att göra det förbjudna, det som man helt enkelt inte får, borde eller ska. När jag pratar med min man om det hela så skrattar han och säger; - jag tror att det är svenskt, det kommer med vår kultur. Ligg inte här och dra dig på förmiddagen. Det har heller aldrig spelat någon roll om jag jobbat sent, kommit hem vid midnatt eller om jag varit uppe på natten med sjuka barn. Känslan har ändå varit där. Nu pulvriserar jag den i mitt sinne. Som en sandhög som flyger bort i vinden. Jag behöver inte stå till svars för något. Jag får njuta. Jag får må gott. Jag får göra det som får mig att må bra. Jag får till och med dra mig i sängen på morgonen och uttala det högt. Jag står utanför arbetslivet. Det har känts märkligt ibland, sedan i höstas då jag definitivt bestämde mig för att inte söka något mer jobb. Om två månader börjar jag ta ut pension och ja, jag lever ett väldigt gott liv.
    Jag är en social person, även om jag gillar att vara med mig själv också, men nu är jag inte i något sammanhang. Det har känts udda ibland. Det har känts som att vara lite utanför. Men när jag tittar på vad jag saknar är det absolut inte jobbet. Det är inte alla miljarders möten och telefonsamtal. Det är inte alla bortslösade timmar på arga personer som förväntat sig det omöjliga. Det är absolut inte den akademiska arrogansen. Det är människorna. De jag haft min vardag med. Och människor träffar jag ju. Inte lika självklart som när man alltid ses varje dag. Men. Jag bokar in mig med de som jag vill möta och jag njuter av min absoluta egna tid. Låter det bortskämt? Nä jag tror inte det när man har jobbat i 50 år. Jag började med att skura trappor när jag var 11-12 år och sedan dess har jag jobbat. Jobbat och pluggat. Pluggat och jobbat. Och jobbat. Och nu - något helt annat. Nu tänker jag annorlunda. Jag tänker att den här tiden i livet, den ska jag njuta maximalt av. Jag är värd den. Precis som alla som jobbat länge och mycket. Jag fick en rejäl smocka innan jag valde att sluta. Men valet var ändå mitt. Länge funderade jag faktiskt på om det var rätt trots allt. Om jag borde stannat och slagits för min rätt. Jag tror att jag hade vunnit, allt pekade på det. Men jag valde ändå att gå. För att det var dags. Och efter det valet har inget varit som förut. Men det är bra. Jag har fullt ut landat i att jag mår gott, lever gott och njuter. Och det valet var livsnödvändigt för mig. När jag för ett tag sedan började tänka på det hade jag till och med glömt namnet på några som snackade bakom min rygg! Så meditationen har gjort sitt jobb. Yogan har gjort sitt jobb. Men framför allt har jag ändrat mitt tänkande och hela tiden styrt in tankarna på det jag vill tänka på, inte den där loopen av trista dömande tankar.

Det är skönt att vara jag idag.