Jag klarade det!

Jag har varit i fjällen. Med hela stora bullriga familjen. Och jag andas ut. För är det något jag varit nervös för i vår så har det varit den här skidresan. Jag älskar att åka slalom, tycker det är rofyllt med längd. Men de senaste åren har det blivit väldigt lite. Även om jag velat mer så har det liksom runnit mellan fingrarna. För ont. För lite snö. För mycket annat som styrt. Men nu. Nu skulle det bli av. Vi hyrde ett stort och ett litet hus av en god vän som har som en liten helt fantastisk "stugby", fem hus i väldigt olika storlek. I en snölabyrint. Vi hade en enorm packning. Förstås. Olika pjäxor för olika skidor, hjälmar till alla och så mat. Mat, mat, mat.
    Jag darrade lätt när jag ställde mig i första liften. Åkte några åk. Fick ont i fötterna. Frös. Fick en slags panik innan jag fick av mig pjäxorna. Men sedan. Sedan kunde jag åka som jag alltid gjort! Jag och mina höfter svängde fint och lätt. Jag kände ingenting i kroppen mer än lite stretande i lårmusklerna efter att knäat lätt ganska mycket. Jag knäpper inte heller pjäxorna för hårt för att jag vill ha skenbenen lite i fred. Eller hur jag ska säga.
   Och förutom att jag fått rå om barnbarnen, ätit gott, skrattat mycket, bastat med tjejerna i familjen så är jag stolt. Stolt över att jag ställde mig i backen igen. Att jag inte åkt slalom på fyra år, gör det hela större. Jag vill aldrig bli en sådan person som skyller på krämpor eller ålder för att sluta göra det som får hela bröstet att expandera när jag känner fartvinden i kroppen och ansiktet.

Vi åkte hemåt igår. Jag och mannen tog en liten omväg till Fjätervålen där vi satt i solen och åt en belgisk våffla med sylt och hjortrongrädde. Vet inte när jag mått bättre. Hoppas din helg också varit fin!