Reflektioner kring yoga och yoga

Kan man jämföra olika yogastilar? Jag vet inte. Jag tänker att det är omöjligt. Tänker att alla vägar bär till samma mål. Och olika människor passar för olika sätt att hantera sin kropp, själ och ande. Och vad som är min största övertygelse efter healing-sound-kursen är att jag verkligen älskar min yoga. Min Shadowyoga. Och att andra människor känner samma för sin yoga. Förstås.
    Och man måste absolut inte jämföra. Men några reflektioner vill jag ändå våga mig på. Jag förstår att KY är så pass populärt som det är för musiken, mantran och chanterna som är så integrerat i den formen. Det var till och med flera lärare som sa på min kurs att de aldrig hade det tyst under ett yogapass... De letade ständigt ny musik som skulle finnas i bakgrunden och nya mantran att dela med sina grupper. Det gjorde mig lite häpen. För om man aldrig lyssnar på det som finns inuti utan musik utanför, har jag svårt att förstå hur man ska höra det som finns där. Att ha musik är mig främmande på det sättet. Däremot att avsluta med chanter, mantran och ljud av olika slag - det känns klockrent för mig. Flera sa också att deras elever främst kom för just musiken, inte för rörelserna. Det var också lite udda i mitt sätt att se på det hela. OBS! Jag säger inte att något är fel eller rätt, jag delar bara mina tankar om vad jag fick höra. Och det är klart att jag var nyfiken på hur det hela skulle vara. När jag stod och duschade kallt varje morgon klockan 06, hade jag trott att jag skulle få trängas vid duscharna. Men ingen gjorde kalla avrivningar. Det var bara i min fantasi tydligen som man gör det!
   Andningen. Åh den djupa bukandningen med uddihyana bandha den lyste totalt med sin frånvaro. Däremot användes mula bandha flitigt, det så kallade rotlåset. Alla andades också in med ett näsljud som inte är en djup inanding (enligt Medveten Andning och Hathayoga). Inte konstigt heller att de blev törstiga för de andades väldigt ofta med öppen mun vilket gör att man förlorar 40 % av sin fuktighet i munnen. Eldandningen. Det var säkert 10 år sedan jag eldandades, så det tog en stund att hitta den. Men förstår fortfarande inte varför den ska göras i vissa positioner. Tänker att det vet de som gör den.
   Ljuden. De stönade, suckade, gäspade högljutt och lät väldigt mycket. Förundrad hörde jag alla ljud runt mig. Själv är jag väldigt tyst.
   Drickandet. De flesta drack under yogapasset. Vatten eller skvimpade med termosar.... Helt otänkbart i min yoga. Jag blir full i skratt om jag ens tänker tanken. För att inte tala om att komma ur rytmen.
   Sittandet. Vi stod någon enstaka gång och skakade loss kroppen, annars satt vi hela tiden. Svårt att bygga en foundation, ett stabilt grundande från fötterna ner mot jorden och uppåt i benen när man sitter mesta tiden. Alla satt också uppallade med kuddar, filtar, bolstrar runt sig. Ingen annan satt rakt ned på sina sittben. Det gör ju att man tippar fram sitt bäcken. För mig är det en paradox. Om man ska sitta så mycket som de faktiskt gör kan jag inte förstå att man inte tränar det ordentligt först. Att klara av att sitta rakt ned på rumpan utan stöd, att ha en rak rygg och stabil core som inte kollapsar. Lite som att hoppa över ett steg i min värld. Tänker också på min lärare som blir 70 år i år och som utan problem sitter i swastikasana i timmar, med rak rygg och stabil kropp utan att någonsin rasa eller bli stel. Där energierna flyter fritt. Själv brukar jag vara helt ledbruten efter att ha suttit i tre timmar på en lektion, utan att röra mig. Men faktum är att det går bättre och bättre. Jag har själv haft många elever, som knappt kan vara stilla några minuter utan att byta ställning. Då måste man börja med just det som jag ser det. Och om kroppen har hårt underlag blir den mjuk och vice versa. Sover du till exempel i en mjuk säng blir du stel och tvärtom. Inte direkt konstigt när man tänker på det.
   Det individuella. Alla gör sin yoga i sin takt. Alla blundar. Ingen hänger ihop som i min yoga när man andas tillsammans och gör rörelserna synkronicerade med andetaget och med varandra. Det är en riktig win-win situation som uppstår då. Men för många är det säkert befriande att blunda. Att inte se någon annan och inte trilla i fällan av att jämföra sig. Det är bra. I min yoga är ögonen öppna, men oseende. Det vill säga man tittar inåt trots att ögonen är öppna. Det är lite svårare än att bara blunda, men ger samma effekt men du ser samtidigt i någon slags ögonvrå när man rör sig åt olika håll tillsammans.
   Musiken. Åh här är det jättestora pluset. Alla mantran, all chanting - det är gudomligt. Och det är just det här som jag vill börja använda. Och vill man inte använda sikhiska mantran, som främst är KY så finns det många vackra inom buddismen och hinduismen också. Eller också använder man bara rakt av de man vill sjunga. Helt enkelt.

Tänk så skönt det är när vi alla hittar till det som känns som just vår yoga!

Å andra sidan

Det är inte så kul att vara sjuk, att inte orka och längta efter rörelse. Å andra sidan. Det är ganska skönt att släppa taget om allt. Att finna sig i sin situation och låta allt flyta framåt som det ändå gör. Fast utan min inblandning. Jag sover när jag är trött, när ögonen faller ihop mitt på dagen så är det okay att bara luta sig bakåt och slumra. I soffan. I sängen. I fåtöljen. Jag äter när jag är hungrig. Men just nu är det lite som jag äter, mer som jag dricker i form av citronvatten, te, citronvatten och någon enstaka kopp kaffe. Längtar efter salt. Äter lite salta mandlar och jordnötter. Läser en hel del. Artiklar på nätet. Bloggar. Böcker. Så nej, jag kan inte klaga. Jag bara följer med. Och att vädret är sådär förvårtrist, det är liksom ett bonus. Ja jag tycker det. Jag har varken ork eller lust till något annat. Vi är sjuka båda två och jag vet inte när det hände senast, om det någonsin hänt tidigare, det är en ovan situation. Men vi har sällskap och vi pratar när vi har lust och ser på tv-serier och filmer när vi har lust. Och när vi tar vår morgonmandelgröt så börjar vi plötsligt tala om hur vi är. Hur vi verkligen är. Fungerar. Och hur mycket sådant kommer till ytan, när man bara är stilla och tar emot. Av vad som vill ut. Inifrån och bara ut.
   Jag har alltid hållit mig på mattan i mitt liv. Jag har otroligt sällan visat det som är hela jag. Inte för att jag är rädd för att visa mig, nej, jag är rädd för att skrämma bort människor. De flesta älskar min rakhet, att jag vågar säga saker, att jag står för saker. Men det är så länge det handlar om andra, inte om oss själva. Jag vet inte hur många som bett mig om sin ärliga mening och när jag gett dem den så har de försvunnit. Inte för att jag är ett orakel eller har alla rätta svar på hand. Nej för att jag helt enkelt blir obekväm för andra. Jag känner mig sällan helt hemma i mitt land, för människor är i regel tysta, vill inte "bråka" "avskyr konflikter" "det är ingen idé, det blir bara bråk om jag säger något" "nej jag älskar samförstånd". Vad nu det är. Det är kanske därför jag älskar att läsa deckare, se filmer med mycket intriger som just House of Cards. Spelet mellan människor. Eller vad man vill kalla det. Den sociala strukturen och hur vi gör. Vad som sker och vad som försiggår. Av varför människor handlar som de gör. Jag tror att vi drivs av olika bevekelsegrunder som handlar om vilka vi är rent personlighetsmässigt men också väldigt mycket av den bakgrund man har. Hur våra förhållanden har sett ut när vi växt upp. Vad som gjort oss till de vi är. Men också att vi kan gå vidare. Till att bli vår fulla potential. Jag brukade längta tills jag fick visa mig i min fulla potential. För jag har skrämt människor med min personlighet. Eller som de tester vi gjort på jobbet några gånger nu och där jag får samma svar varje gång. Att jag är en visionär. Att jag är en stigfinnare. Att jag är kreativ och strategisk på samma gång. Det låter väl fint? Men det har aldrig varit lätt. En av våra ledarskapskonsulter sa  - Med din personlighet Annika så blir det inte lätt i vårt samhälle, det är alltid lättare att ha den personligheten om man är man. Tack. För det har jag lärt mig för ganska länge sen. Att när man tar plats och har visioner, är rak eller tydlig med var man står, då blir de flesta tysta. Om man inte är en man.
   Och det är just den där tystnaden som är förgörande för mig. För när människor tystnar, i bloggvärlden, i kommentarerna eller i vardagen, då anklagar jag alltid mig själv. För att jag är för mycket. För att jag tar i så. För att jag kanske trycker undan andra. För att jag är så osvensk. För att jag tydligen inte låter andra prata. För att jag inte väntar in.

Jag blickar uppåt i Petra, klippstaden i öknen

  Men i våra samtal här hemma så landar jag i att jag måste också få finnas. Med hela mig. Och om jag någon gång skriver en obekväm kommentar hos dig eller dig. Eller säger något som du inte gillar. Säg det till mig. Ta en diskussion. Jag kan idag känna att man ska stryka varandra medhårs hela tiden, hålla med (eller också vara tyst) aldrig säga emot, aldrig fråga (för då kan någon känna sig ifrågasatt) utan bara vara mjuk och "trevlig". Finns det något tråkigare? Att vi inte kan mötas. Stötas och blötas.
   Kanske är det därför jag gillar mina yogalärare så oerhört mycket. För att de tar diskussionen. För att de visar på det som krävs. Som inte handlar om vad man gillar utan om vad man behöver. Får alla personlighetstyper vara med i din värld? Skräms du av de som öppnar munnen? Är det silence is golden som gäller för dig? Och nej. Självklart öppnar jag inte munnen eller skriver om allt jag läser som jag har tankar om. Nej jag pratar/skriver när det är något jag är personligt berörd av. Jag får en hel del mail där människor väljer att berätta sin historia för mig, för att de känner igen sig i mig. Som jag önskar att ni skrev i bloggen också. Inte så att hela er ryggsäck ska tömmas på mitt bord, men en kommentar då och då. För jag vet att jag inte är ensam om att vara den här som gillar att prata, skriva om det som inte alltid är det som är tillrättalagt eller genomgulligt. Kanske är det dags för mig att egentligen vara hela min fulla potential. På gott och ont. Att jag också får plats utan att vara rädd för att bli bortvald om någon tycker att jag är obekväm. Jag vill inte bara titta uppåt, jag vill gå uppåt. Jag vill bredda mina vingar, jag vill vara hela jag. Synlig. Är du i din fulla potential?

Bekräftelse

Långt pass i tvättstugan, trötthet och stelhet i kroppen. Hela kvällen funderar jag över om jag varit en bra förälder. Har faktiskt aldrig haft dåligt samvete över vad jag gjort eller inte gjort gentemot mina barn. Men igår efter en fika med sonen och hans flickvän så rasar tankarna plötsligt i en helt annan omloppsbana. Skulle jag ha haft ett bankkonto att överlämna nu? Tja, det är ju bara pengar. Men med bara pengar kan man resa och göra massor. Men ska de inte tjäna ihop till det själva? Skulle jag ha tjatat om att sonen skulle pluggat mer. Eftersom jag faktiskt vet att han har förmåga att ha högsta betyg i det mesta. Men han har varit mer laid back. Har sett det som hans ansvar. Var det fel? Blir nästan lessen när jag inser hur olika det ser ut. Och våra barn har det ändå bra! Tänk alla som inte har det. Som inte har någon som undrar hur de har haft det under sin dag, som inte kollar att gympakläderna har rätt storlek och att matsäcken finns packad inför utflykten. Som inte har någon som fixar kalas osv. Jag vet att jag/vi funnits där, inte bara praktiskt utan delaktiga i allra högsta grad. Men ändå. Skulle jag gjort annorlunda? Då som av en händelse ringer dottern som bor i Uppsala. Vill bara prata lite. Så jag frågar henne. Får en lång intressant utläggning om hur mycket mer än pengar och tjat om plugg som hon fått med sig. Hur man lever helt enkelt. Som hon säger. Då lättar det inombords. Ibland är det skönt med bekräftelse!