Katten bland hermelinerna

Jag har varit på kurs. I fyra dagar. Ute i skogen på en vacker plats. Jag har ätit god vegansk mat och sovit tungt i det vandrarhemslika rummet. Bastat i en vedeldad bastu och badat i isvak. Allt medan den mörka himlen stod som kontrast till den snöiga skogen.
   Kursen heter The healing power of sound. Kursledaren Karin Gibson är musiker, musiklärare, Kundaliniyogalärare och lite annat smått och gott står på hennes visitkort. En otroligt inspirerande person, varmhjärtad, glad och oerhört kunnig. Hon har levt musik hela sitt liv och det var hon som skickade en inbjudan till mig om kursen. Ingen av oss förstår riktigt hur det gick till för vi hade aldrig träffats innan kursen och hade inga kopplingar i yogan eller på annat sätt.
   Nå. Jag åkte. Lätt nervös. Mest inför att jag förstod att de andra skulle vara Kundaliniyogautövare och det är inte jag. Men det här med ljud och läkane ljud, healing sounds, överskuggade allt. Jag har verkligen dragits till det här. Så lite grann med känslan av att vara en katt bland hermelinerna körde jag upp till skogen. Och ja. Så var det ju. Det var jag och 11 KY-lärare.
    Det är totalt omöjligt att sammanfatta det hela i ett litet blogginlägg.  Så därför skriver jag flera stycken på raken. Så kan man också göra tänker jag. Det som finns kvar i mig är glädje. Den totala. Och så mycket jag lärt mig och hur inspirerad jag är över att införliva det hela i mitt liv, i min yoga och min undervisning. Steg för steg. För allt är ju vibrationer och vi är alla i svängning på en eller annan våglängd. Jag genomsyras fortfarande av den bubbliga känslan av att allt verkligen är möjligt när man vågar kliva utanför det invanda för att önskan om något är större än rädslan eller osäkerheten.

Tack. Tack. Tack.