Känt mig tråkig

Den här höften som jag har tampats med ganska länge nu, den förvånar mig ständigt. När jag tittar bortom. Bakom. Smärtan ändrar både färg och form. Den har gått från infernaliskt vitt till pulserande mörkrött. Idag var den utan färg. Formen bara som en kontur som ändrar sig. Som en amöba. När jag drar ned min uddiyana bandha, mitt "maglås", så fyttar den sig. Motvilligt. Haha, det är nästan som något levande som jag tampas med därinne. När jag släpper taget känner jag också alla spänningar som finns på min högra sida. Nå. Allt finns där. Bara att tugga vidare.
    För några dagar sedan fick jag för mig att jag skulle testa några andra övningar. Jag är ju som en plugghäst, en lydig elev, tänker sällan ut något nytt, förhåller mig bara till det jag fått av min lärare. Men ibland kan jag känna mig tråkig. Läser om alla som byter sadhana som de byter kläder, nåja, nästan i alla fall och jag har tänkt kanske också jag? Jag gjorde några övningar, fem stycken. Det kändes väldigt bra i stunden. Nästa morgon var jag väldigt mycket stelare men testade i alla fall övningarna igen. Nä. Ingen bra idé. Den natten vaknade jag varje timme av smärtan i höften. Hade så ont att jag var tvungen att be min man massera mig mitt i natten. Sedan rättade jag in mig i min egen practice igen. Och idag var jag helt tillbaka, i det som är mitt och jag behöver inte bry mig en sekund om vad andra gör. Även om jag är intresserad hur andra jobbar med sina utmaningar.

I det som är nu får jag lov att känna mig tråkig i det som har följt mig i 1,5 år. För jag vet ju att i det långa loppet kommer det här att gagna mig tusen gånger mer än om jag trasslar med annat. Det är helt enkelt mitt egos irrvägar.