Jag har vilat en vecka. Det betyder att jag gått upp, sedan varit tvungen att lägga mig för att jag varit så matt. Ingen feber. Ingen direkt smärta i magen men totalslut. Så jag har lagt allt åt sidan. Och då menar jag ALLT. Pyttelite restorative yoga. Ingen träning. Bara läst och så har vi plöjt en ny serie på Netflix. En fransk, La mante. Så kul att se annat än engelskspråkiga filmer och serier ibland när man hittar något bra. Och den gillade vi. Nagelbits-spänning. Igår natt sov vår son och han lilla familj över hos oss, de fick nya golv inlagda. Jag släppte allt. Och ja, de tog ju emot. De lagade frukost, plockade i ordning. Gjorde soppa och jag bara myste med lillkillen som kryper vilken dag som helst. Jag har blivit precis en sådär larvig farmor som gärna pratar om mitt barnbarn och gärna visar bilder och filmer :) Hans föräldrar har valt att inte lägga ut bilder på honom någonstans men jag har ju ett antal i min telefon som jag själv får njuta av. För deras beslut är ju det som gäller.
Så vaknar jag idag och känner för första gången lite mer energi. Klär på mig. Riktiga kläder, inget mys. Och det känns också skönt. Plockar bort blommor och stenar som jag har i alla fönster och sedan kommer fönsterputsaren. Jag kostar på mig en fönsterputs en gång om året och som dessutom blir mycket billigare med RUT-avdraget. Och ändå kan jag känna att det är för lyxigt att göra något sådant. Var kommer den känslan ifrån? Och nej, det är inte bara rika Lidingöbor som utnyttjar RUT och ROT. Jag och många lika vanliga som mig gör det också.
Jag vet inte om det är så att något slags Jante sitter där i ryggmärgen över vad man "får" och inte får. Det finns en syssla jag avskyr i hushållsarbetet och det är fönsterputsning. Kanske för att jag aldrig blivit bra på det. Och jag har en ung kille jag anlitar, hans firma är liten och pålitlig. Tänker att han också ska leva. Han gör så fint. Och jag borstar bort den där lilla filuren som sitter på min axel och som säger vad man får, ska och borde. Jag gör väl som jag vill! Eller?
Inatt var det -10 grader och det känns som våren verkligen väntar på sig i år. Nå. Solen lyser och i eftermiddag har jag de blankaste fönstren som ger mig en skön känsla. Hoppas helgen blir lugn, jämfört med förra. För dig. För mig.
Så vaknar jag idag och känner för första gången lite mer energi. Klär på mig. Riktiga kläder, inget mys. Och det känns också skönt. Plockar bort blommor och stenar som jag har i alla fönster och sedan kommer fönsterputsaren. Jag kostar på mig en fönsterputs en gång om året och som dessutom blir mycket billigare med RUT-avdraget. Och ändå kan jag känna att det är för lyxigt att göra något sådant. Var kommer den känslan ifrån? Och nej, det är inte bara rika Lidingöbor som utnyttjar RUT och ROT. Jag och många lika vanliga som mig gör det också.
Jag vet inte om det är så att något slags Jante sitter där i ryggmärgen över vad man "får" och inte får. Det finns en syssla jag avskyr i hushållsarbetet och det är fönsterputsning. Kanske för att jag aldrig blivit bra på det. Och jag har en ung kille jag anlitar, hans firma är liten och pålitlig. Tänker att han också ska leva. Han gör så fint. Och jag borstar bort den där lilla filuren som sitter på min axel och som säger vad man får, ska och borde. Jag gör väl som jag vill! Eller?
Inatt var det -10 grader och det känns som våren verkligen väntar på sig i år. Nå. Solen lyser och i eftermiddag har jag de blankaste fönstren som ger mig en skön känsla. Hoppas helgen blir lugn, jämfört med förra. För dig. För mig.
Tycker att du gör jättebra i att ha fönsterputsare. Jag har ju som sagt ärvt min svärmors städerska. Det är så skönt. Det är hennes jobb. Ibland bossar hon lite då hon känner oss som en familj. Men jag lovar att det är värt hela paketet. Inget att skämmas över alls. Föresten tror jag att italienare är bättre på det där med att ta hjälp. Här skäms man inte. Kramar
SvaraRaderaTänk att man kan ärva en städerska!! Ja jag tror också att andra folk är mycket bättre på det här än svenskar. Generellt. Kramar
Radera