Det bara kommer till mig

Sedan början på det här året har jag närmat mig min egen kärna.  Jag gick kursen i soundhealing, började spela på gongarna efter varje yogalektion och har också spelat på mina klangskålar efter min morgonyoga varje dag. Allt känns helt rätt.Jag har på något vis lyft på ett lock eller vad jag ska kalla det. Min intuition har alltid varit stark men nu är den liksom mer. Kraftigare eller hur jag ska uttrycka det. Jag ser saker. Bilder kring allt möjligt som bara kommer när jag minst anar det. Inte så att jag försöker se eller ställer in mig på det. Det bara kommer till mig. Det är förbryllande men också mäktigt.
    Igår till exempel var jag på massage hos en ny massör, eftersom min vanliga massör är föräldraledig. Jag träffade den här personen på kursen men hade knappt pratat med henne. Jag känner henne inte. Hon var otroligt duktig, inkännande och mjuk men stark. Om ni förstår? När jag ligger där och blir omhändertagen så kommer det bilder till mig. Det är en stor Golden retriever som leker i snön. Busar och skuttar. Som i ett slags ljus. Gång på gång ser jag det. Jag tänker; undrar om hon har en hund men hon känns mer som en kattmänniska, tänker jag för mig själv. Men det känns märkligt att fråga. Så efteråt när vi småpratar och jag sitter upp så säger jag plötsligt till henne - Har du någon hund? Jag blir förvånad själv. Hon säger -inte nu längre, det är 10 år sedan vi hade hund. Jag säger att jag hela tiden sett bilder i mitt huvud av en golden retriever som skuttar i snön. Hon blir rörd och säger att just en sådan hund hade hon och just snön älskade han att skutta i. Jag beskriver bilden av honom och hon säger - Men det är han! Mitt starkaste minne av honom är hur han skuttar i snön vid en lyktstolpe.

Va? Jag tror han ville säga att allt var ok med honom. Något annat kan jag inte tolka in. Hon blir rörd och glad. Jag mest förbryllad. Vad händer liksom? Nå. Jag tar emot. Och säger trevlig helg!

Bilden har jag lånat här: https://pixabay.com/sv/golden-retriever-sn%C3%B6-vinter-437794/

Bitterljuvt seende

Kör från Prag mitt på dagen. Trafiken är tät. Vägbyggena många. Men det tar bara några timmar så är vi framme. Det känns så hemtamt och det är inte länge sedan vi var här. I samma lägenhet. På yogakurs. Vår kurs börjar först på torsdag kväll med en lektion, en föreläsning av Zhander. Men idag har vi fotograferat dem i studion där vi yogar. Och det är ett stort privilegium att få se dem yoga så här. Vi är fyra människor i rummet. Min man fotografen, Emma, Zhander och jag. Och vi har gjort det här några gånger och det är faktiskt 10 år sedan min man fotograferade dem för första gången. Det är klart att de har hittat den där energin mellan sig. Den som yogar och den som fotograferar. Många säger att det är klart att mannen tar så bra bilder eftersom han också yogar. För dem. Men det är inte hela sanningen. Det krävs något mer. Det krävs ett oerhört tränat öga. Och min man har det. Från olika situationer och saker han gjort i sitt liv. Zhander pratar om att ögonen behöver ta in formen, the shape, för att kroppen ska förstå. Och jag lyssnar på honom. Framför allt så tittar jag. Jag ser asanas. Men jag ser också energin. Den som får deras kroppar att röra sig så att det ser ut att vara utan ansträngning Så oerhört komplexa rörelser och positioner som liksom flyter i varandra. Det är inte många som sett dem så här. Så länge. Jag sitter andaktsfullt och tar in. Rättar till en lampa eller flyttar på en sladd om det behövs. Annars får jag en lektion i att se. Och jag är helt slut efteråt. Jag som bara suttit med mina sinnen och försökt dra in bortom tanken. Inte ansträngt mig att se men ändå sett. Ni vet, när den ordlösa kunskapen och glimtarna lyser upp inombords. Efteråt, när vi baxat bort all utrustning, låst och tagit bilen hem till vårt kvarter och druckit kaffe, då är jag groggy. Av seendet. Och ja, lite trötthet också, vi har färdats långt och vi gick upp klockan fem. Men ändå. Bitterljuvt seende, jag ser saker jag häpnar inför och böjer mig inuti. Men jag ser också saker jag inte kommer att utföra. Och nej. Det är inte det viktiga, jag vet. Och ändå kan en klang av något, en sällsam ton av saknad leta sig in i mig när jag glimtvis tar in yogan jag sett som ser ut att ha skett helt utan ansträngning. Även om jag vet hur många år det tagit dem för att lära sig vissa delar. Så finns ett glapp, ett vemod av att sakna det jag inte har eller får. I det här livet. Och ändå. Tacksam för att jag fått se det. All har två sidor. Alltid. Bitterljuvt seende.

Den här gången är det jag som fotograferat själva fotografen