Första våren

I år är det första våren som jag inte velat krypa ur mitt skinn. Första våren som inte allt känns avigt. Första våren utan tusen suckar över ljuset som svider och gör allt på sätt och vis överdrivet tydligt. Jag vet att när vi byter säsong från kapha till pitta som sommaren är, så brukar jag helt enkelt inte må optimalt. Jag har låtit det vara så på senare år och inte känt att något är "fel på mig" utan att just jag helt enkelt fungerar så. Bara tagit mig igenom det.
   Men. I år är det annorlunda. Jag har aldrig njutit så mycket av våren som nu. Jag har aldrig varit så stilla inombords som nu när löven vecklar ut sig. Jag tycker att allt är underbart och jag är lätt konfunderad. Jag är 63 år och så länge jag kan minnas har våren varit min akilleshäl, min svåra tid, något jag varit tvungen att bara ta mig igenom. Så. Vad beror det på då? Jag vet inte men tror att många delar samverkar, som vanligt. Yogan. Maten. Sömnen. Jag är rofylld inombords, hur mycket kroppen än stretar och drar på olika vis. Jag bara är. Sanningsenligt faktiskt. Och det är så otroligt att det kan bli en sådan skillnad i en människa. Jag vågar också njuta fullt ut av allt som är gott, utan att ha något slags dåligt samvete för de som inte har det som jag. Det är ju bara waiste som jag ser det. Att jag faktiskt får ha det gott. Även om allt vänder sen. Även om...även om... Ja ni vet, man kan fylla på hur mycket som helst av borden och skullen. Men jag låter bli. Jag bara är i det som är.

Hur är det för dig? Är våren en fin tid för dig, rakt igenom?