Alla trånga passager - till frihet

Idag är det 35 år sedan mitt liv gjorde den första stora kurvan mot något annat i livet, jag träffade min man. Sedan dess är vi ett par. Många tror att vi haft en riktig räkmacka, många tror att allt varit så enkelt för oss. Men det är ju inte det. Inte för någon som lever i en längre relation. Jag är säker. Om det inte är så att en viker ner sig. Senast igår hade vi faktiskt ett jättegräl. En böljande lång stundtals hetsig dialog. Där kvällen slutade med varsin insikt. Av mönster vi bär på och som vi upprepar. Det var tufft medan det pågick. Det var tufft när det sved i mina ögon av alla tårar. Men om vi inte hade gått igenom alla dessa trånga passager - ja då hade vi inte varit vi idag. Så enkelt. Så svårt. Jag omfamnar min man med allt. Hela vägen. Och den största insikten är alltid tacksamheten. Att vi hittade varandra där på Stora Hotellet när jag var sjuk och eländig i luftrörskatarr och drack vatten hela kvällen. Men orkade inte ligga hemma och vara sjuk när alla vännerna skulle gå ut. Och se där. Där stod han. Och efter det har allt fallit på plats. Med kärleken förstås. Men inte utan jobb. Inte utan kommunikation. Och framför allt inte utan att ge och ta. Tänker också på att jag fullt ut varit hela jag, med honom. Alla mina känslor har fått finnas.
    Att vara människa är att våga se och känna alla sina känslor. Ingen är fel eller "negativ" eller svart. De bara är. Ilska har hjälpt mig många gånger att våga språnget. Även om jag sällan är arg idag är vrede inget jag förknippar med något som är fel. Hur man utövar den är däremot en annan diskussion.  Tänker på alla som gått före oss i den feministiska kampen kring rösträtt, aborträtt osv. Tänk om inte ilskan funnits där... Sorgen har gett mig många fler dimensioner i mitt liv. Och ökat min medkänsla och empati för andra som har det tufft. Irritationen har fått mig att vända på perspektiv och våga se en ny lösning. Och så allt det andra då som är lite mer självklart att omfamna - glädjen, euforin och det halvgalna som kännetecknar hur det också är att vara människa. Att hitta någon där man får bejaka alla känslorna, det är fint. Det är stort. Det är rätt.
    Så idag slår vi på stor kolhydratfest! Det har varit pizza och eftermiddagsslummer. Kaffe och semla. Och allt har varit gott även om magen står i fjorton hörn just nu. Imorgon är en annan dag. Jag ångrar inget :)

Jag firar oss. Med alla känslor som vi vågat bejaka, lufta, sortera och se var de hör hemma och vad som skapat vad. Mönster. Mönster. Mönster. När vi ser dem kan vi förändra dem. Om vi vill. Om det behövs.