Livet är ett sorgearbete. Den som inte inser det blir aldrig riktigt lycklig.

Vissa dagar är det mindre roligt. Vad man än gör. Helt enkelt. Livet är så. Upp och ner. För alla. För mig. För dig. Ibland händer saker utanför vår kontroll och sfär men som ändå påverkar oss ganska mycket. Utanför vår tankekraft. Jag är ingen olyckskorp eller domedagsprofet. Jag vet bara att allt vänder. Hela tiden. Mitt verktyg som fått mig att förhålla mig till det hela på ett mer balanserat sätt är yoga och meditation. Det vet ni. Att hitta balansen när det stormar, är krångligt eller helt enkelt bara lite motigt. Om inte jag visar hela mig, hur ska du då kunna visa hela dig?
   Jag har också skrivit några gånger om lagen om attraktion, som säger att det vi fokuserar på, det attraherar vi. Nja. Säger jag. Igen. För livet sker. Ibland oavsett vad vi tänker. Vad vi önskar. Jag hör på nyheterna att självmorden ökar bland unga vuxna i Sverige, i åldern 18-24 år, trots alla lyckoaffirmationer, trots alla dunkningar i ryggen och hejarop, trots alla självhjälpsböcker som säljer som smör i solsken. Kanske är det just det som gör att människor får ångest och känner någon slags skuld när de inte mår bra? Jag borde tänka mig glad och lycklig! Eller människor som helt enkelt utelämnar stora delar av sitt liv, för att inte verka misslyckade i kontakten med andra. Det är så svidande sorgligt. För om vi inte vågar berätta hur vi mår och har det när det är tungt, hur ska vi då få hjälp? Ibland behöver vi andra. Vi är ju trots allt här tillsammans.
   Läser en balanserad och bra artikel av Åsa Erlandsson med titeln Pessimist, javisst! (Du behövs också) Och det är naturligtvis lite provokativt i dessa lyckotider som vi lever i. Men också ganska befriande. Hon skriver om olika sorters pessimister, de som är realister och som ändå gör det bästa av sina situationer eller de som sätter sig på rumpan och säger -vad var det jag sa? För vi behöver naturligtvis det glada och kreativa. Men vi behöver också svärtan för att se ljuset i vår dualistiska värld, se att ingen människa är lycklig hela tiden (vad nu det är) och det är faktiskt som livet är. Upp och ner. Hit och dit. Stunder av sorg. Tider av glädje. Allt finns. Jag läser ett fantastiskt citat av Kristina Lugn: Livet är ett sorgearbete. Den som inte inser det blir aldrig riktigt lycklig. När man tränger in i de orden visar de åter hennes storhet i formuleringar.
   Som jag gillar satir och ironi. För att med de verktygen kommer man åt det gigantiska som kan tyckas övermäktigt för en liten människa. Och att vi vågar prata med varandra om att vi inte alltid är så lyckade, så stylade, så harmoniska, så balanserade och vackra. Jag tror inte att någon är det. OAVSETT vad de säger. För munnen vill gärna berätta om allt som man önskar. Så mycket att man nästan tror att man är frisk fast man kanske har en svår sjukdom, en skada eller vad det nu än handlar om. Jag kan ärligt säga att mina fem diskbråck har lärt mig mer om mitt liv, vad jag kan, hur jag kan kämpa och hitta glädjen och styrkan än någon självhjälpsbok. Eller när min mamma dog, då började min egen personliga utvecklingsresa. För vi har det i oss. Men även det andra. Det som gör oss låga ibland. Jag vill bejaka hela människan. Hela mig. Hela dig. Det är helt ok att förändringar tar tid. Att det gör ont ibland. Att det svider utan att vi kan härleda allt. Att ledsamhet övermannar mig precis som glädje. Båda lika välkomna. Egentligen. Idag är det en sådan dag då jag helst vill gömma mig under ett täcke.