Livet drabbar

Livet drabbar en. Ibland. Ibland stryker det medhårs. Länge. Så man nästan tror man kommit undan. Ungefär så har jag känt det ibland. När jag drabbats av en svår sorg. En förlust. Oj, var det dags för mig nu? Som om vi alla varit marionetter inför en nyckfull tillvaro. Idag. Idag är det annorlunda. För mig har sorgbearbetningens verktyg varit fantastiska, jag har lärt mig en metod som tar udden av smärtan, låter minnet vara klart och ger en fullkomlig lättnad i bröstkorgen. När man gjort en fullbordan av en relation där man upplevt sorg, vilken förlust det än handlar om, så släpper man taget om en bättre gårdag och förflutet. För sorg, det är inget annat än en känslomässig reaktion på en känslomässig förlust. Som nästan alltid handlar om en relation. Inte konstigt. Inte sjukt. Normalt. Fast det gör så ont att man vill gå dubbelvikt. Och sorg det känner man oavsett om det är någon som har dött eller om det är någon som lever.
Jag och älsklingen går på bio. Ser George Clooney i The Descendants och blir drabbad. Av just den filmen. Som om det vore sant, det jag ser utspela sig inför mina ögon. Känns så äkta. Verkligt. Livet. Jag ser och dras med. Gråter så det svider på kinderna. Och ändå. Jag går ur salongen med en bra känsla. I bröstkorgen. För vi kan ju inte sluta leva för att det gör ont ibland. Så satans ont. Ont rent fysiskt. När man sträcker ut handen och den inte hittar den man saknar. Eller om man sträcker ut handen när man behöver och inser att inte heller den här gången var det någon som tog tag i den. Men i den här filmen så gör de egentligen en sorgbearbetning hela vägen. Nej, jag ska inte avslöja något. De bara gör. Som man egentligen alltid gjort. Plus och minus i en relation. Summerar. Argumenterar. Blir arg. Blir lessen. Blir lite glad och rörd mitt i. För livet kan inte susa förbi utan att vi blir berörda. Eller drabbade. Ju längre vi lever ju troligare att vi råkar ut för förluster. Det kan vi inte hindra. Men hur vi sedan väljer att leva, det är val. Och man kan bli fri inombords även från de sorgligaste, man kan få lättnad. Och nej, man glömmer aldrig, handlar inte alls om det. Man blir lättare inuti. Får helt enkelt närmare till skrattet. Och till glädjen. Också.©

Tidigare har jag mest arbetat med grupper inom sorgbearbetning. Men jag tar även emot klienter individuellt för sorgbearbetning och om du ser The Descendants och blir drabbad, då kanske det finns något där under, i bröstet, som behöver bearbetas. Tveka inte att höra av dig till mig om du har frågor på annika@verklighet.nu eller gå in på min hemsida www.stillastund.se