När jag dör så vill jag egentligen bara att
en sak ska ske. Att alla tar farväl av mig. På sitt sätt. Att alla gör sin sorgbearbetning över vår relation. Fullbordar den. Helst skulle jag vilja att jag låg i en öppen kista hemma. Jag vill inte sträcka mig så långt som till att ligga på en bardisk, the Irish style och där man radar upp wiskeyglasen på kroppen. Nej inte riktigt så :) Men. Att alla mina nära kommer dit. Skrattar och gråter. Pratar om minnen. Säger saker de inte gillade. Säger det som de tyckte om. Och allt däremellan. Avslutar. Fullbordar. Likvaka. Eller vad man ska kalla det nu för tiden. För att de ska få leva fullödiga liv. Utan att ha en hake någonstans. En hake som fastnar i det förflutna. Som gör det helt f-ing omöjligt att få tillgång till sin hela glädje. Jag struntar fullkomligt i begravningen. Musiken. Blommor eller inte. Klädsel. För mig känns det oviktigt. Jag är ändå inte kvar här då. Men de anhöriga. Nära och kära är kvar. Nej det är själva sorgen som måste få utlopp. Och resten kommer i andra hand. Igår när jag förberedde mig inför den sorgbearbetning jag arbetar med just nu så kom tanken upp på min egen död. Vi ska ju alla döden dö. Och hur vi behöver hjälp med att sörja, bearbeta och bli fria. Inte ha sorger som gror under ytan i åratal. Inte ha förluster som skaver och gör sår som oupphörligt går upp när vi nuddar vi dem. Det finns läkning att få om du inte reder ut det själv. Gå en kurs! Individuellt eller i grupp. Läk dig själv. Gör din bearbetning. Fastna inte i det som gör ont hur man än vänder och vrider på det. Och som sagt. När jag dör, vill jag att alla ni som har en relation till mig på något vis fullbordar den om ni inte redan gjort det. Det kändes plötsligt viktigt att skriva ned det och det jag mött hittills när jag pratat om död, sorg och förlust är mest tystnad. Det är ett riktigt tabuämne i vår värld. Utom för de som är drabbade. De vill ju prata hela tiden. Naturligtvis. För att berätta vad som hänt. Hur overkligt det kan vara. När jag pratat om sorgbearbetning i fikarummet på jobbet blir det alldeles tyst. Några skruvar på sig och de allra flesta säger att de inte har några sorger... Ääääh. Allvarligt? Allt handlar ju inte om död. Just ikväll kände jag att jag ville dela med mig om hur min personliga tanke ser ut kring min egen död. För mig blir det naturligare och naturligare att prata om det. Ventilera. Sorg. Förlust. Och när man lyft på locket finns glädjen där. Den ljusa.
Läs mer här:
www.stillastund.se
Ja!
SvaraRaderaGår igenom gammalt med en psykolog just nu.
Fantastiskt! Kan helt plötsligt se och ta på det som gör ont.
Det hjälper. Helt otroligt.
Kram fina du!
Skönt att höra. Kram kram!
RaderaSÅ FINT SKRIVET! Ficka mig att tänka på min sorg. Har precis lagt ut en fin dikt som lästes på mammas begravning. Läs om du vil. Tack och kram!
SvaraRaderahttp://jonssonsunderbarakaos.blogspot.se
Jättefin! Kram
RaderaVackert. Jag som är konflikträdd vill jobba på att lära mig reda ut mina relationer innan jag/folk dör....
SvaraRaderaMagdalena det är värt det. Många gånger om. Och inte bara med de man tror ska dö snart :) framför allt reda ut relationer som skaver. Vilka de än är!
RaderaTack för att du delar med dig Annika! Döden är viktig, ja den är livsviktig.
SvaraRaderaJag känner själv ingen rädsla för döden, för min egen död, men precis som du så upplever jag att många man möter är livrädda för ämnet. Det är lite trist för det är ganska fint att få prata om det som en gång ska hända oss alla. Och för mig slutar det inte där, det är bara en ny början. Jag tror för övrigt att det blir lättare att dö den dagen det är dags om man bearbetat all sorg, separationsångest osv innan dess.
Det är fantastiskt att få läsa hur du planerat (ja ATT du planerat) hur allt kring din egen död ska vara. Det är få som gör det och så händer det... och de anhöriga står där och vet inte alls hur vännen, mamman, makan ville ha det i detta ögonblick.
Jag tänker på detta ofta, att jag ska skriva ned något, men det blir liksom aldrig av. Så tack för att du påminner mig. Vi borde alla ta tag i detta, åtminstone om vi har en sista önskan. :)
Veckan har gått fort så än en gång önskar jag trevlig helg!
Kram
Så modiga ni är som kommenterar :)
SvaraRaderaTrodde ingen skulle skriva något faktiskt. Och ja, döden är livsviktig som en bok heter av Elisabeth Kübler Ross. Läkaren som arbetat med döende barn och som skrivit flera böcker.
Och Carina, jag tror som du att det är början på något annat. Tror man inte det kan det verkligen vara ångestladdat kan jag föreställa mig. Att tro att det inte finns något mer...
TACK för era ord och synpunkter! Kram och trevlig helg
Du är klok du. Och generös, som tänker på dina närmaste på det sättet:) Ja, döden skrämmer många till tystnad och avstånd, personligen tycker jag det kan vara skönt både att prata om och tänka på döden. Det är ju det enda vi vet säkert; att vi ska dö. Befriande när man kan avdramatisera, men det beror förstås på omständigheter och tro.
SvaraRaderaKram Carina
:) Ja befriande på flera plan än man kan föreställa sig nästan. Kram och tack för dina ord!
RaderaJag är rädd. För att dö. Det är något som stilla finns inom mej och som jag behöver ta hand om för att det ska bli en sund rädsla och inte ett stort, svart hål. Yogan har hjälpt, min mammas död har hjälpt (det låter kusligt att säga så, men det är så det är) och min terapi har hjälpt. Jag kan prata om det idag och jag kan förhålla mej till det, men det behöver, som sagt, ständig omsorg. Om Sorg.
SvaraRaderaTack att du delar med dej av din klokhet, du betyder massor.
Kram & Sat Nam
Min lärare Z säger att den rädslan delar vi alla, mer eller mindre och mycket av det som händer i yogan handlar om just rädslan för att dö. Nej jag tycker inte att det låter kusligt, det är samma för mig med min mammas död faktiskt. Och då jag började ta mina första ordentliga kliv till något inuti. Du betyder också massor. Tack och kram!
Radera