Skimrande minnen

Öppnade en låda i mitt skrivbord för att leta efter något. Hittar ett kuvert med gamla bilder. Jättegamla bilder. Min mormor som baby. Mamma och pappa. Jag som liten. Och jag försjunker i minnen. Det är klart att jag saknar alla mina absent friends and family. Men jag lever med saknaden som ett rosa skimmer i mitt hjärta. Inte som ett sår. Stor skillnad. De har inte levt förgäves. De finns i mig. Jag berättar om dem för mina barn. För andra kvinnor om min mormor, en fantastisk person på många sätt. Ni vet ju att jag både gjort sorgbearbetningar och att jag arbetar med det. Jag kan inte nog berömma den metoden. Nej, det är klart att den inte tar bort sorgen. Bara den vassaste taggen. För livet är ju så. Vi föds och vi dör. Det är en del av livet att andra dör ifrån oss, vi tycker nog alltid att det sker för tidigt. Vi skulle ha sagt det där, gjort det där. Och så var det plötsligt för sent. Vänta inte. Gör det du tänker att du ska göra sen. Om det är möjligt och rimligt rent praktiskt. Vad prioriterar du i ditt liv? Får det kosta något att satsa på sig själv? Och när det värsta har hänt, när någon älskad människa lämnar oss. Kan vi då tänka oss att lägga pengar på att befria oss från smärtan i förlusten? Eller tror vi att ett glas vin med vännerna ger samma sak? Jag vill inte raljera, absolut inte, men ibland behöver man liksom ta tjuren vid hornen - gå in i det för att frigöra framför allt sin glädje som kan få en grå hinna av att inget är roligt när förlusterna staplats på varandra. Som de gör ju längre man lever. Livet är så. Inget farligt. Bara mänskligt. Något vi måste förhålla oss till. Mina blickar dröjer vid mamma i brudklänning, som en prinsessa. Det finns saker jag skulle velat fråga henne om  nu, visst är det så, saker jag inte tänkte på för 25 år sedan när hon dog och lämnade mig totalt krossad och tillintetgjord. Men hon finns i mig. I mitt sinne. Att öppna lådan är som att få en present. Hon ler tidlöst mot mig. Precis som pappa. Jag är ändå glad att jag fick ha dem så länge som jag fick. Ingens liv går att mäta. Det levs. Ingen vet ju heller vad som väntar. Om döden är födelsen till något annat. Det tror jag. Under tiden har jag dragit ut den vassaste taggen så att jag inte tappar andan av smärta när jag ser mina kära le på sina bilder. Istället tänker jag, men där är ni ju. Skimrande minnen.