lördag 1 juli 2017

Glad och lite ledsen

Vi tog oss till stugan igår och sov där i den ljusa natten. Hemma en sväng igen för att mannen ska jobba. Men så tar vi oss dit igen ikväll. Fint så. Och när vi kommer dit. Då släpper verkligen allt. ALLT. Jag bara sitter i tre timmar och tar emot mina egna tankar, allt som rör sig i mig och jag är så glad åt den platsen, den är rent meditativ med lugn energi och inget som stör. Den vackra skogen vi går igenom och den varma sjön vi badar i framåt kvällen. Sitter och dricker kaffe och insikterna trillar ned. Insikter jag inte bett om men som kommer och som jag måste hantera.

Vilka är vi som utövar yoga? Vad tror vi om oss själva? Är vi bättre än andra? Vill huta åt den som inte tycker lika och som inte går i fållan? I fållan av vad man SKA gilla och tycka när man är en yogi/yogini. Den som vågar ställa frågor - hur blir den behandlad? Jag har släppt mitt skynke över mig själv och insett att jag alltid kommer att provocera vissa människor på ett plan, de som svarar med total tystnad (mitt värsta) eller med hätska utfall. Det är för att jag är rak och för att jag verkligen vill veta som jag skriver och ibland frågar saker. Inte för att ställa någon mot väggen eller bråka. Eller vad det nu uppfattas som. Men människor har lite koll på sig själva när det gäller aggressivitet eller om någon trampar på en öm tå. Det har jag egentligen vetat hela mitt liv. Anpassat mig till döden Men jag orkar inte det längre. Jag måste leva mitt liv i respekt för andra, vilket betyder att folk får tycka precis vad de vill men inte vara otrevliga, vänlighet kan inte nog överskattas. Och att man bara gör så med vissa, man väljer ut den som får ett njuggt svar eller ilska. Usch säger jag bara.

De senaste åren har jag varit med om det några gånger. Att bli bannlyst. I bloggvärlden, Eller vad man ska kalla det. När det gjort mer ont än vad folk nog tror om mig. Att jag blir ledsen över att människor tror att de kan säga, skriva vad som helst till mig. Att jag bara mött det av människor som utövar yoga. Är inte det trist? Lite som skenheligt. När kramar, blisset och mantran inte kan nog upprepas men där det praktiska förhållningssättet verkligen kan önska mer. När en bloggerska som "älskade min blogg men var skrämd av min rakhet" (hennes ord) och som till och med skickade en film till mig när jag fyllde år blev så rasande på något jag tyckte att hon tog bort mig överallt i sociala kanaler och vägrade svara vad jag hade gjort som var så upprörande. Jag TYCKTE något. Som inte hon höll med om. Snävt.
   Nästa bloggerska som dessutom är instruktör som blev förbannad på mig gjorde att hon till och med blockerade mig. Vägrade all kommunikation. Samma sak. Jag TYCKTE något. Jag ställde frågor så milt och fint jag kunde om saker hon hade skrivit om sig själv. Jag har inte förstått att det ska man inte göra. Samma bloggerska beskrev sig själv så här "Jag är enstörig, butter och envis till förbannelse (och det blir värre ju äldre jag blir). Det har tagit tid för mig att acceptera detta till fullo, men så är det. Jag behöver få ha det på mitt sätt, annars rubbas allt. My way or the highway! Om inte blir jag högljudd, elak och iskall." Det var exakt vad jag råkade ut för. Iskall kyla och elakhet. Jag ska ge henne cred för att hon insett det och till och med vågar dela det. Synd bara att ursäkter inte fanns med i henne manual.
   Jag vet inte om jag är på väg till samma sak igen. Återigen för att jag TYCKT något.  Censur och tillrättalagda åsikter är inte mitt sätt att skriva eller beskriva.

Men hur är det med de andra? Alla runtomkring som är tysta. Skulle de agera så om det hände deras barn? Eller någon i omgivningen? Skulle de reagera med tystnad, stryka ett streck över det och istället skicka gullegull till den som har farit ut mot någon. Har vi olika regler för olika människor?

Jag tänker vidare på hur de gör när de undervisar. Tänk om de möter någon som jag då. Kommer de att frysa ut den personen? Mångfald är det ok när det gäller etnicitet, sexualitet, kön, ålder men inte när det gäller personlighet? Var går gränsen för acceptans?

Kanske är jag extra känslig för att jag dels är högkänslig, dels har blivit mobbad och förtalad på min förra arbetsplats? Men det förtar inte känslan av att människor vänder dig ryggen. Å andra sidan måste jag ställa mig själv frågan om de människorna är något för mig. Förmodligen inte. Dags att gå vidare helt enkelt. Även om det svider. 

Jag jag är ledsen och med att skriva det här tappar jag nog de tysta också, men vet ni, jag orkar inte vara tyst om det som är viktigast för mig. Att våga fråga. Att ta mig vidare. Att ställa gammalt beprövat i fokus för att se om något förändras. Jag går min egen väg, inte alla andras. Min lärare Shandor, har gjort exakt så i sitt yogautövande. I möten med människor. Kanske därför jag känner mig så hemma med honom. Kanske därför jag vågar se igenom det falska, när det inte är äkta. Kanske därför jag faktiskt törs skriva det här. Jag tror det. Han har hjälpt mig stärka mitt inre så att jag mer och mer vågar vara den jag är. Han sa också på en kurs för några år sedan; Most people act like shit. Tja. Det ligger  mycket i det. Tyvärr. Så har vi ju de här som inte vill "sprida negativa saker" som alltid alltid fokuserar på något rart och glatt. Länkar återigen till en av de bättre artiklarna jag läst om spritual bypassing. Att hoppa över det som är svart och svårt, att liksom ta genvägen till det andliga. Men det fungera rju inte riktigt så som jag ser det. Det är precis tvärtom. När du vågar se svärtan, problemen och svårigheterna - då kommer också insikterna över väldigt mycket. När du vågar gräva just där du står. Jag har aldrig hymlat med att mycket var svårt men att det också känns fint att dela det.

Och nu då? Ja nu det känns fritt i bröstkorgen men väldigt ledsamt. Men jag kan bara leva mitt liv, jag orkar inte tassa på tå för lättstötta människor. Jag har min väg och andra har sin. Men tappa inte respekten och våga öppna munnen eller tangetbordet. Det är inte så skrämmande att våga stå upp för någon som ni kanske tycker är för rak.

Slutar med mitt favoritcitat av Martin Luther King: You are not only responsible for what you say but also for what you don't say.

13 kommentarer:

  1. Annika!!! Jag kan inte nog understryka att du behövs! Att det vore supertrist om allt var lika. Jag känner igen mig mycket i det du beskriver tyvärr!! Ytan som är så tillrättalagd och att alla är sams på just ytan. Men visa mig den grupp som inte har konflikter, öppna eller under ytan. Jag vill skicka kramar i massor och du de där tysta, kanske dags att lämna det sammanhanget?? Det finns andra. Känner inte till bloggandets värld så mycket men du hittar annat!! Säger jag som jobbat med personalkonflikter hela mittlinjen ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursäkta felstavning mittlinjen ska vara hela mitt liv!

      Radera
    2. Åh tack du anonyma! Det känns bra. Faktiskt bättre och bättre sedan jag skrev det. I många sammanhang där det är många tjejer har jag inte känt mig bekväm - jag är för rak, för högljudd, tycker saker, skrattar mycket - ja listan kan göras lång. I hela mitt liv har jag försökt passa in i en mall som inte är jag. Det är slut på det. Samtidigt är jag ledsen över hur jag blir behandlad. Kram tillbaka!

      Radera
  2. Kanske överreagerar du i det här fallet? Kanske inte. Förstår om det är tufft att alltid stå upp för saker och att andra inte stöttar. Du får en kram!
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske? Kanske en gång för mycket bara. Tack och kram!

      Radera
  3. Om du menar mig så vill jag att du ska veta att jag gärna vill tänka några varv till innan jag yttrar mig igen. Tänker dock inte sudda ut dig eller hålla käften. Kram från en mycket ledsen prinsessan på ärten som är på väg till ett femtioårs kalas och kanske skriver något mera imorgon...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag tänkte på dig - att du vräkte ur dig allt möjligt och inte verkade ha läst det jag skrev. Det som jag skrev utifrån mina höftproblem? Om jag byter ut kolhydrater och socker mot bra fett för att försöka stärka min kropp optimalt utifrån forskning och alla dessa personliga historier jag läst. Vad har det med dig att göra? För att du är vegetarian? Djissus, så många vegetarianer jag känt och som hållit fast vid den kosten fram till när de närmat sig 60 år. Då har de börjat äta kött, får jag inte säga det? Eller alla veg människor som varit sjukare än några andra i min närhet. Är det sekretessbelagt i yogavärlden? Läste du Roberts inlägg, vad hans guru hade sagt?

      Du är ledsen, jag förstår inte riktigt varför faktiskt. Tråkigt. Jag är som sagt jätteledsen. Gråter hela tiden men vet att jag måste stå upp för mig själv.

      Radera
  4. Jag har verkligen försökt att hålla mig utanför det här, men nu måste jag skriva lite. Jag förstår inte riktigt problemet. Kanske pågår det en massa bakom kulisserna, via mejl osv som jag inte har en aning om, men jag tycker faktiskt att det känns som om du överreagerar. Naturligtvis får du skriva och tycka vad du vill, ingen kan stoppa dig i din egen blogg, och teorierna och forskningen kring vad vi ska och inte ska äta är omfattande. Men du måste ju samtidigt vara öppen för att andra har andra åsikter. Och jag tycker faktiskt synd om Marika som skrev vad hon tyckte med resultat att du raljerar kring hennes cancer. Är det schysst och respektfullt? Du vill ha dialog men slår ner på dem som tycker annorlunda. Ärligt talat är jag väldigt förvirrad över de senaste inläggen och din reaktion.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det pågår annat på mail osv. Inte lätt att hänga med kanske.
      Om du uppfattar som jag raljerade över Marikas cancer så kunde inget vara fel. Jag har följt henne länge och försökt trösta och peppa så gott det går. Jag skrev det forskningen visade för redan 80 år sedan, att utan socker dör cancerceller. Är det raljant? Får jag cancer så kommer jag att nolla mitt intag av socker, dvs kolhydrater. Hon skrev att hon fick cancer fast hon åt vegetariskt, därav min kommentar.
      Slår ned på? Hur gör jag det? Andra uppfattar det precis annorlunda. Kanske finns något i betraktarens öga också?
      Om du inte förstår min reaktion så kanske det handlar om att du inte har hela bilden. Allt går inte att skriva här. Å andra sidan är det ju faktiskt min blogg. Dialog för mig betyder inte att man är arg och respektlös. Även om man inte delar min åsikt. Att bli bedömd är alltid svårt.

      Radera
  5. Jag tänker att det finns lika många "sanningar" som det finns människor när det gäller vad vi vill äta och dricka, vad som känns rätt i det mentala, i tarmar och hjärtat. (De hör ju ihop, sägs det��) Och själv känner jag genom mitt jobb 11 personer, både kvinnor och män, som fått byta höftled pga artros vid 65-70+ och allihop är de jordbrukare/ bönder som aldrig skulle drömma om att ens prova att äta vegetariskt...
    Och min pappa som blev 92 år och levde på det som jag tycker är skräp, kolhydrater, kolhydrater, kolhydrater.... Nej vi får skaffa oss vår egen sanning, som bara kan vara vår egen, och vara ödmjuka inför andra som valt ett annat sätt att leva...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja visst är det så - det var precis det jag försökte säga att jag insett vad jag inte mår bra på och att jag sett saker i min närhet. Jag kan ju inte redovisa mer än det. Men det jag försöker säga men som kanske inte når igenom är att kostrevolutionen är fantastisk. Äntligen planar överviktsepidemin ut i Sverige. (Och alla sjukdomar som hänger ihop med den) Varför? Jo man har börjat äta tvärt emot läkarnas och dietisterna råd. Idag rekommenderar faktiskt Socialstyrelsen kågkolhydratkost pga empirin.
      Vi är individuella självklart men delar vår biologi och det kanske ät det som provocerar? Att man säger att vi är lika rent biokemiskt.
      Det är nästan komiskt att jag glad i hågen redovisade vad jag tänkt satsa på för att försöka läka min höft och vad blir det? En hoper arga vegetarianer! Även om inte du är så arg :) Tja där ser man vilket hettämne maten är. Och apropå ödmjukhet - om man läser Annelies och Roberts kommentarer kanske man ser att jag inte är ensam. Trots allt. Naiv som jag var trodde jag att jag kanske skulle få hejarop och empati.

      Radera
  6. Oerhört svårt detta, lite som när man diskuterar tro och religion med folk. Det kan variera oerhört mellan olika frikyrkor och andra troende. Min far hade sex syskon, pappa dog först drygt 41 år, inget att säga om det, han dog för egen hand så att säga. Han drack ihjäl sig. Men de andra sex, 5 var köttätare och drinkare och glada laxar som helst åt fett, inälvsmat som pölsa och skötte sig inte inte med tobak heller. De blev alla gamla. En farbror dog sjungande på sjukhuset nästan 90 år gammal. Men den hälsosamma killen som åt vegetariskt och drack havrevälling varje dag. Han dog 62 år gammal, han var dessutom nykterist och frisksportare, HAa blev den första att dö efter min far. De andra sa att det var ett varnande exempel, det är farligt att leva så. Visst spelar genetik en stor roll, men de har hade samma gener. Jag har två kompisar, sk elitmotionärer, de kolhydratladdar hela tiden, alltid är det något lopp som måste genomföras oavsett årstid. Den ena har bytt ut sitt knä och har ledproblem, den andra har testikelcancer. En annan kamrat, också rask med motionen har bytt ut höften, och den andra höften är på gång att bytas ut. Inga av mina andra sportande vänner har liknande problem, men de har en annan kost, tillfälligheter. Eller? Tack för dina inlägg, det får mig att fundera en gång till.
    Robert K.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina reflektioner. Det viktiga tror jag är att våga fråga och kolla på vad man mår bra av. Gener. Tja. Nu säger man ju att det är en djungel vilken gen som blir aktiv och om den bär på anlag som aldrig kanske aktiveras utifrån andra val man gör. Tror att vi kommer få höra mycket olika fakta om gener framöver!

      Radera