Hittebarnet

Ibland tänker jag på vad som egentligen har hänt i mitt liv. Vad som format mig. Vad som dykt upp vid min trappa och som jag blivit tvungen att ta hand om. Bildligt talat. Det där hittebarnet i korgen som jag inte ville ha. Hittebarnet som blivit en slags metafor i mig över saker jag blivit tvungen att deala med. Döden av mina närmaste. Och hur jag hanterat det som följt. När jag var 32 år hade jag ingen förälder eller släkting kvar i livet. Jag upplevde mig som föräldralös, vilket jag också var, men det är sällan ett ord vi förknippar med vuxna barn. Men så var det. Det ensamma och det tyngande ansvaret av att vara längst ut i kedjan. Och så här långt efteråt kan jag tänka på mitt hittebarn som jag försökte tvätta och klä så gott det gick. Vyssja till sömns och trösta. Och någonstans där hittade jag olika delar att hantera det hela på. Jag kan inte säga att jag är klar. Blir man någonsin det? Jag kan däremot säga att det inte gör taggtrådsont i hjärtat längre. Jag kan säga att mitt andetag är fritt och att smärtan som visar sig på olika vis i kropp och själ via yogan, den har också ändrat karaktär.
   Så har jag röjt i det sista skåpet här hemma. Där tavlor och annat ligger hopblandat med gamla diktböcker, skrivböcker och sådant jag inte kunnat göra mig av med. Av många orsaker. Igår hittade jag en bok jag skrev i när min mamma dog. Citat ur många böcker jag inte ens kommer ihåg att jag läst. Urklipp och pressade blommor. Så ung jag var! Jag slås av den brutala sorgen och att jag var så vilsen i att hantera det som hände. Jag var gravid med mitt första barn och stod handfallen med två sidor i mig. Den ena som jublade över livet i min mage. Den andra som nästan ville hoppa ut från balkongen av smärtan i att mamma hade lämnat mig.
   Det är vemodigt att möta mig själv sådär lite grann på kvällskvisten på golvet i vårt gästrum. Jag sitter och öppnar helt enkelt mitt hjärta med tankens hjälp. Jag låser upp det där som finns längst inne och så tar jag fram all medkänsla jag har. Till mig själv. För den vilsna dotter jag var, som själv bar på en dotter. Och jag håller om. Mig själv. Och inser vilken otroligt lång väg jag gått. Att jag hittade konkreta metoder att hantera det som skavde, värkte tills det blödde. Att hittebarnet var så sargat men blev helt. Att det läkte. Inte bara på utsidan utan framför allt inuti. Och idag har hittebarnet hittat sin egen väg i mig och ur mig. Korgen det låg i, spar jag med vemod men också med kraft. Jag tänker på Danny Saucedo som sa i en tv-intervju härom morgonen; - Nej, jag tror inte på gud, jag vet att det finns en god kraft som länkar oss alla tillsammans. Jag tror inte, jag vet. Så djäkla uppkäftigt och glatt sa han det. Med ett stort leende. Och han fortsatte, för mig har gud ingen koppling till religion och olika ritualer. Jag pratar om kärleken där inne - och visade på sitt hjärta.

Med det vill jag önskar er alla en fin alla hjärtans dag, hur kommersiellt det än kan tyckas. Tänk om vi öppnar våra hjärta lite mer för varandra. Men också till oss själva, för där finns nyckeln. Jag är säker!