Känslor

Jag har alltid varit nära mina känslor. På gott och ont. Mest gott. Jag har aldrig kunnat förställa mig och det är väl i grunden en bra sak men svårt för mig själv ibland när det har varit tydligt vad jag tycker utan att jag gör miner eller gester. Det syns på hela mig. När yogan klev in i mig så kom ändå väldigt mycket till ytan, där jag har skalat av lager efter lager. Mycket tårar på min matta men också väldigt mycket glädje. Bubblande skratt i hela mig kväll efter kväll nu i över ett år. Det är sanslöst på något plan. Jag skrattar så hela sängen skakar. En gudomlig känsla på något vis.

När sorgbearbetningen kom till mig läkte jag flera gamla relationer och jag blev klar med mycket av det som skavt tidigare. OCH. Jag har otroligt nära till mina känslor, inte bara skrattet utan också gråten. Blir jag ledsen så kommer tårarna direkt. Som på ett barn. Jag kan känna känslorna rumstera i mig. Ibland kan jag som högkänslig bli trött på mig själv, att jag måste värja mig och skaffa ett tjockare skal. Å andra sidan är jag levande  i mig själv och att jag är närvarande på ett bra sätt. Jag gråter floder till filmer och böcker, ja säg vad som inte rört mitt hjärta. Ibland har det känts som en belastning. Att jag som yogini borde vara sval och harmonisk. Men jag har ingen sval läggning. Däremot känner jag mig harmonisk och i samklang med mig själv allt som oftast. En period kunde jag liksom "höja" mig över mig själv, titta ned på skådespelet som är mitt liv och se det nästan som ett game. Och nej. Jag hetsar inte upp mig för mycket. Det som får mitt blod i svall är orättvisor. På alla plan. Kanske därför jag kan relatera så mycket till barn och där jag hittar en dialog ganska lätt, jag kommer så väl ihåg hur det var att vara liten och känna oförrätterna ta plats.

När jag nu yogat så länge har jag haft en slags föreställning om att jag skulle vara mer som en rak linje. Förstår du mig? Vad jag försöker beskriva? Men så är det inte alls. Jag känner allt direkt. Direkt. Så läser jag om min bok som jag använder i sorgbearbetningen. Och där får jag svaret. De två författarna, John W James och Russell Friedman beskriver båda att efter de har läkt gamla sorger och sedan drabbats av nya, som kommer, vare sig man tror det eller ej - det är ju livet, så har de nästan fallit ihop och sorgen har kommit omedelbart. Exakt så fungerar jag också. Egentligen inte krångligare än så. Inga dolda fällor i mig. Ingen hake. Bara att leva fullt ut i vad som än händer. Helt enkelt.
Så jag tänker att det är en god sak. Att jag är nära mig själv. Att det inte finns någon mall över hur saker ska gå till. Ingen manual över livet som yogini :) Utan att helt enkelt var närvarande hela tiden. För det bästa med att jag är det, är att sorgen kommer överrumplande och direkt men sedan släpper den. Taggen försvinner direkt. Däremot känner jag mig obekväm ibland för att jag inte har ett pokerface. Nå. Hur fungerar du? Visar du dina känslor eller gömmer du dem?