Idag var vi på en borgerlig begravning. Rosorna i form av ett stort hjärta mitt på kistan. Countrymusiken som hon älskade, som spelas. Syskonbarnens svidande tårar men också vackra farväl. Hur hennes systerdotter läser ett brev riktat direkt till henne i kistan, det blir inte finare och mer vördnadsfullt än så, i min värld. Som en pil rakt in. Av ljus. Jag har all respekt för religionsutövare. Men för de som inte är det måste det finnas alternativ, och det gör det nu. Respekt. Värdighet.
Mina egna tårar överraskar mig. Vi hade inte en nära relation. Men hon var en fin person. God. Och man måste inte ha varit nära för att bli ledsen. Man måste inte ha de tätaste dialogerna. Ibland räcker det till som det är. Det väcker också tankar på alla dessa begravningar jag varit på, det är fler än 30 och de har alla sett så olika ut. Och jag önskar att jag inte var en sådan veteran i de här sammanhangen. Men idag var det ljust och vackert. Trots ihållande regn och dimma.
Sedan städade jag ut julen och köpte de obligatoriska tulpanerna. Eldar mina guldljus som är kvar sedan nyår. Får vårkänslor när jag ser den vackra kudden på Indiska, jag måste bara ha den! Och den smälter fint in i vårt kök med fler och fler turkosa detaljer. Nystart. Efter ett avslut.
Så fint du skriver om allt ljus i det mörka och jag tror också på att ta farväl ordentligt även att den blir personlig,dom få jag varit på har dom flesta varit så opersonliga.
SvaraRaderaKram Lotta
Ja ibland blir det så tror jag för att man är rädd att känslorna ska ta över. Istället för att bejaka dem. Kram kram
Raderaså fint du skriver. om det där jobbiga. som kan vara så vackert. och så himla himla viktigt.
SvaraRaderajag tror oxå på det.
och det där med att ha begravningen bland de närmaste, jag vet inte ja.
det är kanske rätt ego när jag tänker efter...men om jag hade fått bestämma så hade vi nog haft det med mamma, så här i efterhand.
det var så mycket folk Annika...och alla visste vem jag var, och jag visste bara hälften.
dom hade ett stor-stort umgänge, vilket jag var så glad över. och klart att alla skulle få säga hejdå, något annat vore egentligen otänkbart.
men nånstans, så hamnade fokus på dem, för min del. att hälsa, ta i hand och svälja det där avgrundsvrålet som ville ut. för att alla andra var så ledsna...
det handlar nog mer om mig. som person. förstår jag först nu.
kram, och tack.
Åh vännen, jag känner igen det också. När mamma dog var det en av hennes väninnor som nästan "tog över" som skrekgrät i kyrkan. Men efteråt har jag tänkt att det kanske handlade om andra än mamma men som kom upp i hennes minne. Hursomhelst, det du skriver, så har jag inte tänkt att det kan vara. Det jag tänkte var att alla ska få en chans att avsluta sin relation men de närmaste måste ju få hinna med sig själva också. Inte helt enkelt min vän. Tack för din långa kommentar! Kramar och kramar
RaderaTack för det du skriver idag. Tack.
SvaraRadera<3
RaderaTack för ni kom. Tack för fina ord om dagen som var. Tack för barnens julklapp, det glömde jag säga i fredags. Kram Magda
SvaraRaderaÅh tack själv Magda! Kram kram!
Radera