Påminnelser

För nästan precis ett år sedan satt jag och min man hos en av våra godaste vänner i hennes bedårande trädgård. Hon bor i Frankfurt så det är inte helt enkelt att ses, men då stannade vi några dagar hos henne på vår väg till Kroatien. Vi satt från tidig eftermiddag till sena kvällen. Ni vet, varm sommarkväll. Prat, prat och prat. Skratt som steg och sjönk. När det känns som tiden står still. Hon hade en liten lägenhet men trädgården var enorm. Lite trolsk med varm växtlighet och ett stort träd som spred sina grenar som ett paraply över bordet där vi satt. Tända ljus och jordgubbar. Vin. En sådan kväll som stannar.
   Jag vet att jag berättade om boken jag ville ge ut men hur rädd jag var. Hur många hinder jag hade satt upp för mig själv.  Hon slog ihop händerna och bara ropade - you have to do it! It is a wonderful idea! Och vi fortsatte våra samtal om drömmar och önskningar.
Vi pratade om allt, yoga, livet och önskningar. Ungefär så :) Och jag vet att hon önskade sig ett ombyte i sin tillvaro. Hon har levt i olika länder och hon längtade efter en förändring. Hon hade nyligen fyllt 50 och kände att hon hade mycket kvar att upptäcka. Hon är en varm och nyfiken person. Klok och med en underbar humor. Hon har varit projektledare för många enorma utställningar i just Frankfurt. Och konserter. Ni vet med artister som David Bowie. Ja ni förstår hennes kaliber gällande jobbet. Vi möttes i Indien för några år sedan när vi var på behandling. Både jag och min man har skrattat oss fördärvade med henne. En sådan vän som jag helt enkelt önskar att jag hade närmare. Men vi har ändå varandra.
   Igår pratade vi. Över datorn. Hon berättar att hon har fått ett jobb i Sydafrika. Hon skall flytta till Johannesburg om 7 veckor! Och företaget vill ha just henne. Det är stort. Och hon är så peppad. Jag blir nästan stum av glädje för hennes skull. Påminner henne om den där kvällen i hennes trädgård för ett år sedan. Då påminner hon mig om den där boken jag ville ge ut och som nu finns! Vi satt där och påminde varandra om att det vi uttalade då, det är verklighet nu. Universum. Hjärta dig.

Vemod och glädje

Igår var en lång och ensam dag. Min man jobbade hela dagen och jag och regnet hängde med varandra. Eller hur man ska säga. Jag brukar tycka att det är patetiskt att haka upp sig på vädret, det som ingen styr över. Men igår var det som det iskalla regnet drog ner mitt humör. Bakade Lottas goda fröknäcke. Läste. Städade. Strök. Försökte få igång min symaskin som helt har gett upp verkar det som. En back-knapp som låst sig... Och överallt skuggade dagen mig med ett stort vemod, en längtan efter andra människor och platser. Jag älskar mina yogavänner som bor i andra länder, just nu känns de väldigt långt borta även om vi skypar. De som är direkta och ärliga. De som vågar säga saker man här hemma aldrig skulle komma på tanken att säga. Men som inte snackar bakom ryggen. De som finns där när det är hårt men som jag också kan skratta med en hel dag. Ni vet. De självklara vännerna, de som vågar och finns där.
   Avstod från yogan, eftersom lördag är den dag det är bäst att låta bli den. Saturnus påverkan kan vara tuff. Gick en promenad och såg dropparna som ett pärlband längs min huva. Droppar som studsade ner i pölarna på den lilla vägen. Som om de kom nerifrån istället för uppifrån. Oavbrutet. Plötsligt såg jag ett slags mönster, en rytm i deras dans. Vackert. Plockade blommor och mina fingrar frös till is, svårt att böja dem när jag kom hem. Den enda pionen som slog ut gjorde det med besked härom dagen. Nu hänger den nära marken och jag måste bara plocka den för att få njuta av väldofternas väldoft.
   Idag vaknar jag sent, dricker mitt citronvatten och så upp på mattan. Vet inte när jag var så här stel senast, men allt förändras. Efter min practice är jag lite gladare. Trots allt. Startar min dator och har fått ett mail från en av mina elever. Som fått ett eget program och som hittat att kroppen via djupandningen rör sig utan att musklerna måste aktiveras! Jag skulle kunna hoppa jämfota av glädje. Hon har hittat det. Energin som kultiveras och som rör kroppen. Det som är så oerhört svårt att förklara och som låter som hokus pokus för många. Och min egen dipp rätar upp sig. Någon har förstått och hittat det jag pratar om. Min dag börjar fint. Hoppas din dag också gör det.

Blandar äpplen och päron

Varit på en lillsemester. Min man och jag bilade upp till Hälsingland och träffade vänner vi känt i många år, faktiskt under hela vår relation, men som vi inte sett på länge. Åt gott. Skrattade så det värkte i kinderna av alla gamla tokiga historier. Sommarnatten ljus som på dagen och en stilla promenad ner till sjön. Så vackert. Vi stannar till lite här och där när vi kör dit och tillbaka hem. Fikar det där extra. Pratar till punkt med varandra. Inga telefoner som stör. Lyssnar på Spotifylistor och jag inser att jag nog är mer av en radiomänniska. Helst vill jag ha lite klokt mellansnack mellan låtarna, tack.
   Inatt i mina sidenlakan och med ett mörklila överkast för fönstret och min mans snusande andetag bredvid så fick jag en aha-upplevelse. Tänkte på de här senaste diskussionerna hos Jeanna, Nina och mig om yogans cirkus, andlighet och rädslor - så insåg jag det. Vi blandar äpplen och päron. För att vi är så otroligt engagerade i det vi gör. För att vi kanske också vet hur mycket yogan har påverkat oss själva.  Eller också längtar vi dit. Vi kanske har letat länge, i många olika stilar och hos olika lärare. Oavsett hur vår egen väg och historia ser ut har vi nog alla samma önskan inuti. Att vara de vi faktiskt är. Och att våga visa det.
   Jag tror att vi blandar andlighet med kunskap. Jag är helt övertygad om att andlighet finns hela tiden i oss men ibland är det lättare att känna. När vi paddlar i en fors. När vi åker skidor. När vi springer i skogen. När vi står mitt i ett köpcentrum och plötsligt känner att allt annat bleknar vid sidan om för att vi är fullständigt i oss och att kanalen rakt upp är öppen. Då är det inte svårt att känna energin och att vi är i ett flow. Det är ofta synonymt med andlighet för just mig. Och i yogan hittar jag den lättare. Helt enkelt. Jag förstår självklart att det ser annorlunda ut för dig och jag hoppas du förstår det utan att jag hela tiden säger att jag vet att allas väg är olika. Men ändå delar vi mycket.
   Yogans andliga dimension är oslagbar för mig. Min stil är oslagbar för mig. Jag dissar ingen annans stil eller väg för det. Men jag tar gärna en diskussion om vad som är vad. Och när det kommer till kunskap i yogan så hävdar jag med en dåres envishet att de här rörelserna vi gör, de har inte kommit till av en slump. De har heller inte kommit till för att vi ska göra just det vi kan göra. De hänger inte ihop med andra typer av fysiska rörelser. De hänger ihop med kunskap om vindar, kanaler och energier i vår kropp som hänger ihop med vår själ och ande. Var vi har obalanser och hur vi ska lösa upp dem. Därför är det svårbedömbart att se något på en bild eller ett filmklipp och egentligen veta hur det hela har gått till. Var du har din tunga i munnen, varifrån du drar ditt andetag - det syns inte. För mig är yoga andning synkroniserad med rörelse. På olika sätt. På väldigt olika sätt faktiskt. Och allt är rätt. Men inte för en nybörjare. Inom vilket annat område gör man det? Kastar sig på det som lockar? Direkt?! Inom vilket annat sätt att röra kroppen gör man så? Det är just att vi rör kroppen som gör att vi inte förstår tror jag. Men om vi bara tittar på det fysiska en stund - om du tränar hockey, fotboll, crossfit, på gym, gymnastik, simmar, springer så har du i de allra flesta fall en coach. Som ger dig början. Och visst är du intresserad av vem din coach är? Vad den personen har för bakgrund och varför den vill coacha dig? Tar du någon som är snabbast i världen när det gäller löpning men som inte har någon teori bakom? Inga kunskapsstråk inom sitt område? Nä, skulle inte tror det.
   Lägg sedan till hela den andliga dimensionen så ser du att yoga är ett gigantiskt område som man faktiskt får närma sig med en lite gnutta insikt och en stor portion respekt. De här äpplena och päronen, de faller från olika träd och har olika smak och ser faktiskt olika ut. Även om de liknar varandra.

Allt annat är cirkus

När jag läser hos Jeanna om prestationsångest och krav kring yogan så känner jag att jag måste skriva ett eget inlägg. Så med hennes inlägg som bas i min tanke utvecklar jag den mer. Och inget av det jag skriver har hon sagt men jag använder inlägget som en trampolin:
   Många dras till yogan för att man ser häftiga positioner eller rörelser. Man kollar på youtubeklipp och man laddar ner sekvenser. Man följer yogagirl på Instagram för att hon är så cool med alla sina handstående och allt som hon gör på vackra stränder. Och nej, jag har inget emot något av det. I princip. Den som är avsändare  är i många fall själva seriös och har lång tid med sin egen practice i yogan. Men hur vet den som tittar på coola bilder och sekvenser det? Hur vet man hur man ska göra rätt? Envägskommunikation har aldrig varit min grej, aldrig någonsin och i yogan är det inte att föredra. Ja jag vet, en del av er tycker annorlunda och det är ok, men jag vill väldigt gärna redovisa mina tankar också i detta yoga-mediabrus. Våga vara långsam och tänk efter.
   Hur startade yoga och varför? Tja kanske ska man ta sig en funderare på just det? Det började som asanas (vilket betyder sittande övningar) för att bemästra sitt sinne, för meditation. Det var inte många asanas och det behövdes inte så många eftersom man för flera tusen år sedan rörde kroppen och använde den hela tiden. Idag med allt stillasittande som vi mer eller mindre dras med så har vi idag svårt med en mängd saker, är tajta i höfterna och stela på en mängd ställen i kroppen. Allt detta kastar ett annat ljus över det hela.Kanske har man också en mindre flexibel och inte så stark kropp av naturen och gener. Man behöver rörelser, men vilka?
   Varför ska jag yoga? Och vart trot jag att den skall föra mig? Man måste våga ställa sig de frågorna. Och utifrån svaren på så har man också hittat det man vill och önskar. Handlar det bara om att stå på händer eller upp i brygga, varför inte träna något som tränar just det? Crossfit? Gymnastik? Om man är en sökare och inte riktigt vet varför ska man kanske fundera över om man känner någon som går hos någon lärare? Kolla hur den läraren och jag funkar. Läsa in mig lite på det. För det är så att det du kan göra fysiskt när du är 20,30 och till och med 40 år kommer inte att fungera senare om du inte gjort rätt från början. Yogan har en stor och kraftfull påverkan i slutänden och det du gör idag kommer att påverka dig längre fram. Inte för att skrämmas utan för att det helt enkelt fungerar så. Jag känner en hel del yogis och yoginis runtom i världen som yogat länge 20-30 år och en del av dem kan till exempel inte göra rörelser längre som var självklara för dem tidigare. Till exempel att stå på huvudet. En av mina närmaste yogavänner som yogat i 30 år berättade att hon stod på huvudet i 13 år men idag bemästrar hon inte det längre. Hon stod helt enkelt för tidigt på huvudet och hade nog heller inte alls klart för sig varför hon gjorde det då eller hur hon faktiskt skulle göra. Det var coolt och kändes härligt. Hon gjorde helt enkelt för att hon kunde, inte för att hon behövde den asanan. Den stora skillnaden.
   Det trixiga med yogan är att det som känns bra sällan är det du behöver träna på. Det som du avskyr och tycker är svårt är oftast det som ger mest utdelning i slutänden och som du också kommer att gilla mest. När du bemästrar det. Men som min lärare säger Once you've mastered it, you don't need it any more. För handen på hjärtat - varför gör vi yoga? Varför? För min del handlar det varken om att göra det jag mår bra av eller tvärtom för det är sidor av samma mynt. Om ni förstår hur jag menar? För min del idag handlar det idag om de där glimtarna av mitt starka ljusa oförstörbara inre som visat sig. Och jag vill dit igen. och igen. Och självklart förstår jag att man sällan börjar i den änden. Men man behöver vara eftertänksam.
   Om yogaställen lockar med att du som aldrig testat yoga tidigare ska komma och göra många upp-och nervända - tja, då borde du tänka till en gång till. Varför ska man göra det? Kan du sitta med rak rygg på din rumpa längre än 10 minuter utan att kollapsa. Utan att fötter eller ben somnar. Mjukt men ändå rakt? Utan en kudde under rumpan. Få kan det. Börja där. Helt enkelt.
   Så gå inte på alla hejarop och uppmaningar från olika sajter som säljer prenumerationer på rörelser även om det sker i yogans namn. Om du inte har tid att lägga på yogan från början kanske du ska strunt i det just nu. Fråga dig själv om det är en ny asana du aldrig gjort tidigare som kommer att föra dig framåt, något du ser på en skärm och som du aldrig sett utföras IRL? Något som du faktiskt inte kan bemästra direkt du gör det, hur gärna du än vill tro det. Hur stark kropp du än har. Det kan ta år att förstå en rörelse. Allt detta kan summeras i att vara varsam om sig själv. Att inte låta sinnet falla för det som är trendigt just nu. De positioner du lockas av kanske aldrig är några du ska eller behöver göra. Vad är optimalt för dig? Våga böja nacken och inse att mångtusenårig kunskap har en bas, en grund som är komplex. Yoga är inget game. Yoga är ett inre arbete. Allt annat är cirkus. Helt enkelt.

Skimrande

I senaste numret av tidskriften MåBra finns min bok med som boktips på sidan som handlar om nyheter inom personlig utveckling! Kanske låter det fjuttigt för någon, för mig är det stort. Jag ler utanpå och inuti. Att jag fått en sådan respons på boken hade jag inte kunnat föreställa mig. Flera av människorna som varit i kontakt med mig säger att de börjar djupandas av rena farten när de läser :) Uppfattade inte själv att jag skriver så mycket om andetaget som jag nog gjort.
   Och jag vågar vara glad. Jag vågar. Jag står för allt som är skrivet i boken. Även om vissa av tankegångarna känns väldigt passerade så är det ändå viktigt att komma ihåg sin egen utveckling och resa. Att det långt ifrån alla gånger, alla morgnar varit självklart att ställa mig på mitt golv. Dessa otaliga inre strider har mynnat ut i en acceptans. Av mig. Av mina övningar. Av att inse att någon kan mycket mer än vad jag kan - min lärare. Det finns ingen genväg. Vi är också alla oslipade diamanter som har all visdom och kunskap i oss. Men att komma åt den skimrande stillheten, det kräver att någon visar vägen. Hur den guidningen än ser ut. Just nu hittar jag mycket i mig själv. Också. Saker som plötsligt känns självklara. Börjar längta efter bakåtböjar. Det har aldrig varit min längtan tidigare. Så spännande egentligen.
    Jag kommer hem från jobbet och byter om. Kvällsyogan är så självklar idag och jag har en energi som flyter fint i mig. Jag gör. Jag andas. Jag är. Kan inte begära mer. Och leendet utanpå finns inuti hela mig. Skimrande yoga.

Bakåtböjen är det min dotter som gör.

Utmaning

Jag vilade bort min lilla infektion. Tröttheten var i hela mitt system, i huvudet och i kroppen. Låter så tjatigt men det är bara att ta emot det som händer. Jag brukar alltid göra något, alltid något, även när jag är sjuk eller trött. Någon liten syssla brukar slinka igenom. Men inte nu. Jag har legat på soffan. Punkt. Jag har läst och läst. Sovit lite emellanåt. Lyssnat på Sommar. Fikat. Fått allt serverat av min älskling. När kvällen kom igår var jag inte trött. För jag hade vilat så mycket :)
   Var uppe vid midnatt, gick ut på verandan och det var så stilla. En stilla ljus sommarnatt, det värker i hjärtat av det sköna. Det är magiskt. Sommarljuset och natten. Nog är vi lyckligt lottade i vår del av världen när vi kan få uppleva den magin? Dimman som en tät slöja över marken och det är precis dödstyst. Fåglarna sover en liten stund för att väcka oss tidigt vid femsnåret med sitt glada kvitter. Men just i stunden är det tyst.  Blickstillatyst. Jag drar i mig den kalla nattluften och går in igen, somnar till slut. För att snart stå upp igen på min matta för min yoga. Och ja, jag är trött, men det är bara att göra. Det finns inget annat. När jag låtit bli yogan under några dagar, då längtar jag desto mer till min yoga. Min. Yoga. Man längtar aldrig så mycket till sin yoga som när man inte gjort. Och som av en slump (?) skriver Nina om samma sak som jag själv tänker. Det är bara att göra. Helt enkelt. Och jag brukar tycka att utmaningar inom yogan inte är min grej. Men nu gör jag det. Utmanar dig att göra din yoga varje dag från och med nu till sommarens slut. Något. Vissa dagar kan det bli väldigt lite och vissa dagar mer. Men något. Kanske ligger du i supta virasana, som på bilden och läker ut en börjande infektion? Om du inte är en yogande person så hoppas jag att du ger dig själv en egen stund varje dag när du sitter ner med dig själv, sluter ögonen och koncentrerar dig på ditt andetag. That's all. Bara gör det i 10 minuter åtminstone. Ge dig själv den inre stillheten. Du kommer att tacka dig själv i slutet på augusti. Tro mig.

Bilden är förstås tagen av fotograf Dan Lindberg

Jag har tid

Midsommar kom och gick. Kallt men med goda vänner. Regnigt idag men det är nästan skönt.

Vaknade med en öm hals igår, febrig och helt slut. Ont i hela kroppen. Jag låg hela dagen, orkade ingenting. Kraftlös. Men ändå ledig. Så får det vara. Tänker efter. Räknar efter. Och sedan jag gick ned i arbetstid den första september förra året så har jag inte varit sjuk. Mm. Det tål att tänkas på. Jag har haft lite känningar av förkylning, lite trötthet och huvudvärk. Men varje gång har det varit över på en dag när jag vilat. När jag prioriterat mig på det viset. Det är ett kvitto på hur rätt det för mig att göra så. Det betyder att när jag vaknar tidigt och känner att ingen yoga eller meditation är inom synhåll, då låter jag bli det. Läser. Ligger på soffan under en filt. Utanför fönstret står grenarna horisontellt ibland och regnet slår på rutan. Stunden efteråt lyser solen med all kraft den kan uppbåda. Och jag ligger kvar. Blir serverad chiapudding med kokosmjölk och jordgubbar. Tar en stor sked med honung, vet att det har en antibakteriell verkan. Dricker hett citronvatten och lite senare vill jag ha starkt kaffe. Jag har det gott i mitt soffhörn och har inte bestämt om jag ska jobba imorgon eller inte. Det måste helt enkelt min dagsform avgöra. När man är kraftlös för fysisk ansträngning då behövs krafterna till annat. Lite energi krävs allt för att komma i form igen. Jag har tid.

Självkritik

När jag lyssnar på Jason Timbuktu Diaketé i Sommarprogrammet på P1 genomsköljs hela jag av olika känslor under den 1,5 timmar långa programmet. Ilska, misstro, skam, blygsel och hopp. Han är en bra talare, han använder orden på ett vant och skickligt sätt. Han når ända in i mitt centrum, han berör. Hans berättelser om rasism under hans uppväxt får mig att gråta där jag ligger i soffan under en filt och lyssnar. Men mest av allt blir jag berörd av hans uppriktighet, hans ärlighet. Att han berättar om att han själv har mobbat, det är stort när man blivit mobbad. Han hade lika gärna kunnat låta bli att säga det. Men just för att han säger det så visar han upp hela komplexiteten med att vara människa. Vi är alla både ock. Vi har alla olika sidor. Ingen är genomrutten och ingen genomgod. Helt enkelt. Det mänskliga, det delar vi oavsett hudfärg. Oavsett härkomst. Oavsett hur vår sexuella läggning ser ut, oavsett vem vi väljer att älska.

   Självkritiken. Ska vi växa som människor måste vi våga vara självkritiska. Vi måste våga fråga oss själva vad det är som gör oss till just det vi är - är det färgen på skinnet? är det vilka mina föräldrar är och var de kommer ifrån? är det vem vi väljer att älska? Eller är det helt enkelt våra handlingar som gör oss till de vi är?
   Vi kan djupandas, göra yoga, meditera och allt annat kring andlighet. Men om vi inte omsätter förändringen inombords till något mer, då är det bara tomt mentalt lull-lull. Vi måste också våga stå upp för varandra samtidigt som vi också då och då kastar ögonen inåt för att se vilka vi faktiskt är. Jag vet att när jag skriver den här typen av inlägg så brukar det bli tomt i kommentarerna. Det gör ingenting, bara ni läser. För vi är här tillsammans. Att bli ledsen över orättvisor är inte svårt att förstå, men vi måste ta oss vidare. Måste släppa det som tynger, måste hitta det som vi delar. När programmet är slut har jag gråtit med Jason, skrattat med honom och till sist fyllts av en bubbla av hopp - vi kan förändras. Vi kan gå vidare. Vi kan överbrygga motstånd mellan människor och försöka se vilka vi faktiskt är. Om vi är lite självkritiska då och då.

Bilden har jag lånat från sverigesradio.se

Om att unna sig

Det fullkomligt vräker ner ett kallt regn som en stålridå utanför mitt morgonfönster. Jag huttrar och är glad att balkongdörren är stängd. Jag är så trött, det känns som jag nyss blundade efter gårdagens vm-fotbollsmatch, även om det gått några timmar är jag inte utsövd någonstans. Andas djupt och långsamt. Väcker mig med en kopp hett vatten med en hel pressad citron i. Det är så gott. Äter citronen som om den vore ett äpple. Älskar citroner och vet att de gör min kropp basisk trots den lite sura smaken ibland. Tar det långsamt, unnar mig en stilla morgon.
    På jobbet hakar maskinerna upp sig, allt från p-automaten till skrivaren. Bara att följa med. Åker till tandläkaren och passar på att säga hej till en vän som jobbar där. Unnar mig en pratstund. Bestämmer mig för att ta ledigt resten av dagen. Får tag i min man och hans assistent och äter en hemlagad god lunch på ett litet kvartershak. Unnar mig en västerbottenpaj som smälter i munnen, tillsammans med dem.
    Precis innan tandläkarbesöket fick jag ett mail med erbjudande om olika massager till halva priset. Kollar och det finns en tid ledig för underbens- och fotmassage. Aldrig gått på det tidigare men det är faktiskt helt underbart. Massören gör en massage jag aldrig känt tidigare, säger att jag har som kristaller i benen, man kan få det om man tränar mycket eller går mycket. Alla har det, mer eller mindre säger hon. Det gör inte ont någonstans när kristallerna löser upp sig. Jag somnar nästan i stolen. Unnar mig att släppa taget om jobbveckan. Alla uppgifter finns kvar nästa vecka, inget att fundera på.
   Det duggar när jag kliver ut, går till en specialaffär med choklad och andra godsaker. Köper en dyr mörk chokladkaka med hasselnötter. Unnar  mig själv den fina chokladen. När jag kör in på vår lilla väg så spricker himlen upp med all ljushet som solen ger. Släpper allt jag har och sätter mig på trappen. Tar en bit brieost och starkt kaffe. Unnar mig en egen stund.
    Förr betydde det här om att unna sig något helt annat, idag ger jag mig själv andrum, lite gott utan socker och framför allt min egen stund. Jag hinner. Och det gör du också. Allt som vi ska. Och inför midsommarhelgen säger de på radion att vissa vägsträckor har dubbelt så många trafikanter mot annars. Med en önskan om att vi alla kommer fram hela dit vi ska, om vi ska någonstans, önskar jag er den skönaste av midsomrar. Och ja, solen ska lysa imorgon!

Egentid

Ni vet när man träffar på en behandlare som förstår. Intuitivt. Kunskapsmässigt. Erfarenhetsmässigt. Mycket som ska rymmas i en enda människa av det man behöver. Men när man ändå talar samma språk. När den jag berättar saker för också förstår. Och vet. Så underbart när min ostoepat säger att min ryggrad behöver spela sin musik hela vägen och det gör den inte riktigt nu jag är stel i ena sidan, han trycker lite lätt på några ställen, rör en arm och ett ben. Vrider. Och jag är lätt inuti. Plötsligt fjäderlätt där jag känt det som jag haft en stor planka i ryggen. Jag landar i att han vet vad han gör. Jag litar på honom. Nästan ännu mer när vi pratar och han förklarar det här med att låta kroppen hinna med - att allt tar sin tid. Det är samma som i yogan. Exakt.
    Men också att man som behandlare behöver få egentid för att sköta om sig själv. Och det är vad jag får hos honom. Egentid. Jag blir sedd och behandlad. Jag måste ta hand om mig, för min egen skull, men även för andras. Hur ska jag kunna vara en bra yogalärare om jag inte tar hand om mig? Om jag inte lever som jag lär? Det finns ingen genväg och det kräver mod ibland. Att gå vidare. Att våga se hindren i sig själv. Om man inte ens vet om dem, hur ska man då kunna klättra över, eller helt enkelt rasera dem? Och ja, jag måste säga det, jag har faktiskt varit modig ganska många gånger de senaste åren. Även om jag känt mig liten stundtals. Yogan har varit min kompass. Jag har mina lärare och min ayurvediska läkare. Och nu har jag hittat en person till här hemma. Det är frihet för mig.
   Går ut med en sång inombords från hans mottagning. Jag är på rätt väg. Jag valde min väg då, för 5 år sedan och när jag ser en av de före detta yogavännerna komma över torget så inser jag att den människan känner inte jag längre. Och det gör ingenting. Hon ser inte mig. Och jag är glad för det. För vår relation är över. Inga hårda tankar eller känslor i mig. Det är bara över. Så skönt. Så fritt. Och så kan också valet för att må bra se ut, att våga gå åt ett annat håll än alla andra. Det frestar på när man gör det. Men det är värt allt i slutänden. Det kommer också in nya människor i mitt liv. Spännande saker. Jag är sedd. Och jag går vidare. Allt är faktiskt möjligt. Förutom yogan ger jag mig själv egentid. Hur gör du?

Bilden på mig är tagen av Dan Lindberg

Jag lättar

En sådan där helg då allt varit lite hursomhelst. Skönt. Vilsamt. Vaknat tidigt men trött. Gäspat käkarna ur led och bara suttit på den varma trätrappen i mitt nattlinne. Yogat till fågelsång mitt på dagen och slöat i solstolen på eftermiddagen. Det här med att man har allt hemma, så viktigt att se det. Faktiskt se det. Vi bor ju mitt i ett sommarnöje, eller hur jag ska uttrycka mig. Vi måste inte åka på härliga utflykter, även om det är roligt i sig, inte om vi inte orkar. Min man har jobbat varenda lördag i maj och juni. Jag sysselsätter naturligtvis mig själv. Men ibland far ett stråk av vemod i mig. Längtar till eviga utflykter och fyllda kaffetermosar. Men jag blev trött på det. Också. Landar i att jag behöver lugn och frid. Kastanjen som så ståtligt vakar över gården, solen som flyttar sig längs dagen och längs gräsmattorna. Skuggan vid bersån. Svalor i skyn och allt är ju som det ska. Jag är för trött för något annat egentligen. Just nu. Sitter en stund på huk och rensar lite ogräs, det jag har lust med. Söndagar - vår dag, lång frukost medan vi sitter på verandan och pratar. Flyttar oss sedan ut i det gröna, min man snarkar i hängmattan och jag läser i min stol. Och sommaren är här. Bara så där. Och jag måste inget. Vill annat, men det jag prioriterar är att hinna träffa vänner. De där riktiga. De där man har genom snålblåst och drivis. Som finns nu också. Viktigt att inte tappa bort mitt i allas sommarplaner.
   Yogan skiftar så från säsong och från tid på dygnet. Allt spelar egentligen roll, samtidigt är det viktigt att se var man befinner sig själv just nu.  Här och nu. Och hur jag mår. Vet att om jag forcerar något när jag är så här slut och trött, då blir det inte bra. Jag  måste jag anpassa yogan. Det är ju egentligen en självklarhet, men jag har inte varit så bra på att tänka på det och anpassa mig alla gånger.
 Har mest velat göra. Och jag vill nu också, men kroppen är trött. Och då blir den stel. Jag har rörelser som egentligen skall göras i solnedgången. Tja. Solnedgång i Skandinavien i juni. Den är efter klockan 22, så jag modifierar även där. Förstås. Och yogar när kvällen är här även om himlen är ljus. Och jag stannar i det som finns. Inget annat går ju. Men att göra det med tillit och tro är annorlunda mot att stanna i något som skaver. Jag lättar på kraven. Jag lättar på samvetet eller vad det är som talar inom mig stundtals. Jag lättar på allt som går. Det är ett måste.

Vi duger

Vinden rullar runt och far. Halvsover tidigt på morgonen och vinden fortsätter dåna och luften är kylig. Somnar om och vaknar till en slags sensommarluft. Klar och hög. Skön. Inte riktigt vad man är vad vid i juni. Vad gör det? Det är lite stökigt hemma och jag struntar i det. Strollar runt i nattlinne och kaffekopp. Sitter en stund på verandan.
   Igår hade jag några individuella lektioner. Och jag slås av samma sak varje gång. Alla kvinnor som kämpar så hårt. Sliter. Jobbar för att få alla delar i tillvaron att fogas in i ett snyggt mönster. Att vi har sådan press på oss. Utifrån. Men även inifrån. Nog kan vi slacka lite på tömmarna? Nog kan vi tillåta oss att känna att vi duger? DUGER. Precis som vi är. För det gör vi. Det är ingen tävling, det är inget som ska hinnas med eller bockas av. Egentligen. Det är en tillvaro som mestadels ska kännas bra, lustfylld och utmanande. Men när vi kör på för länge, när energin inte finns där och vi kör på övertid. Kör över oss. Då är det inte värt det någonstans.
   Tänker också på hur mycket jag fixat i mitt liv. Så många måsten som jag oftast satt upp själv. Och ändå inte varit nöjd. På djupet. Yogan är ingen snabb lösning. Men den är en lösning. Som jag ser det. På lång sikt. För livet. Att lära känna delar i sig som varit dolda, att se att vi alla delar så mycket och att det är mer än det som skiljer oss åt.  Att på riktigt känna att man duger. Att bli mjuk både i kroppen och sinnet. Att sluta fred med sig själv och sluta med att skapa omöjligheter.

   Jag fylls av ömhet när jag ser en kvinna runt 30 år, röra sig framför mig på sin matta. Hon är både stark och flexibel. Hon gör 10 solhälsningar varje morgon för att hon på något vis vill bocka av något. Hon har  kört sig så hårt att hennes kropp bara gör ont när hon ska göra sin yoga. Det är inte menat så. Hon har mestadels yogat sjäv, inte haft någon lärare som bromsat eller som gett henne andra övningar. Vi går igenom, vi tittar och det enda jag vill är att mjukheten som hon dolt, ska få finnas i hennes inre som kommer att avspegla hennes yttre. Och hon blir ledsen. Tårarna faller som ett regn. Att det ligger så nära.
    Jag blir sorgsen när jag har en kvinna i min egen ålder framför mig under nästa timme, hon har diverse problem och störningar i kroppen men allt började egentligen när hon blev nästäppt för många år sedan. Svårigheten att andas via näsan som fortplantat sig på en mängd sätt i hennes kropp. Och nej, jag är ju ingen läkare. Men hon har träffat många sådana, läkare, där ingen egentligen har frågat henne hur hon mår och varför. Det känns så simpelt. Att lyssna och fråga. Att lägga en hand på ryggslutet eller axlarna och säga släpp taget, låt kroppen visa vägen. Andas via din nästa. Hela tiden. Djupt. Långsamt. Och hon blir ledsen. För det ligger så nära ytan.
   Mer och mer fylls jag av det jag vill framöver. Jag har arbetat med kvinnor, tjejgrupper på många sätt. Att föra in andning och yoga i de som kämpar mest och som behöver mjukhet och varsamhet i sig själva - det känns som ett naturligt nästa steg. Hur? Vet inte. Vet bara att. Skickar ut det i rymden och jobbar vidare för att få ett svar. Var rädda om er därute. Spring inte loppet med perfekta kläder och frisyrer, packade perfekta matsäckskorgar och sedan till det perfekt städade stylade hemmet. Livet är nu. Visst är det skönt att ha det fint. Att vara fin. Men inte på bekostnad av något annat. Vi duger. Sätt dig 10 minuter varje dag. Sitt bekvämt med rak rygg och slutna ögon. Andas. Punkt. Så lite. Som gör så mycket i slutänden. Ge dig själv det. Varje dag. Det gör all skillnad i slutänden. Det hinner du!

Nej.

Nej. Jag har sagt nej till flera saker som dykt upp på senaste tiden. Roliga saker. Saker som jag känner mig lite smickrad i att bli tillfrågad kring, men jag vill ändå hålla mig till det jag faktiskt orkar med. Så tråkigt det kan låta i mina öron men det är ändå så. Jag måste också vara varsam med mig själv, inte bara om andra. Härom dagen fick jag en fråga om jag ville undervisa på universitetet på en delkurs. Jag blev glad över frågan men insåg direkt att jag aldrig kommer att orka med det. För det är ju också så att när jag tackar ja så går jag all in. Totalt. Jag vill göra ett bra jobb så gott jag kan. Jag drev en kommunikationsbyrå för många år sedan med en studiekamrat. Hon tyckte att vi kunde köra lite hursomhelst ibland, ta på oss uppdrag som jag kände att vi inte behärskade. Kanske var det en brist hos mig, kanske skulle vi ha kört på men jag fungerar inte så. Det jag säger ja till vill jag veta att jag mäktar med. På alla plan. Precis som nu när jag säger nej, så måste jag komma ihåg att jag faktiskt säger ja till mig själv då. Men den gigantiska personalfesten som jag hoppade över igår kväll, den ville en stor del av mig ändå gå på. Men jag stannade hemma. Sov som bedövad i 10 timmar och min man sa att jag hade storsnarkat. Skönt att jag sa nej. Hur gör du? Är det lätt för dig att säga nej? Eller ja?

Väldoft

När jag var gravid första gången blev jag oerhört känslig för lukter. De kunde få mig att vända ut och in på mig ibland. Allt som doftade för starkt blev jobbigt. Det var också så mina arbetskamrater förstod att jag var gravid andra gången, jag stod inte ut med lukten av choklad (drycken) :) Det var något kväljande över den. Sedan dess är mina luktkanaler vidöppna och har aldrig stängts. Likaväl som lukter som vitlök och lök kan få mig att hålla andan, lika underbart tycker jag att det är med väldoft och drar i mig i långa djupa andetag.
   I mitt omklädningsrum på min yogastudio har jag små doftpinnar med en svag citrusdoft, de doftar precis lagom mycket. När jag yogar har jag alltid rökelse tänd tillsammans med mina ljus. Jag gillar Nag Champa väldigt mycket men den rökelse med det namnet jag köpt i Sverige kan lukta hursomhelst jämfört med den Nag Champa jag köper i Indien. Där har den en egen doft och luktar alltid samma.
   Jag stryker tätt intill en av våra stora schersminbuskar när jag går till min bil i morgonljuset. Stannar upp och bara drar i mig doften. Om den gick att konservera ändå! Men samtidigt är det den korta blomningen som ändå gör att jag njuter extra mycket. Tror jag. Vi har smultronschersminer och de är totalt underbara. Överjordiskt väldoftande. Kan inte hålla mig, jag bryter av en kvist som jag tar med mig in till mitt kontor. Lutar mig fram lite då och då för att känna hur otroligt gott den doftar. Tre veckor kvar att jobba och jag längtar ut. Samtidigt går det att njuta även om man jobbar. Det är så mycket kvar av dagen när jag åker hemåt att jag inte kan klaga. Klippte gräset igår igen i strålande sol när jag kom hem. Satt i trädgården tills myggen blev för intresserade av oss. Drar i mig väldoften och njuter, det hjälper. Har du semester eller jobbar du som jag?

Olja

På kursen med Karin så köpte jag hennes bok om hud och hudvård. Läste den i helgen. Det var som en stor bekräftelse på det jag använder. Olja. Kort och gott. I alla möjliga former för alla möjliga tillfällen. Men jag fyller också på med det jag inte vet. Till exempel att kokosolja har solskyddsfaktor i sig på 2-4. Och jag har skippat solkrämer nästintill rakt av. Undantaget är om jag är på vattnet, i kanoten eller kajaken och solen dånar ner. Mina läppar, min näsa och mina öron är jättekänsliga så där har jag ett solstift som jag använder. Inget annat.
  Jag är i solen den stund jag känner att huden mäktar med, för jag vill ha D-vitaminpåfyllning och även känna värmen förstås. Annars är skuggan ett perfekt ställe nuförtiden. Och jag smörjer faktiskt hela min kropp med kokosolja. Ibland tar jag lite på hårtopparna också när de är torra och lite livlösa. Och jag äter det, i alla möjliga och omöjliga kombinationer.Tar kokosolja i kaffet varje morgon. På 1.5 år har jag använt 1.5 kg! Till kaffet bara. Det är lite kuriosa för om man blev fet av fett då skulle jag rulla fram. I Karins fina bok läser jag också om omsorgen om sig själv. Att smörja sig med en skön känsla av att göra det som är bra för mig. Jag smörjer mig långsamt och känner hur väl min hud mår. De senaste åren, mycket utifrån våra Indienresor har jag långsamt men säkert bytt ut alla krämer och annat till olja. På behandlingar där har jag ibland känt mig dränkt i olja och sedan har huden ändå sugit i sig det mesta. Jag som är en torris har blivit så mycket bättre i huden både i ansiktet och på kroppen. Jag tvättar ansiktet med ricinolja blandat med mandelolja. Smörjer ansiktet med den underbara ansiktsoljan från Moonsun, som jag också hittat via Karin. Och kroppen som sagt med kokosolja. Tack för alla tipsen Karin!

Kompletteringen

Vi går på fest. Det går inte att rättvist beskriva det cocktailparty vi var på igår. Går inte. När jag tittade mig runt på den enorma terassen kändes det som jag var i Rom. Eller på något slags glamoröst ställe. Om nu just Rom är det, men det var tanken jag tänkte när jag såg alla sittgrupper, alla ljus och blommor. En chesterfieldgrupp i partytältet. En bar där man bjöd på alla drinkar som alla hade något av jordgubbar i sig. En slags vagn fylld med skumpa och bubbel. Snittar som hela tiden fylldes på. Statyer. Överdåd helt enkelt :) Vi var bjudna av en kille som hjälpt oss med vår trädgård och som bara ville fira livet, glädjen och kärleken. Galet skönt.
   En ovanlig blandning på människor, alla stilar, alla åldrar, alla läggningar. Som en stor regnbågsfest. Eller något. Utan den tråkiga politiskt korrekta stämpeln. Alla bara gav sig hän i glädje. Skålade i bubblor. Eller blubblor som mitt barnbarn säger. Alla hade verkligen ansträngt sig och gjort sig fina. Killar i rosa kavaj och himmelsblå byxor trängdes med män i skägg och smoking. Kvinnor, långa, korta - många i klänning och många med höga klackar. Jag älskar det! Erkänner det utan omsvep. Jag tankar energi i möten med människor. Har funderat på det ett tag, var det är jag får min påfyllning eller komplettering eller vad jag ska kalla det. Läser blogg efter blogg där människor förutom yogan eller andra andliga discipliner måste svettas hårt, bli skitiga och höga på endorfiner. Ju hårdare ju bättre. (nä, jag har ingen som helst synpunkt på det) Eller ashtanga yogis som kompletterar med yinyoga. För balansen. Gott så. Men vi är ju olika. O.L.I.K.A.
   För mig är min yoga heltäckande. Faktiskt. Den är periodvis krävande fysiskt, men likaväl mjuk och följsam. Det finns så många delar och nivåer. Och jag använder olika andningstekniker och annat. Jag har den lådan fylld med det jag behöver. Jag vill inte komplettera med något av fysisk karaktär. Inget behov. Men något behöver jag. Och igår kväll när vi åkte hemåt i den ljusa sommarnatten och dimman låg som ett stråk över ängen där de utslagna blommorna samsades vid dikesrenen, kände jag hur ljusheten gled in i mig. Jag hade som små nystan av all glädje och alla skratt i bröstkorgen och magen  och kände hur sant det är för just mig. Jag behöver andra människor. Möten. Det är ingen slump att jag alltid känner mig påfylld av mina yogaklasser. Det sker något där i utbytet. Ingen slump att jag arbetar med samtal och coachning av människor. Sorgbearbetning. Även på mitt jobb på dagarna träffar jag människor av alla kategorier och sammanhang. Jag kan småprata med vem som helst om vad som helst. Och dessutom gilla det. Kan ibland nästan kännas som jag är en burlesk karaktär. Jag är den jag är. Men mest gillar jag de inträngande samtalen. Ärliga möten där allt kan hända. Och jag tar ett kliv till i det som är just jag. Jag till och med gillar det och bejakar det.
   Och nej, självklart vill jag inte festa varje vecka. Och ja självklart rör jag på min kropp på en mängd andra sätt. Och naturen är en stor källa till både andlighet och växande. Men. Men när det kommer till kompletteringen. Eller vad jag ska kalla det, är andra människors energi exakt det som jag behöver. Som jag kan spegla mig i och som gör att jag går vidare. Jag vill vara ensam ibland. Men inte för länge. Då blir jag håglös och trött. Mitt bränsle är människor. Alla sorter. Min energi ligger i möten. Jag kompletterar min yoga med möten. Och känner mig helare.

 Dimman över vår åker. Månen kikar ner. Hundkäx och lupiner.

När vi kommer hem är det nästan för vackert för att gå och lägga sig. Kastanjen är ståtlig och grann och huset vilar tryggt.

Följer med

Regnet sköljer ner. Det tar inte slut. Vaknar sent och det är underbart. Ligger och sträcker ut varenda del i mig. Snurrar mina fotleder och handleder och älskar det sköna knaket. Andas djupt. Sträcker ut mig. Så lång som jag är. Gör några av de övningar vi gjorde under helgen med Karin. Inte yoga direkt men de här stretchövningarna är sköna. Jag känner igen varenda en av dem från min skoltid när det var väldigt inne att stretcha. Sedan kom en tid då det var nästintill förbjudet och sådär har det rullat runt. Men de fyller helt klart sin funktion. Följer med i det.
   Har sonen hemma och vi njuter. Vi pysslar och fixar, allt känns härligt med en skäggig vuxen man som är 1,93 cm lång och som ändå är min lilla kille. Läser hos Lotta om hennes kärlek till sin son och pyret i magen. Och allt är precis så för mig fast min son fyller 24 år i sommar. Att följa sin barn in i vuxenåldern med allt det innebär är en gåva. Att fortfarande berätta och dela. Att faktiskt upptäcka att mina barn är trevliga människor för andra också. Inte bara för oss som älskar dem obrutet. När han så landar hemma hos oss över helgen mellan Stockholm och Göteborg, så pysslar jag gärna lite extra. Steker plättar och kokar kaffe. Gör en stor sallad och steker bacon. Allt slinker ner hos en vältränad ung man. När jag ser honom kan jag känna att vi måste gjort något bra i livet. Följer med i alla diskussioner och tankar.
    Ikväll ska vi på ett stort cocktailparty och jag känner mig så ovan, samtidigt finns det en partyprinsessa i mig, har alltid funnits, men på senare tid har hon inte varit framme så ofta. Jag följer med helt enkelt. Ha en fin lördag du också!

Praktlysingen blommar inte än, bilden är från förra året, men vill ha lite ljus.

Envisa jag

Kanske är det tjatigt men jag är glad för all uppmärksamhet jag får i samband  med min bok. Jag var med i en tidning som heter Örebroar'n och som ges ut en gång i veckan här i stan. I det nummer som kom igår var jag med på en sida.
   Dels vill jag självklart att människor ska läsa min bok, dels vill jag att andra kanske får upp ögonen för yogans helande kraft. Och det är det största. Men. MEN. Utan min egen envishet hade inget träningsprogram, ingen yoga i världen tagit mig dit jag är nu. Det är ett faktum som jag faktiskt vill stå upp för lite extra idag. När det är stelt i kroppen efter en brännbollsmatch igår med mitt jobb. Jättekul även om det triggade alla tävlingsdelar i mig direkt. Det här med att springa korta sträckor och sedan stanna snabbt... inte riktigt min grej. Idag var ingen skön dag att kliva upp med min kropp där det gör lite ont på många ställen. Så när jag tar mig upp och till min matta så är det min disciplin och min envishet som tar mig dit. Helt enkelt. Det finns inga genvägar. Någonsin. Och yogan skapar också det i mig, i dig, när man ger det tid och stannar i det envisa. För ibland är det långt till cymbaler och serpentiner i vardagsträningen. Bara att stanna. Do your practice and all is coming. Eller hur var det nu? :)

Chiafrön

Jag har en tid tänkt att jag ska testa att koka bovetegröt, på hela korn och chiafrönspudding. I helgen fick jag testa på båda. Sådan tur jag har :) Jag gillade gröten för jag gillar nästan all gröt. Har alltid gjort. Men chiafrön. De var ett snäpp bättre. Sedan jag kom hem har jag tagit 2 matskedar frön i 2 dl vätska. Har testat med havremjölk, kokosmjölk och mandelmjölk. Allt smakar gott! Jag lägger det i blöt över natten och när morgonen kommer har det bildats en slags geléartad massa som blir som en pudding när man rör runt. Har sedan strött lite färska bär som blåbär och någon morgon jordgubbar, ovanpå. Så mycket min smak. Läser dessutom att chiafrön är supernyttiga, de innehåller:

- 1 msk chiafrön innehåller mer kalcium än en deciliter mjölk.
- 2 tsk chiafrön innehåller mer Omega-3 än en normalportion laxfilé
- 2 msk chiafrön innehåller mer än dubbelt så mycket järn som  i 100 gram spenat
- Innehåller 21 gram protein /100 gram (18 av de 20 olika aminosyrorna)
- Rikt på mineraler som magnesium, kalium och zink
- Chiafrön är rika på antioxidanter
- Innehåller vattenlösliga fibrer som bildar en gel i tarmarna. Näringen i maten tas upp långsammare och hjälper till att hålla blodsockret jämnt.

Har du testat?

Min förälskelse

Kanske är det just då? Just när jag testar annan yoga som inser hur otroligt kär jag är i min egen stil. Hur mycket jag vill vara i den traditionen. Hur klok jag tycker den är. Hur mäktig den insikten är i mig. Att jag liksom valde rätt direkt. Att jag testat annat och inget kommer i närheten av det jag föll för första gången jag gjorde det. S H A D O W Y O G A. Åh. Så mycket jag jag lärt mig av den. Så många insikter, pärlband i mitt inre. Så många mjuka stunder av total frid. Så många tuffa bataljer i mitt sinne. Så många tårar, som täta höstregn. Så många skratt så kinderna värker. Tänk att jag har förmånen att få yoga den stil jag vill. Att jag har dessa makalösa lärare. Att jag har allt kvar att lära mig. Att jag kan dela det med dig även om du inte tränar samma stil som jag gör. Även om du är helfrälst på precis vad som helst. Så är ändå våra vägar sammanstrålade i slutänden. Det är min förvissning. Och att livet ordnat så klokt för mig. Att jag har min Shadowyoga. Och att jag är enda läraren kvar i stan som har den levande i mig och att jag reser varje år till Zhander och Emma. Dialogen med dem. Visdom och klokhet. Allt vackert förpackat i en stil som är sin alldeles egna.




Emma Balnaves, min lärare, som gör en del av den serie jag gör på morgonen. Hon rör sig med lätthet utan ansträngning, precis som man gör när man kultiverat sin energi och står på starka ben.

Spretigt och osorterat

Tänk hur skönt är det inte att resa bort ibland, nästan bara för att få komma hem. Men inte bara. Det där med att någon annan har bäddat en stor skön säng med ljuvliga lakan, lagat maten med kärlek och att någon dessutom leder dans, yoga och avslappning. Som jag behövde det! Och det här att någon varsamt lotsar en till de egna platserna man har inombords. Och att jag har fått känna att jag duger, inifrån och ut, hela vägen till månen och tillbaka. Som vi alla gör. Men hur ofta känner vi det? Hur ofta känner vi att den som leder också menar precis varje ord som smygs in i bröstkorgen och ut i systemet? Kanske alldeles för sällan. Visst kan man boosta sig själv. Visst kan man peppa sig själv. Men för mig fungerar det så att jag även behöver höra det ibland från någon annan. Som vet. Som kan.
   Just nu är jag lite trött men uppfylld. Det var kallt på Björkö men idag kom solen. Hemma var det 15 grader varmare och ändå bara 3,5 timmar bort. Att det kan skilja så mycket. Här är luften loj. Där var den mer energisk. Vi har hunnit med så mycket utan att skynda på något, vi har dansat (fridans),  yogat (yin och hatha), och blivit ledda i avslappning. Och hunnit med att bada och promenera. Juica tillsammans i köket och pratat om maten maten maten. Ätit så gott, bruncher och middagar. Det är livskvalitet.

   Det bästa är kanske ändå att få befinna sig i ett sammanhang där man delar många tankar kring tillvaron. Alltifrån yoga till mat men även vad man har i sitt badrumsskåp och städskåp. Att inte behöva förklara sig är ibland bara så enkelt. Att hänga med sin vuxna dotter, fnissa och doppa sig i det kallaste vattnet. Att somna medan vi pratar. Att yoga tillsammans. Att dansa tillsammans. Frisläppt och lätt. Inga fel finns. Åh vad jag är glad att jag åkte på det här. Åh vad jag är glad att det blev möjligt och att jag träffade de här människorna. Kanske ses vi igen, kanske inte. Att jag yogat en helt annan yoga, med annan struktur och annat andningsmönster har också varit intressant. Och yinyogan. Den var precis som jobbig som jag någonstans hade tänkt. Skön efteråt. Men för mig var det mer som en slags stretch, tänk så olika det ser ut. Som alla yogan språk. Som allt som ändå har samma mål. Och hathayogan i morse. När jag trodde att vi hade värmt upp och skulle börja, då kom nedvarvningen :) Så olika. Ändå lika. Ni hör ju, jag har ingen struktur och allt spretar. Ni får ta det så. Kära vänner, önskar er en fin söndagkväll och en bra start på veckan. Och kom ihåg att du är värdefull. Och du. Och du har lämnat det tuffaste bakom dig. Nu kan du välja precis hur du vill. Som är bäst för just dig. Namasté <3 p="">