Öppna ditt hjärta och din plånbok

Musikhjälpen. Alltså vilken grej det är! Jag fattar inte hur bra det är egentligen. Att Radiohjälpen tillsammans med arrangörerna av Musikhjälpen varje år drar igång detta evenemang sedan 10 år tillbaka.
   Första gången tänkte jag mest vad är det här, när mina barn kollade på det på tv, vaddå sitta i en glasbur?! Varför då? Men ju mer jag kollat, och det har jag gjort de senaste fem åren ju bättre blir det. Jag har också valt att göra yoga-event varje år sedan dess och samlat in några tusen varje gång. Jag är en del av det hela, precis som alla som skänker minsta krona. För dig som inte känner till det närmare så kan du lyssna på det i din radio på P3, ladda ned appen och lyssna överallt eller kolla på TV2 eller på SvtPlay. Det är plättlätt. Mycket musik både live eller från lyssnarna, där varje önskning kostar 50 kr, enklare kan det inte bli att hjälpa. Det finns också otroligt många aktioner som man kan buda på, alltifrån konserter och hänga med kändisar, till att göra spektakulära saker eller het enkelt bara äta middag med en favoritkändis. Min bössa heter Med kärlek från yogisar, men du kan skänka var som helst. Bara du gör det.
   Och varje år har ett tema, i år var temat Inget barn är till salu.  Och det bästa med Musikhjälpen är att de alltid har många experter på just årets ämne. Varje år gråter jag och i år mest av allt när jag hör Ecpats barnpsykolog prata om spädbarn som kommer till sjukhus med könssjukdomar. Ja du läste rätt. Och sluta inte där, håll inte för dina ögon och öron, för barn säljs över hela världen, fyra barn i minuten och det är så grymt och outhärdligt. Skulle vi inte orka lyssna som har allt vi behöver? Skulle vi inte orka lyssna på hur barn i många länder har det? Och allt går viralt numera. Därför är det extra viktigt att du och jag också öppnar våra ögon och hjälper till. Har du inte gjort det redan men vill delta så håller det hela på till imorgon söndag kväll. Alla har vi har råd med några kronor. Eller hur? Bli inte apatisk. Hjälp till. Och att göra något tillsammans förhöjer hela känslan. http://sverigesradio.se/musikhjalpen

I morse var det ett gäng tappra morgontrötta själar som yogade med mig, sedan stannade vi alla för meditaiton och gongbad och jag kan ärligt säga att jag skulle vilja börja varje morgon på det här sättet. Med andra. För andra.

Medmänniska

När fruktansvärda saker händer. När tiden håller andan och något ofattbart och grymt sker. När man scannar av sin bekanstskapskrets i Stockholm och liksom räknar in sina nära och kära. Då en stund känner man en fläkt av det som många människor lever med. Men. Ju närmare en själv, ju värre. Vi fungerar helt enkelt så, vi människor. Och att köra en lastbil med gasen i botten mot människor kan inte betecknas som något annat än terror i mina ögon. Oavsett varför man gör det och oavsett om den som körde tillhörde en organisation eller var en ensam förövare. Men att gripa, säkerställa och vårda offer är en sak. Det andra är det som skett under eftermiddagen. Under hashtagen #openstockholm, har stockholmarna öppnat sina hem. Man erbjuder sängplats, skjutsar och pizza. Någonstans värmer det mig mer än något annat. Arbetsplatser och mataffärer skriver på sociala medier att de håller öppet för främlingar som behöver husrum och annat. Mitt i hela skiten så värmer det så oerhört mycket. Medmänniska är just precis det som ordet säger med-människa.

Vårt öppna samhälle ska förbli öppet och just den här hashtaggen visar att det är så. Tack och namasté

Självkritik

När jag lyssnar på Jason Timbuktu Diaketé i Sommarprogrammet på P1 genomsköljs hela jag av olika känslor under den 1,5 timmar långa programmet. Ilska, misstro, skam, blygsel och hopp. Han är en bra talare, han använder orden på ett vant och skickligt sätt. Han når ända in i mitt centrum, han berör. Hans berättelser om rasism under hans uppväxt får mig att gråta där jag ligger i soffan under en filt och lyssnar. Men mest av allt blir jag berörd av hans uppriktighet, hans ärlighet. Att han berättar om att han själv har mobbat, det är stort när man blivit mobbad. Han hade lika gärna kunnat låta bli att säga det. Men just för att han säger det så visar han upp hela komplexiteten med att vara människa. Vi är alla både ock. Vi har alla olika sidor. Ingen är genomrutten och ingen genomgod. Helt enkelt. Det mänskliga, det delar vi oavsett hudfärg. Oavsett härkomst. Oavsett hur vår sexuella läggning ser ut, oavsett vem vi väljer att älska.

   Självkritiken. Ska vi växa som människor måste vi våga vara självkritiska. Vi måste våga fråga oss själva vad det är som gör oss till just det vi är - är det färgen på skinnet? är det vilka mina föräldrar är och var de kommer ifrån? är det vem vi väljer att älska? Eller är det helt enkelt våra handlingar som gör oss till de vi är?
   Vi kan djupandas, göra yoga, meditera och allt annat kring andlighet. Men om vi inte omsätter förändringen inombords till något mer, då är det bara tomt mentalt lull-lull. Vi måste också våga stå upp för varandra samtidigt som vi också då och då kastar ögonen inåt för att se vilka vi faktiskt är. Jag vet att när jag skriver den här typen av inlägg så brukar det bli tomt i kommentarerna. Det gör ingenting, bara ni läser. För vi är här tillsammans. Att bli ledsen över orättvisor är inte svårt att förstå, men vi måste ta oss vidare. Måste släppa det som tynger, måste hitta det som vi delar. När programmet är slut har jag gråtit med Jason, skrattat med honom och till sist fyllts av en bubbla av hopp - vi kan förändras. Vi kan gå vidare. Vi kan överbrygga motstånd mellan människor och försöka se vilka vi faktiskt är. Om vi är lite självkritiska då och då.

Bilden har jag lånat från sverigesradio.se