Jag lättar

En sådan där helg då allt varit lite hursomhelst. Skönt. Vilsamt. Vaknat tidigt men trött. Gäspat käkarna ur led och bara suttit på den varma trätrappen i mitt nattlinne. Yogat till fågelsång mitt på dagen och slöat i solstolen på eftermiddagen. Det här med att man har allt hemma, så viktigt att se det. Faktiskt se det. Vi bor ju mitt i ett sommarnöje, eller hur jag ska uttrycka mig. Vi måste inte åka på härliga utflykter, även om det är roligt i sig, inte om vi inte orkar. Min man har jobbat varenda lördag i maj och juni. Jag sysselsätter naturligtvis mig själv. Men ibland far ett stråk av vemod i mig. Längtar till eviga utflykter och fyllda kaffetermosar. Men jag blev trött på det. Också. Landar i att jag behöver lugn och frid. Kastanjen som så ståtligt vakar över gården, solen som flyttar sig längs dagen och längs gräsmattorna. Skuggan vid bersån. Svalor i skyn och allt är ju som det ska. Jag är för trött för något annat egentligen. Just nu. Sitter en stund på huk och rensar lite ogräs, det jag har lust med. Söndagar - vår dag, lång frukost medan vi sitter på verandan och pratar. Flyttar oss sedan ut i det gröna, min man snarkar i hängmattan och jag läser i min stol. Och sommaren är här. Bara så där. Och jag måste inget. Vill annat, men det jag prioriterar är att hinna träffa vänner. De där riktiga. De där man har genom snålblåst och drivis. Som finns nu också. Viktigt att inte tappa bort mitt i allas sommarplaner.
   Yogan skiftar så från säsong och från tid på dygnet. Allt spelar egentligen roll, samtidigt är det viktigt att se var man befinner sig själv just nu.  Här och nu. Och hur jag mår. Vet att om jag forcerar något när jag är så här slut och trött, då blir det inte bra. Jag  måste jag anpassa yogan. Det är ju egentligen en självklarhet, men jag har inte varit så bra på att tänka på det och anpassa mig alla gånger.
 Har mest velat göra. Och jag vill nu också, men kroppen är trött. Och då blir den stel. Jag har rörelser som egentligen skall göras i solnedgången. Tja. Solnedgång i Skandinavien i juni. Den är efter klockan 22, så jag modifierar även där. Förstås. Och yogar när kvällen är här även om himlen är ljus. Och jag stannar i det som finns. Inget annat går ju. Men att göra det med tillit och tro är annorlunda mot att stanna i något som skaver. Jag lättar på kraven. Jag lättar på samvetet eller vad det är som talar inom mig stundtals. Jag lättar på allt som går. Det är ett måste.