Kompletteringen

Vi går på fest. Det går inte att rättvist beskriva det cocktailparty vi var på igår. Går inte. När jag tittade mig runt på den enorma terassen kändes det som jag var i Rom. Eller på något slags glamoröst ställe. Om nu just Rom är det, men det var tanken jag tänkte när jag såg alla sittgrupper, alla ljus och blommor. En chesterfieldgrupp i partytältet. En bar där man bjöd på alla drinkar som alla hade något av jordgubbar i sig. En slags vagn fylld med skumpa och bubbel. Snittar som hela tiden fylldes på. Statyer. Överdåd helt enkelt :) Vi var bjudna av en kille som hjälpt oss med vår trädgård och som bara ville fira livet, glädjen och kärleken. Galet skönt.
   En ovanlig blandning på människor, alla stilar, alla åldrar, alla läggningar. Som en stor regnbågsfest. Eller något. Utan den tråkiga politiskt korrekta stämpeln. Alla bara gav sig hän i glädje. Skålade i bubblor. Eller blubblor som mitt barnbarn säger. Alla hade verkligen ansträngt sig och gjort sig fina. Killar i rosa kavaj och himmelsblå byxor trängdes med män i skägg och smoking. Kvinnor, långa, korta - många i klänning och många med höga klackar. Jag älskar det! Erkänner det utan omsvep. Jag tankar energi i möten med människor. Har funderat på det ett tag, var det är jag får min påfyllning eller komplettering eller vad jag ska kalla det. Läser blogg efter blogg där människor förutom yogan eller andra andliga discipliner måste svettas hårt, bli skitiga och höga på endorfiner. Ju hårdare ju bättre. (nä, jag har ingen som helst synpunkt på det) Eller ashtanga yogis som kompletterar med yinyoga. För balansen. Gott så. Men vi är ju olika. O.L.I.K.A.
   För mig är min yoga heltäckande. Faktiskt. Den är periodvis krävande fysiskt, men likaväl mjuk och följsam. Det finns så många delar och nivåer. Och jag använder olika andningstekniker och annat. Jag har den lådan fylld med det jag behöver. Jag vill inte komplettera med något av fysisk karaktär. Inget behov. Men något behöver jag. Och igår kväll när vi åkte hemåt i den ljusa sommarnatten och dimman låg som ett stråk över ängen där de utslagna blommorna samsades vid dikesrenen, kände jag hur ljusheten gled in i mig. Jag hade som små nystan av all glädje och alla skratt i bröstkorgen och magen  och kände hur sant det är för just mig. Jag behöver andra människor. Möten. Det är ingen slump att jag alltid känner mig påfylld av mina yogaklasser. Det sker något där i utbytet. Ingen slump att jag arbetar med samtal och coachning av människor. Sorgbearbetning. Även på mitt jobb på dagarna träffar jag människor av alla kategorier och sammanhang. Jag kan småprata med vem som helst om vad som helst. Och dessutom gilla det. Kan ibland nästan kännas som jag är en burlesk karaktär. Jag är den jag är. Men mest gillar jag de inträngande samtalen. Ärliga möten där allt kan hända. Och jag tar ett kliv till i det som är just jag. Jag till och med gillar det och bejakar det.
   Och nej, självklart vill jag inte festa varje vecka. Och ja självklart rör jag på min kropp på en mängd andra sätt. Och naturen är en stor källa till både andlighet och växande. Men. Men när det kommer till kompletteringen. Eller vad jag ska kalla det, är andra människors energi exakt det som jag behöver. Som jag kan spegla mig i och som gör att jag går vidare. Jag vill vara ensam ibland. Men inte för länge. Då blir jag håglös och trött. Mitt bränsle är människor. Alla sorter. Min energi ligger i möten. Jag kompletterar min yoga med möten. Och känner mig helare.

 Dimman över vår åker. Månen kikar ner. Hundkäx och lupiner.

När vi kommer hem är det nästan för vackert för att gå och lägga sig. Kastanjen är ståtlig och grann och huset vilar tryggt.