När jag lyssnar på Jason Timbuktu Diaketé i Sommarprogrammet på P1 genomsköljs hela jag av olika känslor under den 1,5 timmar långa programmet. Ilska, misstro, skam, blygsel och hopp. Han är en bra talare, han använder orden på ett vant och skickligt sätt. Han når ända in i mitt centrum, han berör. Hans berättelser om rasism under hans uppväxt får mig att gråta där jag ligger i soffan under en filt och lyssnar. Men mest av allt blir jag berörd av hans uppriktighet, hans ärlighet. Att han berättar om att han själv har mobbat, det är stort när man blivit mobbad. Han hade lika gärna kunnat låta bli att säga det. Men just för att han säger det så visar han upp hela komplexiteten med att vara människa. Vi är alla både ock. Vi har alla olika sidor. Ingen är genomrutten och ingen genomgod. Helt enkelt. Det mänskliga, det delar vi oavsett hudfärg. Oavsett härkomst. Oavsett hur vår sexuella läggning ser ut, oavsett vem vi väljer att älska.
Självkritiken. Ska vi växa som människor måste vi våga vara självkritiska. Vi måste våga fråga oss själva vad det är som gör oss till just det vi är - är det färgen på skinnet? är det vilka mina föräldrar är och var de kommer ifrån? är det vem vi väljer att älska? Eller är det helt enkelt våra handlingar som gör oss till de vi är?
Vi kan djupandas, göra yoga, meditera och allt annat kring andlighet. Men om vi inte omsätter förändringen inombords till något mer, då är det bara tomt mentalt lull-lull. Vi måste också våga stå upp för varandra samtidigt som vi också då och då kastar ögonen inåt för att se vilka vi faktiskt är. Jag vet att när jag skriver den här typen av inlägg så brukar det bli tomt i kommentarerna. Det gör ingenting, bara ni läser. För vi är här tillsammans. Att bli ledsen över orättvisor är inte svårt att förstå, men vi måste ta oss vidare. Måste släppa det som tynger, måste hitta det som vi delar. När programmet är slut har jag gråtit med Jason, skrattat med honom och till sist fyllts av en bubbla av hopp - vi kan förändras. Vi kan gå vidare. Vi kan överbrygga motstånd mellan människor och försöka se vilka vi faktiskt är. Om vi är lite självkritiska då och då.
Bilden har jag lånat från sverigesradio.se
Vi kan djupandas, göra yoga, meditera och allt annat kring andlighet. Men om vi inte omsätter förändringen inombords till något mer, då är det bara tomt mentalt lull-lull. Vi måste också våga stå upp för varandra samtidigt som vi också då och då kastar ögonen inåt för att se vilka vi faktiskt är. Jag vet att när jag skriver den här typen av inlägg så brukar det bli tomt i kommentarerna. Det gör ingenting, bara ni läser. För vi är här tillsammans. Att bli ledsen över orättvisor är inte svårt att förstå, men vi måste ta oss vidare. Måste släppa det som tynger, måste hitta det som vi delar. När programmet är slut har jag gråtit med Jason, skrattat med honom och till sist fyllts av en bubbla av hopp - vi kan förändras. Vi kan gå vidare. Vi kan överbrygga motstånd mellan människor och försöka se vilka vi faktiskt är. Om vi är lite självkritiska då och då.
Bilden har jag lånat från sverigesradio.se
Jag inte bara läser. Jag lyssnade även på din uppmaning och lyckades lyssna på Jason...fast bara sist halvtimmen tyvärr...ska se om jag kan gå in och höra en repris.
SvaraRaderaHur som helst är det så viktigt det du skriver. Att inte bara tro att man är duktig för att man gör sina meditationer,eller böner.
Och så det att vi alla är både djävlar och änglar. Onda och goda. Så bra skrivet! Stor Kram
Tror du kan lyssna ikväll vid 22-tiden och även på play. Och du, tack för dina ord. Stor kram
RaderaFår bli play för min del. Jag glömmer alltid passa både radio- och tv-tider! Jag ser framemot att höra på honom, jag tycker väldigt mycket om Jason - kanske just för att han inte är rädd för ärlighet, det raka och ibland lite jobbiga. Jag är tacksam att jag idag alltmer lutar mot en inre ärlighet, som får mej att vara den jag är även utåt. En hängiven yogi med en för stor käft, rastlöst energisk, lyssnande men också alltför dömande ibland. Allt finns där och får vara där. Vi är ju här för en mänsklig upplevelse! Kram kära du!
RaderaHellre för stor käft än för liten! Att man vågar öppna den ibland och ta ställning mot rasismen, som är mer utbredd än jag velat förstå tidigare. Kram och jag är också väldigt förtjust i Jason, ännu mer nu!
RaderaSå sant, och modigt att vara så öppen utåt, i det publika. Själv får man väl i all blygsamhet börja med att vara ärlig åtminstone mot sig själv. Våga titta på sina svagheter och inse att de är en del av en, och att man kan välja att försöka göra något åt dem. Eller acceptera dem som en del av sig. Jag tror att om man kan acceptera och bekräfta (engelskans "acknowledge", ett bra ord som inte riktigt finns på svenska) sina egna svagheter kan man också lättare tolerera dem hos andra. Vi är som vi är, vi är människor.
SvaraRaderaCarina
Ja precis Carina. Och stå upp för andra när det krävs, hur ska man annars kunna se sig i spegeln? Kram!
RaderaNu har jag också lyssnat! Vad bra det var, vad sant det var och vad man måste tänka till. Det är lätt att tro att man är öppensinnad och modern i sitt synsätt, men så viktigt att försöka se saker ur en annans perspektiv. En ögonöppnare!
SvaraRaderaPrecis. På det där sättet som är det bästa sättet, ärligt, personligt och självupplevt!
Radera