Vi duger

Vinden rullar runt och far. Halvsover tidigt på morgonen och vinden fortsätter dåna och luften är kylig. Somnar om och vaknar till en slags sensommarluft. Klar och hög. Skön. Inte riktigt vad man är vad vid i juni. Vad gör det? Det är lite stökigt hemma och jag struntar i det. Strollar runt i nattlinne och kaffekopp. Sitter en stund på verandan.
   Igår hade jag några individuella lektioner. Och jag slås av samma sak varje gång. Alla kvinnor som kämpar så hårt. Sliter. Jobbar för att få alla delar i tillvaron att fogas in i ett snyggt mönster. Att vi har sådan press på oss. Utifrån. Men även inifrån. Nog kan vi slacka lite på tömmarna? Nog kan vi tillåta oss att känna att vi duger? DUGER. Precis som vi är. För det gör vi. Det är ingen tävling, det är inget som ska hinnas med eller bockas av. Egentligen. Det är en tillvaro som mestadels ska kännas bra, lustfylld och utmanande. Men när vi kör på för länge, när energin inte finns där och vi kör på övertid. Kör över oss. Då är det inte värt det någonstans.
   Tänker också på hur mycket jag fixat i mitt liv. Så många måsten som jag oftast satt upp själv. Och ändå inte varit nöjd. På djupet. Yogan är ingen snabb lösning. Men den är en lösning. Som jag ser det. På lång sikt. För livet. Att lära känna delar i sig som varit dolda, att se att vi alla delar så mycket och att det är mer än det som skiljer oss åt.  Att på riktigt känna att man duger. Att bli mjuk både i kroppen och sinnet. Att sluta fred med sig själv och sluta med att skapa omöjligheter.

   Jag fylls av ömhet när jag ser en kvinna runt 30 år, röra sig framför mig på sin matta. Hon är både stark och flexibel. Hon gör 10 solhälsningar varje morgon för att hon på något vis vill bocka av något. Hon har  kört sig så hårt att hennes kropp bara gör ont när hon ska göra sin yoga. Det är inte menat så. Hon har mestadels yogat sjäv, inte haft någon lärare som bromsat eller som gett henne andra övningar. Vi går igenom, vi tittar och det enda jag vill är att mjukheten som hon dolt, ska få finnas i hennes inre som kommer att avspegla hennes yttre. Och hon blir ledsen. Tårarna faller som ett regn. Att det ligger så nära.
    Jag blir sorgsen när jag har en kvinna i min egen ålder framför mig under nästa timme, hon har diverse problem och störningar i kroppen men allt började egentligen när hon blev nästäppt för många år sedan. Svårigheten att andas via näsan som fortplantat sig på en mängd sätt i hennes kropp. Och nej, jag är ju ingen läkare. Men hon har träffat många sådana, läkare, där ingen egentligen har frågat henne hur hon mår och varför. Det känns så simpelt. Att lyssna och fråga. Att lägga en hand på ryggslutet eller axlarna och säga släpp taget, låt kroppen visa vägen. Andas via din nästa. Hela tiden. Djupt. Långsamt. Och hon blir ledsen. För det ligger så nära ytan.
   Mer och mer fylls jag av det jag vill framöver. Jag har arbetat med kvinnor, tjejgrupper på många sätt. Att föra in andning och yoga i de som kämpar mest och som behöver mjukhet och varsamhet i sig själva - det känns som ett naturligt nästa steg. Hur? Vet inte. Vet bara att. Skickar ut det i rymden och jobbar vidare för att få ett svar. Var rädda om er därute. Spring inte loppet med perfekta kläder och frisyrer, packade perfekta matsäckskorgar och sedan till det perfekt städade stylade hemmet. Livet är nu. Visst är det skönt att ha det fint. Att vara fin. Men inte på bekostnad av något annat. Vi duger. Sätt dig 10 minuter varje dag. Sitt bekvämt med rak rygg och slutna ögon. Andas. Punkt. Så lite. Som gör så mycket i slutänden. Ge dig själv det. Varje dag. Det gör all skillnad i slutänden. Det hinner du!