Blandar äpplen och päron

Varit på en lillsemester. Min man och jag bilade upp till Hälsingland och träffade vänner vi känt i många år, faktiskt under hela vår relation, men som vi inte sett på länge. Åt gott. Skrattade så det värkte i kinderna av alla gamla tokiga historier. Sommarnatten ljus som på dagen och en stilla promenad ner till sjön. Så vackert. Vi stannar till lite här och där när vi kör dit och tillbaka hem. Fikar det där extra. Pratar till punkt med varandra. Inga telefoner som stör. Lyssnar på Spotifylistor och jag inser att jag nog är mer av en radiomänniska. Helst vill jag ha lite klokt mellansnack mellan låtarna, tack.
   Inatt i mina sidenlakan och med ett mörklila överkast för fönstret och min mans snusande andetag bredvid så fick jag en aha-upplevelse. Tänkte på de här senaste diskussionerna hos Jeanna, Nina och mig om yogans cirkus, andlighet och rädslor - så insåg jag det. Vi blandar äpplen och päron. För att vi är så otroligt engagerade i det vi gör. För att vi kanske också vet hur mycket yogan har påverkat oss själva.  Eller också längtar vi dit. Vi kanske har letat länge, i många olika stilar och hos olika lärare. Oavsett hur vår egen väg och historia ser ut har vi nog alla samma önskan inuti. Att vara de vi faktiskt är. Och att våga visa det.
   Jag tror att vi blandar andlighet med kunskap. Jag är helt övertygad om att andlighet finns hela tiden i oss men ibland är det lättare att känna. När vi paddlar i en fors. När vi åker skidor. När vi springer i skogen. När vi står mitt i ett köpcentrum och plötsligt känner att allt annat bleknar vid sidan om för att vi är fullständigt i oss och att kanalen rakt upp är öppen. Då är det inte svårt att känna energin och att vi är i ett flow. Det är ofta synonymt med andlighet för just mig. Och i yogan hittar jag den lättare. Helt enkelt. Jag förstår självklart att det ser annorlunda ut för dig och jag hoppas du förstår det utan att jag hela tiden säger att jag vet att allas väg är olika. Men ändå delar vi mycket.
   Yogans andliga dimension är oslagbar för mig. Min stil är oslagbar för mig. Jag dissar ingen annans stil eller väg för det. Men jag tar gärna en diskussion om vad som är vad. Och när det kommer till kunskap i yogan så hävdar jag med en dåres envishet att de här rörelserna vi gör, de har inte kommit till av en slump. De har heller inte kommit till för att vi ska göra just det vi kan göra. De hänger inte ihop med andra typer av fysiska rörelser. De hänger ihop med kunskap om vindar, kanaler och energier i vår kropp som hänger ihop med vår själ och ande. Var vi har obalanser och hur vi ska lösa upp dem. Därför är det svårbedömbart att se något på en bild eller ett filmklipp och egentligen veta hur det hela har gått till. Var du har din tunga i munnen, varifrån du drar ditt andetag - det syns inte. För mig är yoga andning synkroniserad med rörelse. På olika sätt. På väldigt olika sätt faktiskt. Och allt är rätt. Men inte för en nybörjare. Inom vilket annat område gör man det? Kastar sig på det som lockar? Direkt?! Inom vilket annat sätt att röra kroppen gör man så? Det är just att vi rör kroppen som gör att vi inte förstår tror jag. Men om vi bara tittar på det fysiska en stund - om du tränar hockey, fotboll, crossfit, på gym, gymnastik, simmar, springer så har du i de allra flesta fall en coach. Som ger dig början. Och visst är du intresserad av vem din coach är? Vad den personen har för bakgrund och varför den vill coacha dig? Tar du någon som är snabbast i världen när det gäller löpning men som inte har någon teori bakom? Inga kunskapsstråk inom sitt område? Nä, skulle inte tror det.
   Lägg sedan till hela den andliga dimensionen så ser du att yoga är ett gigantiskt område som man faktiskt får närma sig med en lite gnutta insikt och en stor portion respekt. De här äpplena och päronen, de faller från olika träd och har olika smak och ser faktiskt olika ut. Även om de liknar varandra.