Obeskrivlig yoga och Mors Dag

Jag längtar efter min yoga när jag går och lägger mig. Jag längtar när jag vaknar. Den är tuff. Det gör ont i höften igen, men jag gör. Och på något obeskrivligt plan så är den obeskrivlig. Ni vet. Den gör mig så otroligt gott. Jag stod en halv sekund i min armbalans i morse och det sköljde över mig en visshet, ja jag kommer att klara den. Och jag ska träna varje morgon, varje kväll. Nu är det min tid. Nu är det dags.
Och så Mors Dag idag. Dagen med så mycket längtan och saknad. Det spelar ingen roll att det är länge sen jag såg min mammas mjuka ansikte och hörde hennes röst. Jag saknar henne mer ibland. Som vi alla gör som mist någon nära. Idag är en sådan dag. Å andra sidan så gläds jag åt att min mans mamma lever. Att vi har tre barn som har köpt ett persikoträd till mig och att vår äldsta dotter är tvåbarnsmamma nu för tiden. Det är lite svårt att ta in. Och när det liksom blev Mormors Dag idag också, jag fick paket från treåringen med egenhändigt pärlade skönheter. Det räcker så. Och så lite rabarberpaj och kaffe på det. Välfärd som det stavas för mig.

Man stannar

Det här med att undervisa. I vad man än undervisar i. Vad vill man uppnå i sitt klassrum? På sin föreläsning? Eller i sin yogasal? Läser om yogaelever som lämnar rummet innan savasana. Som lämnar rummet för att de möter motstånd i sin yoga. Att man skriver att det är synd att stressen och behovet av att rusa dominerar. Men det finns mer i det här än det. Jag är säker.
   Men jag blir också chockad. Ja. Jag använder faktiskt det ordet - chockad. Hur kan det ens finnas med som alternativ? Att gå innan det är slut? Att inte stanna och möta det man kommit dit för? Att inte visa sin lärare den respekten att man stannar? Ja man kan vara nybörjare, men då är väl man ännu mer noga med att stanna? Eller?
   När jag smälter det hela så börjar jag fundera. Jag har tränat i 15 år. Jag har undervisat i 7 år. På gym. På ett annat yogaställe, där jag var en bland många yogalärare. På mitt egna ställe i 5 år med många grupper varje vecka. Och det har ärligt aldrig hänt att någon lämnat salen. Beror det på att jag har varit hos lärare som är bättre? Att jag som lärare kan mer? Nej. Det tror jag inte. Men något måste det bero på. Vad?
   Tänker först att det är ett storstadsfenomen. Men nej. Jag har yogat i San Francisco, London, Paris, Wien,  Stuttgart och på olika ställen i Indien, Serbien och Kroatien. Och där bor det många människor. Och det är många människor när jag går kurs. Ibland över 60 personer. Ingen går. Folk stannar. Gråter ibland. Blir förbannade ibland och skriker saker rakt ut. Skrattar. Men man stannar. Och kanske har jag gått ett femtiotal kurser och workshops.
   Jag tänker på när mina barn gått på karate när de var mindre. Respekten de visade inför dojon, att buga innan man ens gick in i rummet. Respekten för sin lärare. Att alla bugade. Den respekten har jag själv inför mina lärare. Och hur noga jag är med att följa det som ges. Att ta emot det man får som oftast handlar om de mentala utmaningarna, som inte är det man önskar sig. Men som lärare så informerar jag också noga om det. Och ja, jag har haft terminskurser där jag lärt känna alla. Drop in har bara existerat för de som redan kan det jag undervisar i.
   När jag funderar så kommer jag fram till det kanske handlar om hela inställningen till yoga där man undervisar. Vilken typ av lektioner man har. Om man har snabb lunchyoga, drop in yoga för vem som helst, när som helst. Kanske skapar det ett klimat av bråttom? Obs, jag har inga svar men att man tappat respekten så totalt inför det man valt att delta i, kan det handla om att man inte böjer nacken? Att man tror att man bestämmer, fast det är yoga man sysslar med. Och ja, missförstå mig rätt. Allt kan ju hända på den där mattan, på det där golvet. Och känner man att kvoten är fylld då sätter man sig ner, om man yogar hos mig. Eller lägger sig ner om man har ont eller helt enkelt inte förmår mer den dagen. Det säger jag innan varje lektion. Det är sant. Alla får ta ansvar för sig själva. Men man stannar. Man stannar. Låt inte slit och släng-mentaliteten krypa in som något slajm i yogarummet också. Låt oss bevara respekten för lärare och elev. Låt oss bevara respekten för yogan.
  Kan det också handla om att man yogar via en lärare online idag? Då man gör själv, ingen ser och ingen bestämmer. Du knäpper på och av på din yoga. Du kan resa dig och gå när som helst för att du själv bestämmer. Men allt det är en illusion som jag ser det. Om man ska yoga måste man möta saker inombords. Det är därför man behöver en lärare IRL.
   Så. Det var dagens predikan och något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Respekt.

Vi behöver yogaberättelser

Jag brukar värna om sanskritnamnen i yogan. De är viktiga, för de beskriver oftast precis vad det är som ska ske, vart kroppen ska och hur. De har en egen inneboende visdom, som det kan ta ett tag innan man förstår. De kan ha gömda betydelser i sig. Min lärare har berättat om de vanligaste asana vi gör och noga gått igenom varför de heter det de gör, och då uppenbarar sig andra saker man oftast inte har känt till. Ska man yoga utanför sin lilla krets så är det bra att veta vad saker heter och även att använda de namnen själv. Många tycker det är nästintill larvigt, men det har jag svårt att förstå. Allt måste inte förenklas, det är risk att vi tappar saker på vägen, som vi sedan inte ens visste bodde i den asanan.
   Jag har läst en helt underbar bok igen. Man får ju inte nog av böcker, eller hur? Den beskriver olika asananas och dess betydelse på sanskrit. Men även historien, legenden, myten, sagan eller allegorin som finns bakom just den asanan. Och i yogan är det så fint med alla dessa berättelser, de omfamnar det där obeskrivbara i yogan, på ett lysande sätt. Jag tror att vi behöver de här berättelserna och jag skulle bli ledsen om de försvann och man kallar någon position lite slarvigt för vad som helst, typ ett skosnöre.
   Jag har avslutat mina sista lektioner med att läsa en av historierna i boken. När jag har slagit ihop boken har människor suttit där med blanka ögon och varma kinder. Sagan  berättar något som är väldigt svårt att omfamna annars. Jag rekommenderar den varmt och den har redan hunnit bli en favorit, Myths of the asanas, the stories at the heart of the yoga tradition av Alanna Kaivalaya & Arjuna van der Kooij, förord av Shiva Rea och efterord av Manorama. Läs den!

Blinda fläckar

Bitterljuvt. Det är ett ord jag tycker om. Vemod och längtan är andra ord som finns i mitt inre. Igår hade jag min näst sista undervisning på mitt ställe Stillastund. Det ord jag jobbar mest med nu är ansvar. Och jag har under våren delat min process att våga avsluta och stänga ner min studio. Jag har delat den med mina elever. Kanske främst de som gått länge hos mig för de har förstått att jag behöver göra det här. Även om de nödvändigtvis inte tycker att det blir bra för dem i stunden. När eftermiddagen kommer så behöver vi känna att vi tar rätt beslut för oss själva. Det är vad jag kokat ner mina lärdomar till. Att jag måste ta ansvar för mig. Jag har tagit så mycket ansvar för andra. Egentligen i hela mitt liv. Så det är med darrande händer jag skriver det här, för något inom mig vill fortfarande ropa - nej, nej, gör det inte! Men egots röst blir svagare och svagare.
   När jag tänker tillbaka i området ansvar, så var jag bara 2 år när jag första gången tog ansvar för min storebror. Det är en historia mina föräldrar älskade att berätta, hur jag som var 5 år yngre tog hand om honom. Och det har fortsatt. Jag har tagit ansvar för mina föräldrar när de blev sjuka och sedan dog, jag har tagit ansvar för andra när jag fört olika "strider" på olika arbetsplatser. Sällan har det faktiskt handlat om mig själv. Samma när jag började min yoga. Jag blev nära vän med min första lärare och jag tog ansvar för en mängd saker som egentligen handlade om henne och verksamheten. För att jag ville. För att det är så jag har gjort. Jag har haft så många vänner men det är ett fåtal av alla som passerat som egentligen har sett mig. Frågat efter hur jag mår. Frågat efter vad jag behöver. De flesta har behövt mig. Har velat ha mig på andra premisser. Och jag har varit med. Jag har tagit ansvar där jag borde släppt taget. Men jag är inget offer, men jag har upprepat mina mönster. Men när jag i min yoga har avtäckt delar som varit mina blinda fläckar så har det inte varit enkelt att se min egen del. Men det är ju det jag måste. Det är ju det vi måste.
  Därför är mitt beslut att fullt ut ta ansvar för mig och mitt liv fortfarande lite skakigt när det gäller min roll som yogalärare. Jag ser ju hur tokigt det ser ut när jag läser vad jag skriver. Men det är så jag har fungerat. Och i min roll som förälder inte minst. Men där har det varit mer synligt att man släpper sitt ansvar bit för bit till sina växande barn. För det är något jag delar med alla föräldrar. Men det andra. Det som egentligen bara handlar om mig, puh, vad det har varit svårt. Igår skrev jag om det i mina sociala medier och jag har fått ett så enormt stöd, från oväntade håll och från nära vänner och familj. Jag är lyckligt lottad som ändå har människor som står kvar när jag väljer det jag gör. För det är nog det jag varit mest rädd för inombords. Att människor ska lämna mig. Kanske för att jag sedan jag var liten har känt att kärleken till mig har varit villkorad. Den har inte varit förutsättningslös. Eller, det kanske den har, men jag har inte upplevt det så.
   Oj. Det blev ett väldigt långt och rörigt inlägg men ni förstår nog min kamp och min vilja att gå vidare när jag släpper taget och helt enkelt bara låter andra ta ansvar för sig. Ikväll knyter jag ihop säcken och tar ansvar för mig själv fullt ut.

Hjältarna vi föddes till att vara

Så vann han då. Vår egen schlager-Måns. Med en låt som gick tvärs igenom den här eviga diskussionen om att man inte kan tävla i musik. Egentligen. Kan man tävla i någonting? Jag är ingen schlagernörd, det fanns en tid i mitt liv då jag till och med såg ner på den musiken, när jag var ung och det bara var rock som gällde.
   Tänkte inte skriva om Eurovision alls, tänkte bara på den fantastiska raden i den låten

We are the heroes in our time - but we' re dancing with the demons in our minds

Ja. Precis det är ju det vi gör. Hela tiden. På olika sätt. Men när vi kommer runt de där demonerna, som vi alla bär på. När vi kan hitta det som är vår egentliga styrka, så kommer vi att lysa. Allihopa. Vi kommer alla att vara hjältar i våra egna liv. Det är det som allt handlar om. Och när jag läser kommentaren från Hannis från mitt förra inlägg så känner jag det ännu tydligare. Hur vi kan inspirera varandra och hur vi kan släppa det där som fångar oss. OAVSETT hur det ser ut. Själv har jag när jag sammanfattar min egen kurs så här några veckor efteråt, insett att jag har brottats med identiteten av att vara skadad. Jag har aldrig tidigare insett det. Jag har heller aldrig tidigare insett hur synd jag har tyckt om mig själv. Handen på hjärtat, nog gör vi det lite då och då? Inte bara jag tror jag. Under yogakursen sa en god vän från London till mig - Here we are, playing with ourselves and in Nepal everything around them are destroyed.
   Jag vet. Jag vet. Jag vet. Man kan inte jämföra. Men man kan faktiskt få perspektiv. Proportioner. Och rannsaka sitt eget starka hjärta varför man gör det man gör. Om man vill vidare. Hur ser det ut då? Nej, det är ingen snitslad bana. Banan går genom hinder, den kommer alltid att göra det, det ser bara olika ut. Låt oss vara de hjältar vi är födda till att vara!

Jag värmer mig

Jag tränar mig i att flytta min blick, att släppa vissa tankar, utan att fastna i dem. Jag gör minimalt av yogan, för hostan är förskräcklig, men jag gör. Jag är på jobbet, gör det jag ska, men åker sedan hem och tar lite av mitt stora flexsaldo för att vila. Jag kokar hett citron-infärgsvatten och dricker. Jag gläds åt solen som visat sig lite lite grann idag och att hela sommaren finns framför mig, även om jag är tröttsamt trött. Jag försöker allt jag orkar i att vända mitt perspektiv. Men inte utan ansträngning. Det är ingen konst att vara alert när man är frisk och får sova. Konsten kommer ju när det är rörigt, när man sover ryckigt och vaknar hela tiden. Konsten i att ändå släppa det som stör. Fokus på något annat. Jag menar inte att det försvinner av det, jag menar att mitt eget välbefinnande behöver boostas. Det är som det går en våg genom de sociala medier och bloggar jag följer, i att många är trötta och är sjuka. Jag brukar säga att jag inte bryr mig så mycket om vädret. Men det stämmer nog inte. Jag bryr mig, även om det inte är min huvudfråga. Men när det är kallt, för kallt, så länge så känns det som vi behöver få tina upp. Behöver få värme. Behöver få sol. Utan att klaga inser även jag att vädret styr mer än man tror. Men jag vill ändå känna att jag är herre på täppan i mitt eget liv. Men tankarna som snurrar. Känslan av tomhet finns där. Jag tittar på den. Jag fokuserar inte på den. Jag ser fram emot när den lämnar mig. För jag är ju intakt. Den här känslan kommer av något som flöt upp under yogakursen. Jag värmer mig med tankar på hur mycket jag ska svettas när jag är tillräckligt frisk för att träna hårt. Jag värmer mig med tankar på min egen yoga som ska få ta stor plats i sommar. Jag värmer mig med att hela juli är oplanerad och ändå ledig. Jag värmer mig med att vi faktiskt ändå har en liten resa inplanerad till Italien om några veckor. Men jag suger lite mer på den karamellen just nu. Jag ska inte skynda mig, jag ska stanna i det som är och ändå styra mitt fokus. Hur gör du?

Jag ska träna!

Den yogakursen jag var på för två veckor sedan, den var tuff. Tuff mentalt. Tuff med ljud och annat som jag aldrig gjort förut i min yoga. Som krävde en annan koncentration. Men  främst var den tuff fysiskt. Så mycket att jag i början av veckan hängav mig åt fantasier om att jag skulle slippa. Att Emma Balnaves skulle gå förbi mig och ta mig åt sidan och säga - this is to much for you! Men nej. Det hände ju inte. Det gjorde ont i min höft, så mycket att jag grät de första dagarna. Så här i efterhand vet jag inte vad som var vad. Smärtan. Rädslan. Nåja. Efter halva veckan vände det. En yogavän från London som satt alldeles bakom mig sa att hon såg vändningen i mitt ansikte. Och sedan släppte smärtan. Och rädslan. Det var inte huvudpoängen för mig. Egentligen. Nu. För när jag tänker på att jag faktiskt orkade så mycket rent fysiskt så har en annan tanke börjat spira i mig. Vi tränade cirka 5 timmar om dagen. FEM TIMMAR. När jag såg mig i spegeln efteråt var jag rödblommig, svettig och såg frisk och glad ut. Kan det vara så att jag behöver träna hårdare fysiskt? Kan det vara så? Jag har varit styrd av mitt schema men också av kroppen som trasslat. Men kanske har jag  tagit för mycket hänsyn till det som gjort ont? Eller hur jag ska säga. För  det vände ju. Och i ärlighetens namn, man kan inte skada sig av att sitta i en squat. Även om det känns som höften ska gå av för mig. För man sitter ju bara där. "bara". Ni förstår säkert vad jag försöker säga.
   Nästa vecka har jag mina allra sista grupper. Ja det är vemodigt. Men det är också frihet för mig. Att jag kan bestämma andra saker för egen del. Vi diskuterade hemma igår och ja, vi känner båda att vi behöver träna mer fysiskt. Och jag är så lycklig att min yoga är så sammansatt. Den är både meditativ men också väldigt fysisk. Och krävande. Och ja, jag tror att jag behöver det. Bygga upp en fysisk styrka utöver de hinder jag haft och satt upp. Handen på hjärtat. Vågar knappt säga det. Men. Jag har inte haft ont i höften eller på höger sida sedan kursen. Det har inte hänt på många år. Så det fysiska var precis vad jag behövde. Tvärt emot vad jag trodde, tänkte och skapade andra önskningar kring.
   Läser hos Lotta om träningsmål och något sådant har jag inte. Mer än ett enda. Att träna. Att  faktiskt göra det fysiska som är tufft i min yoga. Att hitta det lekfulla utanför yogan och vara utomhus, hjula, stå på händer, lyfta tunga saker. Ja ni vet. Nina är ju en evig inspiration när det gäller rörelseglädje och att slippa gå till gymmet. För dit går jag nog inte. Jag ska hitta det hemma. Hos mig. I min kropp. Jag ska träna. Hejar du på mig? Nu när jag vågat skriva det?

Farväl och vila

Vi kör söderut i kringelkrokar. Kommer till ett landskap med lite fler kullar. Rapsfälten blommar och det är sådär försommar-skirt överallt.  Hundratals nyanser av det gröna. Vi stannar vid det stora gamla stenhuset. Trädgården är bohemiskt vildvuxen och en stig är trampad genom vårlöksbladen och liljekonvaljerna. Det hänger glasbitar i olika färger i ett träd och egentligen vill jag ta ett kort, men det känns fel att dra upp telefonen så jag låter bli.  Huset är slitet. Sådär som man sällan ser i vårt land, där allt renoveras och målas ljust och fräscht hela tiden. Här är det en obestämbar känsla av att tiden är ingenting. Att allt finns samtidigt. Köket är litet men tavelsamlingarna och utställningarna har stora utrymmen. Våra släktingar är konstnärer och dryga tio år äldre än oss. Vi är där för att hans mamma har dött, min mans faster. En av de goda människorna. En av de som aldrig pratade skit om andra. En av de få som insåg att skidåkning är en andlig upplevelse i naturen. En av de få små människorna som kavlade upp ärmarna och satte igång med kampen att rädda en älv. Som faktiskt drog igång hela kampen kring Vindelälven. Ni vet, det där som hände för 40-50 år sedan. En av de som alltid skrattade. Som dansade sig in i 90-årsåldern. Som flyttade över 100 mil för att vara nära sin son och sonhustru. Som alltid hade ett öga på kaveljerna i rummet. Livsglad helt enkelt.
   Vi tog ett väldigt ovanligt farväl. Så ovanligt att jag hade svårt att först släppa taget och bara vara. I stunden. Men det finns ju ingen mall över hur ett avsked ser ut. Det finns ingen lista som ska checkas och bockas av. Det finns bara det som är.
   Billie Holliday sjunger hest och mörkt. Bordet där urnan står är hennes gamla skrivbord. En vit spetsduk, en ljusstake och några blombuketter ligger bredvid. Andra buketter står i vaser runtom. Lövkojorna doftar och rosorna är precis lagom utslagna. Förgätmigejen lyser djupt blå och gullvivorna har plockats på sin bästa dag.

Jag vilar och vilar

   Hennes sondotter sjunger Mando Diaos musiksatta dikt av Gustaf Fröding Och tårarna fyller mina ögon. Fyller allas ögon. Det är så ljust och vemodigt. Hon fick leva länge. Mycket var förmodligen hårt i hennes liv men ändå så var hon en människa som alltid hade tid över för andra. Som fanns där när det var dags för dem att gå vidare. Som torkade pannor, höll handen och stannade. Den som vågade när andra inte orkade. Avskedet blir som ett samtal om människan som var. Som ett värdigt och väldigt ovanligt farväl.
  Idag har jag vilat. Jag orkar ingenting. Somnar så fort jag vilar, kan inte hålla mig vaken, så jag tänker att jag behöver det. Hoppas du har en fin helg.

Fundersam

Det är vackert men lite kallt. Jag är tröttare än någonsin, vill inte skriva det men så är det. Hostan dånar och jag låter för första gången all trötthet komma fram. Tror den har legat där inunder så länge. Det är ingen slump att jag blivit sjuk flera gånger den här våren. Jag måste sakta ned. Och jag är på god väg. Vill inte att det ska bara vara trötthet och nedslående inlägg här men jag är ju där jag är. Jag är inte ledsen, men jag är fundersam över att jag har en så stor tendens att köra över mig själv, i olika lägen. Först genom hur jag tränade min yoga, när jag nästan yogade ihjäl mig och så genom att undervisa så mycket. Tänker att allt till slut landar i att jag ska ta hand om mig själv fullt ut. Vi äter frukost i lugn och ro och förbereder oss för att åka på begravning i södra Sverige. Livet och döden, ständigt närvarande.

Vad har jag lärt mig? Egentligen?

Jag har varit och är så trött. Min kropp är stel och ovillig. Hostan från helvetet har dragit igång. Inatt hostade jag hela tiden. Jag måste vara på jobbet idag, annars hade jag vilat mig hemma. Och ja, jag vet, ingen måste väl egentligen något, men just nu är det ännu krångligare att inte vara med på allt jag planerat in än att vara här.
   För att vända blicken lite och hitta tillbaka till min mjukhet och energi började jag summera lite igår. Två veckor återstår av min yogatermin, sedan stänger jag min dörr för sista gången. Det har påverkat mig mer än jag trott. Jag har trots allt undervisa i yoga väldigt mycket. Jag har haft hundratals klasser och mött hundratals av människor. Faktiskt. Under min undervisningsbana. Stora klasser, små klasser och individuella möten. Vad har jag lärt mig?

• Alla kroppar är vackra. Alla äger en egen skönhet.
• Alla har en egen inneboende energi som man behöver vägledning i att rikta.
• Jag kan se när energin rör sig i olika kroppar. Jag kan faktiskt SE den. Ibland i form av en färg där hindren sitter.
• Flexibel eller stark, spelar ingen roll, du kommer att möta det som är just ditt motstånd och det ser självklart helt olika ut. 
• Andetaget är nummer ett. I alla lägen och alltid. I livet. I yogan. 
• Att styra sitt andetag ger dig en egen besittning av din kropp och ande.
• Att dra ned andetaget så det blir djupt, smalt och lugnt och går via näsan är den bästa hälsofrämjande saken du kan göra för ditt välbefinnande.
• Allt förändras. Kroppar. Inställningar. Hinder blir till prispallar.
• Om man helhjärtat satsar på sin yoga så kommer man inte alltid att må optimalt. Skräp rensas ut. Alla har blockeringar eller hinder, det går inte att komma undan. Å andra sidan  - vem vill behålla det?
• Alla hamnar någon gång i yogan där tårarna rinner, låt dem rinna, det är en god energi när man släpper på motstånd och annat som suttit fast. Ta emot och släpp.
• Alla brukar också till slut hamna i ett skrattande som är ett djupt bubbel inifrån och ut. Välkomna det också.
• Inget varar för evigt. Har man skador så läker de. Har man motstånd så pulvriseras det till slut. Och är man på topp får man vara vaksam för snart går det åt andra hållet. Det är helt enkelt så universum fungerar. Inget att hänga fast vid eller grubbla över. Bara viktigt att veta var på pendelns svängningar man är just nu.
• Om man börjar på yoga helt ensam så är det i mina ögon det  optimala. Jag har sett att de som börjar med en vän oftast inte tar dialogen i undervisningen. De pratar redan med någon. På det sättet undanhåller de frågor som alla är betjänta av.
• De som frågar är också de som hittar sin yoga snabbast.
• De som kapitulerar inför motståndet tar sig vidare med stormsteg. Oavsett hur själva asanan ser ut eller var det sitter. Det är betydelselöst egentligen.
• De som litar på sin lärare, tar sig längre än de trodde var möjligt.
• Den som vågar fråga, hjälper också sin lärare i utvecklingen.
• Det är alltid tvåsidigt att undervisa i yoga.
• När jag undervisar gör jag alltid alltid mitt allra bästa. Det betyder att jag haft träningsvärk i kroppen de flesta dagar i veckan.
• Alla kan yoga. På sitt sätt. Alla kan inte göra allting. Det betyder ingenting.
• Man måste ta sig själv seriöst om man vill utöva yoga, det finns ingen genväg.

Jag slutar som sagt inte att undervisa. Jag byter format. Men att ge upp sitt egna ställe som jag nu gör, det har nästintill varit en egen kamp jag fört med mig själv. Och ändå är jag nöjd med beslutet. Det betyder inte att det inte smärtar.  I hjärtat. Men ändå vilsamt i själen. Två veckor till. Men kunskapen den bor i mig och jag är så oerhört tacksam för allt jag lärt mig av mina elever och alla frågor. Jag traskar vidare.

Var är balansen?

Knappt kommit hem från yogakursen rent mentalt. Kantig och stel i hela kroppen. Långt till golvet där jag tidigare lagt ned huvudet. Nåja. Det kommer tillbaka. Reste en kortis till stan där två av barnen bor. Sov hos dottern, fikade, åt gott och pratade i timmar. Man behöver det ibland. Båda två. Tog sedan flyttbilen med min son upp igen på lördag morgon. Vi städade ur ett förråd och han körde ner ett lass grejor igen. Jag föll ihop i soffan på kvällen och där var jag kvar... typ hela söndagen. Som tur i oturen var regnig. Jag bara låg ner och lät min man koka kaffe och ge mig lite service. Och så imorse. Segare än seg men det är bara att göra. Min nya sadhana är så oerhört tuff rent fysiskt för mig men den löser upp allt i mina höfter. Jag kan känna det efter varje gång, trots att jag inte kommer ner i allt. Armbalanserna har trätt in i mitt liv igen och plötsligt vill inte riktigt kroppen. Jaja. Jag undervisar hela maj ut och det är inte utan att jag börjar känna att jag längtar efter lediga kvällar. Jag också. Men än finns det mycket som ska hinnas med. Jag andas djupt men dricker ändå en kopp kaffe till. Det var det där med balansen...

Att följa en lärare

"Yoga om 15 år, vad innebär det tror du? Mer hemmaträning, träning på jobbet? 
- Jag tycker att det är synd att man som elev mer och mer tappar kontakten med yogaläraren. Yoga online ökar och det är stort fokus på att ta mycket bilder på sig själv. Förhoppningsvis har betydelsen av relationen mellan lärare och student vuxit sig starkare igen om 15 år och att fokus då också ligger på att man vill vara med i en community och ser det goda i att vara i en grupp. (min betoning) Det finns jättefina saker med att vara online, men det har gått alldeles för långt, jag har aldrig varit ett fan av olika "challenges" där man ska ställa sig på huvudet utan händer och ta en bild, det är inte det yogan handlar om. Man kan ha det som inspiration men man måste också tänka på att hålla sig skadefri. Jag lägger aldrig upp bilder från min egen yogaträning, det finns ingen i hela världen som har sett min "egen" yoga, och min egen yoga är så långt bort från telefonen och datorn som det bara går, det ska bara  var du och din yoga."
Utdrag ur en intervju med Rachel Yogagirl Brathen ur senaste numret av Yoga för dig.

Det är så intressant att hon tycker det här. Att hon säger så här. Jag kan skriva under på allt det. Samtidigt vet vi hur många följare hon har, hur "hon" uppmanar till att man ska beställa, köpa och prenumerera på olika yogaserier hon har filmats i, eller kurser hon har.  Det finns en stor diskrepans mellan ord och handling. Jag vill inte på något sätt sätta åt henne, jag tror att hon är en toppentjej, men jag tror att när man blir nästintill ett fenomen och har 9 anställda där flera sköter ens sociala kanaler, då tappar man kanske lite av äktheten och kärnan i det som förmedlas. 

Klart är ändå att det hon säger om lärare och elev, det är precis det som jag själv förespråkar och som jag tror på av hela mitt hjärta. Att man behöver en lärare. Man behöver sin lärare. Jag tror också fullt och fast på att man ska hitta en lärare som man tror och litar på, stilen är underordnad.

Att följa en lärare är inget sektartat, det är ett fritt val. Att följa en lärare är att böja huvudet inför någon som kan och vet så mycket mer om det du vill fördjupa dig i. Det är att inse att det man tror är bäst för en själv, inte alltid är det. Det är att stånga sitt huvud mot asanas som är tuffa just för en själv och ta sig igenom mentala hårdnackade motstånd. Det är att ta sig till friden och smärtfriheten och inse massor av saker om dig själv. Det är att via den yttre läraren hitta till sin egen inre lärare. Som min lärare sa på kursen - you have everything there inside you. You don't need to look for it in other places.  Det är att växa och gå vidare och få personliga råd som handlar om just dig, även om alla i rummet gör samma serie. Det är att komma hem helt omtumlad inombords och längta efter att sortera det som du fått och som känns övermäktigt. Fast ändå inte. Om ni förstår? Jag följer min lärare.

Frihet och förbannelse

Detox. Ett sätt att rensa, frigöra, avgifta. Något många gör ofta som jag har förstått det. Via maten. Via smoothies och annat de väljer att dricka. Men. Vi har ju faktiskt några reningssystem i kroppen, vi har lever och njurar och om de fungerar som de ska och om vi inte har fått i oss radioaktivitet eller tungmetaller tror jag inte att vi behöver oroa oss för kroppens reningssystem. Egentligen. Och ja, självklart ska vi äta och dricka det vi mår bra av och där vår upplevelse i sig kan vara en boost. Att vi faktiskt tänker att vi gör bra saker för oss själva med en grön drink. Vi kan ju känna när vi äter eller dricker något som just vi inte mår bra av att vi behöver "rena" oss eller rensa. Oftast går det ändå av sig självt. Kroppen är helt enkelt fantastisk som jag ser det. Mitahara, the pure intake of food enligt Hatha yogan är en intressant del. Och jag går inte längre här i vad som är vad gällande själva maten. Som sattvisk mat osv. Men. Utöver själva födan och vad som triggar vad så har vi ju allt som inte är mat. För allt som vi får i oss är ju inte mat. Det handlar ju lika mycket om vad vi tänker och var vi lägger vårt mentala fokus. Hur vår omgivning ser ut. Min detox har den här våren bestått av en mental detox. Jag har i princip slutat att titta på tv. Jag ser aldrig nyheter längre. Det kanske låter som ett pyttesteg för dig? För mig är det inte det. Jag har varit nästintill news addicted, dvs känt att jag vill veta och bör veta allt som händer i världen. Då främst i form av stora katastrofer. Och ja, som utbildad inom kommunikationsvetenskap vet jag  mer än väl att det är katastrofer som räknas som nyheter. Tyvärr. Det finns lysande undantag, som Good News Magazine, som jag prenumererar på. Men det andra har jag konsekvent valt bort. Jag har också valt bort tidningar för det är samma sak där för mig. Det jag vill ge mig själv kan jag hitta andra ställen att läsa på. Och återigen, förutom det jag läser i tidningar, om tidningar i mitt jobb. Och vet du? Det har verkligen stillat ner mig.
   När det gäller de sociala medier jag deltar i så stör de mig inte. Inte längre. Det som störde mig tidigare var hur en del människor jag känt väl bara konsekvent utropade ren lycka på Facebook till exempel, när jag visste att de vred sig i ångest hemma. Då uppstod det där glappet som jag verkligen inte gillar. Å andra sidan, jag kan inte döma någon som väljer att göra så, det kanske har hjälpt på något plan någonstans. Men jag väljer ju själv. Jag kollar av läget där. Jag hänger med mina yogavänner från andra länder där. Men oftast på mailen, eller i grupper eller trådar vi själva skapar. Det som ingen annan ser. Då tycker jag att det är en lysande kanal. Så väljer jag. När det gäller Instagram har jag känt det som äntligen! hittar jag en kanal för ord och bild. Men det är samma sak där. Jag har stört mig på människor som konsekvent lägger upp yogabilder och "visdomsord" två gånger om dagen. Återigen. Det kanske de själva mår bra av. Någon annan blir kanske peppad. Själv känner jag mest - gäsp! Så återigen. Jag väljer själv var jag vill delta. Och framför allt hur jag vill delta. Kanske är det vår tids förbannelse och frihet att vi kan välja själva hela tiden. För hur vi än gör; medierna finns här och kanalerna blir fler och  fler, men varje ny kanal i mänsklighetens historia har misstänkliggjorts tills den har införlivats i våra liv. Kanske är det svårare idag när valen är så många? Kanske ställer det än större krav på oss, men vi kan likt förbannat välja. Twitter har jag varit tvungen att gå in på några gånger i mitt jobb men jag vill inte vara där. Och så resten av kanalerna som jag knappt vet vad de heter, de har sina målgrupper och fans.
   När jag läser hos Carina om hennes tankar om sin blogg så kommer naturligtvis mina egna tankar till  ytan. Jag har bloggat sedan 2009. Har funderat några gånger på att lägga ned den, haft en blogg till, varit less och uttråkad. Men faktum är att den här kanalen är den jag behåller. I vått och torrt. För här kan jag lufta mina tankar, frågor, glädjeämnen och svårigheter. Och jag har en läsekrets och jag bryr mig om dem, blir superglad över kommentarer och kommenterar nästan alltid själv där jag läser, men det är inte fler än 10 bloggar. Och det är inte varje dag. Faktiskt så känner jag mig nöjd att jag hittat hit. Att min mentala detox fått mig att inse vad jag vill behålla och vad jag är mer restriktiv till och vad jag faktiskt lämnat. Hur ser det ut för dig? Detoxar du? Mentalt? Eller "bara" i kroppen? Kanske båda delarna? Jag vill inte på något sätt säga att mitt sätt är bäst, bara vad jag hittat som fungerar för mig. Nu.

Som vi alla egentligen är

Jag har fått en del förfrågningar om att föreläsa om min bok! Det är så otroligt roligt och jag hoppas alla planer går i lås. Jag arbetar tillsammans med en översättare för att få boken läsbar på engelska också. Och ibland undrar jag vad jag sysslar med. Jag kan få en känsla av att jag försöker promota mig själv, att jag överdriver eller att jag ska tagga ned lite. Vet inte om det är jante som sitter på axeln eller om jag hukar inför mig själv. Inför det jag har åstadkommit och att det inte finns något rätt eller fel i det. Min historia är ju min. Varken större eller mindre än någon annans. Men jag tvivlar ändå fortfarande ibland. Så fick jag det här mailet i min e-post:

Hej Annika!

Jag har precis läst ut din bok ”En aning om yoga” och vill tacka för att jag fått följa med på din ”yogaresa”.

Jag har själv yogat i tio år. De sista åren har jag tyvärr drabbats/ådragit mig en del skador i yogan, som gjort att jag fått ”backa rejält”. Tidigt i våras var jag på väg att lägga ner yogan, den var bara jobbig, motsträvig och gjorde inte min kropp gott, kändes det som.

Mitt i detta hittar jag din bok! Och läser – korta avsnitt varje dag. Och tar in allt! Äntligen hittar jag en beskrivning av yogan –som den är i vardagen. Vad yoga ÄR, och KAN vara … Din yogaresa blev en aha-upplevelse för mig på många sätt!

Så, jag fortsätter yoga, men med självrespekt, med mindre prestation och med mer ödmjukhet.

Tack – det var du som fick upp mig på mattan igen!

Namaste!

Och då är det värt det.  När en människa kan skriva så här. Alla negativa och nedåtpeppande tankar ska jag härmed förpassa till papperskorgen. Jag vill vara så stor och skimrande som jag är. Som du är. Som vi alla egentligen är. Vågar du vara i din fulla potential? Vågar du ta plats och göra det du är bra på? 

Mitt inre och mitt inre

Klockan är strax över två på natten när bilen rullar in på vår gård hemma.  Fullmånen är gigantisk och nästan lite skrämmande. Huset är kallt och lite dammigt. Jag somnar innan huvudet når kudden. Utan krusiduller, utan någonting. Jag sover som klubbad. När jag reste var jag klok nog att ta ledigt idag. Förstod att den där andliga baksmällan skulle kicka in. Men hade inte riktigt räknat med det kalla. Jag har tassat runt i t-shirt, solglasögon, tunna brallor och ballerinaskor nere i Serbien. Och nu åkte tjockjackan fram igen när jag tog mig ut på en promenad i det iskalla regnet. För jag var tvungen att gå ut. Andas in. Andas ut. Men allt är kallt.
   Magnolian är ledsen och lite brun i kanterna, jag förstår att hon har frusit. Kastanjen ser livrädd ut och vågar inte veckla ut mer av det ljusaste gröna. De modigaste gullvivorna står på parad tillsammans med vitsipporna men inget annat vill fram. Tror våren pausat sig själv helt enkelt.
   Jag är omtumlad. Jag är nästintill förvirrad. Kursen var ett nästa steg i Zhanders enorma kunskapsbank och min yoga involverar nu  en ny slags "serie" av välkända asanas, till fortsättningar på olika sittande som jag gjort i säkert 10 år. Nyheter som ändå känns bekanta trots att jag aldrig gjort dem tidigare.
   Men mest handlar det om olika ljud, ögonrörelser och att arbeta med sina organ. Det är mäktigt och kraftfullt. Känner direkt i regionen kring min lever hur högersidan har stramat upp sig senaste dagarna. Idag när jag gjorde i ordning mitt kaffe kändes ett litet motstånd, som jag inte uppmärksammade för att jag helt enkelt inte ville. Och jag fick ont i magen av kaffet. Jag älskar ju kaffe. Jag älskar ju tanken på kaffe. Men nu fungerar det inte. Bara att låta bli. Och tröttheten tumlar med nyheter. Och glädjen under hela den grå filten. Glädjen över att jag tog mig dit, tog mig igenom det som smärtade, orkade alla pass och glädjen över att se mina lärare och mina vänner. Och ändå. En liten liten gnagande känsla av att det är något som inte fallit på plats. Kanske letar jag för mycket. Kanske har jag svårt för att känna mig otillräcklig. Kanske ska jag helt enkelt låta isregnet skölja bort de sista resterna av yrsel. Kanske har den nya angaharan redan dragit igång saker i både mitt inre och mitt inre. Om du förstår hur jag menar?

With a little help from my friends ♥ ♥

Den här veckan är omöjlig att sammanfatta. Som det blir när man går en yogakurs. Så mycket som processas och så mycket som känns ogreppbart, över huvudet ibland. Och så sjunker en insikt in, smärtan släpper och jag sitter där i min squat, som om jag alltid hade gjort det. Overkligt. Men det sker ändå.
   Jag kom hit till Kanjiza med tomhet i sinnet, smärta i kroppen och en slags trötthet som kändes genomgripande. Först  kände jag mig pånyttfylld för att sedan känna mig ännu tommare. Sinnet skapade massor av tvivel och tankar som jag inte tänkt på ett långt tag men som dök upp som objudna gäster. Det som har varit min tröst har varit våra vänner. Våra yogavänner. Som delar av en gigantisk familj. För det är precis så det är. Vi supportar, vi stöttar, vi pratar och ibland är vi bara tysta. Kaffet är aldrig så gott som efter ett hårt yogapass och man har känt svetten sippra längs hela ansiktet och ändå har friden bosatt sig i bröstet och framför allt i tankarna och man dricker sitt kaffe med sina vänner. Som delat upplevelsen, även om vi inte upplever samma saker så vet vi ändå vissa steg som behöver tas. De här åren som jag lärt känna människor från andra länder, lärt känna människor som upplever det jag gör och som har samma lärare. Det är en ynnest. Och tack vare dem och min lärares rakhet och utan-krusiduller-undervisning utan kompromisser så tog jag mig vidare. Det är stort. Jag är glad i hela mig nu när jag strax ska packa ihop mina saker och ta mig hemåt. Vi flyger i kvällningen och är hemma sent i natt. Vad gör det? Allt finns att jobba med nu. Igen. 

Full uppmärksamhet

Vår lärare är hes. Han talar lite och det är precis knäpptyst när vi börjar vår morgon practice. Klockan har just slagit åtta och luften är varm och kyrkklockorna slår. Jag har ont precis överallt, men på något sätt så tar jag mig vidare genom det, trots det eller hur man ska uttrycka det. För ingen kommer undan det smärtsamma ibland, då leker man bara, ska man vidare måste man genom det som smärtar, vare sig det är fysiskt, mentalt eller sjäsligt eftersom det frigör andra delar av dig. Där du har stängt till där behöver det öppnas dörrar och likaväl stänga andra som stått öppna för länge. Zhander uppmanar oss till att vårda vår andlighet, att börja och sluta dagen med böner. Dina böner. Och det är något jag gör och något som jag känner en djup tillhörighet i. Hur bönerna ser ut eller vad du väljer, det är helt upp till dig. Men du behöver lyfta blicken inåt-uppåt ibland.
   Att vara 60 personer som utövar yoga i en stor sal där din lärare är hes, det kräver full uppmärksamhet. Och när han viskar fram olika asanas så är det som en mjuk hand rör vid min panna och mitt inre. Det får oss alla att lyssna ännu mer försiktigt och att sedan göra. Vi gör en kortare practice för att sedan koncentrera oss på det som följer kring ögonens rörelser kontra våra nadis, energikanaler. Och vad som sedan sker. Det är en gåva att delta. Att min höft har värkt hela tiden, dag som natt, spelar ingen roll, för idag så förändrades smärtan någonstans. Och jag vet att det är min rädsla som hindrar mig. Rädslan och smärtan är intimt hopflätade. Och jag tror faktiskt inte att det spelar någon som helst roll om du är flexibel eller inte, det har ingenting med det att göra. INGENTING. Det handlar om ditt inre och vad du möter och vad du släpper. Ge dig själv din fulla uppmärksamhet, det är inte helt okomplicerat alla gånger, men värt allt i slutänden.