lördag 16 maj 2015

Farväl och vila

Vi kör söderut i kringelkrokar. Kommer till ett landskap med lite fler kullar. Rapsfälten blommar och det är sådär försommar-skirt överallt.  Hundratals nyanser av det gröna. Vi stannar vid det stora gamla stenhuset. Trädgården är bohemiskt vildvuxen och en stig är trampad genom vårlöksbladen och liljekonvaljerna. Det hänger glasbitar i olika färger i ett träd och egentligen vill jag ta ett kort, men det känns fel att dra upp telefonen så jag låter bli.  Huset är slitet. Sådär som man sällan ser i vårt land, där allt renoveras och målas ljust och fräscht hela tiden. Här är det en obestämbar känsla av att tiden är ingenting. Att allt finns samtidigt. Köket är litet men tavelsamlingarna och utställningarna har stora utrymmen. Våra släktingar är konstnärer och dryga tio år äldre än oss. Vi är där för att hans mamma har dött, min mans faster. En av de goda människorna. En av de som aldrig pratade skit om andra. En av de få som insåg att skidåkning är en andlig upplevelse i naturen. En av de få små människorna som kavlade upp ärmarna och satte igång med kampen att rädda en älv. Som faktiskt drog igång hela kampen kring Vindelälven. Ni vet, det där som hände för 40-50 år sedan. En av de som alltid skrattade. Som dansade sig in i 90-årsåldern. Som flyttade över 100 mil för att vara nära sin son och sonhustru. Som alltid hade ett öga på kaveljerna i rummet. Livsglad helt enkelt.
   Vi tog ett väldigt ovanligt farväl. Så ovanligt att jag hade svårt att först släppa taget och bara vara. I stunden. Men det finns ju ingen mall över hur ett avsked ser ut. Det finns ingen lista som ska checkas och bockas av. Det finns bara det som är.
   Billie Holliday sjunger hest och mörkt. Bordet där urnan står är hennes gamla skrivbord. En vit spetsduk, en ljusstake och några blombuketter ligger bredvid. Andra buketter står i vaser runtom. Lövkojorna doftar och rosorna är precis lagom utslagna. Förgätmigejen lyser djupt blå och gullvivorna har plockats på sin bästa dag.
Jag vilar och vilar
   Hennes sondotter sjunger Mando Diaos musiksatta dikt av Gustaf Fröding Och tårarna fyller mina ögon. Fyller allas ögon. Det är så ljust och vemodigt. Hon fick leva länge. Mycket var förmodligen hårt i hennes liv men ändå så var hon en människa som alltid hade tid över för andra. Som fanns där när det var dags för dem att gå vidare. Som torkade pannor, höll handen och stannade. Den som vågade när andra inte orkade. Avskedet blir som ett samtal om människan som var. Som ett värdigt och väldigt ovanligt farväl.
  Idag har jag vilat. Jag orkar ingenting. Somnar så fort jag vilar, kan inte hålla mig vaken, så jag tänker att jag behöver det. Hoppas du har en fin helg.

14 kommentarer:

  1. Så vackert skrivet... Vila nu... Kram.., Anneli

    SvaraRadera
  2. Den sortens avsked är de vackraste. Där människans själ finns kvar.
    Vilken fantastisk själ att minnas. Att hylla som du gör genom dina rader.
    Det är fint.
    Vila och njut!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var fint. Vemodigt förstås. Men ändå vackert. Kram och tack!

      Radera
  3. Hjälp så innerligt du beskriver. Sådär så mina ögon tåras och jag upplever att jag nästan känner kvinnan du berättar om. Kram och ljus, Annika, vila och ta hand om dej ♥

    SvaraRadera
  4. Svar
    1. Kram och tack ❤️️❤️️

      Radera
  5. Så fint det är när avskedet blir som människan. I sorg, men också med allt det andra: glädje, gemenskap, värme... Vila du, ibland är det det enda man ska göra. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja precis. När avskedet speglar personen. Kram!

      Radera
  6. Det låter som ett underbart sätt att ta avsked av en älskad person. Så skulle jag vilja ha det på min begravning.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det var det och ja, jag också. Tidigare har jag tänkt att jag inte bryr mig men för de anhöriga är det nog skönt att man skrivit ned sina önskemål.

      Radera
    2. Tänk på att det går en infektion med mykoplasma nu, se upp så du inte får lunginflammation...

      Radera
    3. Oj, det ska jag vara vaksam på, men jag hostar mindre, är hesare. Det kanske jämnar ut sig :)

      Radera