Farväl och vila

Vi kör söderut i kringelkrokar. Kommer till ett landskap med lite fler kullar. Rapsfälten blommar och det är sådär försommar-skirt överallt.  Hundratals nyanser av det gröna. Vi stannar vid det stora gamla stenhuset. Trädgården är bohemiskt vildvuxen och en stig är trampad genom vårlöksbladen och liljekonvaljerna. Det hänger glasbitar i olika färger i ett träd och egentligen vill jag ta ett kort, men det känns fel att dra upp telefonen så jag låter bli.  Huset är slitet. Sådär som man sällan ser i vårt land, där allt renoveras och målas ljust och fräscht hela tiden. Här är det en obestämbar känsla av att tiden är ingenting. Att allt finns samtidigt. Köket är litet men tavelsamlingarna och utställningarna har stora utrymmen. Våra släktingar är konstnärer och dryga tio år äldre än oss. Vi är där för att hans mamma har dött, min mans faster. En av de goda människorna. En av de som aldrig pratade skit om andra. En av de få som insåg att skidåkning är en andlig upplevelse i naturen. En av de få små människorna som kavlade upp ärmarna och satte igång med kampen att rädda en älv. Som faktiskt drog igång hela kampen kring Vindelälven. Ni vet, det där som hände för 40-50 år sedan. En av de som alltid skrattade. Som dansade sig in i 90-årsåldern. Som flyttade över 100 mil för att vara nära sin son och sonhustru. Som alltid hade ett öga på kaveljerna i rummet. Livsglad helt enkelt.
   Vi tog ett väldigt ovanligt farväl. Så ovanligt att jag hade svårt att först släppa taget och bara vara. I stunden. Men det finns ju ingen mall över hur ett avsked ser ut. Det finns ingen lista som ska checkas och bockas av. Det finns bara det som är.
   Billie Holliday sjunger hest och mörkt. Bordet där urnan står är hennes gamla skrivbord. En vit spetsduk, en ljusstake och några blombuketter ligger bredvid. Andra buketter står i vaser runtom. Lövkojorna doftar och rosorna är precis lagom utslagna. Förgätmigejen lyser djupt blå och gullvivorna har plockats på sin bästa dag.

Jag vilar och vilar

   Hennes sondotter sjunger Mando Diaos musiksatta dikt av Gustaf Fröding Och tårarna fyller mina ögon. Fyller allas ögon. Det är så ljust och vemodigt. Hon fick leva länge. Mycket var förmodligen hårt i hennes liv men ändå så var hon en människa som alltid hade tid över för andra. Som fanns där när det var dags för dem att gå vidare. Som torkade pannor, höll handen och stannade. Den som vågade när andra inte orkade. Avskedet blir som ett samtal om människan som var. Som ett värdigt och väldigt ovanligt farväl.
  Idag har jag vilat. Jag orkar ingenting. Somnar så fort jag vilar, kan inte hålla mig vaken, så jag tänker att jag behöver det. Hoppas du har en fin helg.