Full uppmärksamhet

Vår lärare är hes. Han talar lite och det är precis knäpptyst när vi börjar vår morgon practice. Klockan har just slagit åtta och luften är varm och kyrkklockorna slår. Jag har ont precis överallt, men på något sätt så tar jag mig vidare genom det, trots det eller hur man ska uttrycka det. För ingen kommer undan det smärtsamma ibland, då leker man bara, ska man vidare måste man genom det som smärtar, vare sig det är fysiskt, mentalt eller sjäsligt eftersom det frigör andra delar av dig. Där du har stängt till där behöver det öppnas dörrar och likaväl stänga andra som stått öppna för länge. Zhander uppmanar oss till att vårda vår andlighet, att börja och sluta dagen med böner. Dina böner. Och det är något jag gör och något som jag känner en djup tillhörighet i. Hur bönerna ser ut eller vad du väljer, det är helt upp till dig. Men du behöver lyfta blicken inåt-uppåt ibland.
   Att vara 60 personer som utövar yoga i en stor sal där din lärare är hes, det kräver full uppmärksamhet. Och när han viskar fram olika asanas så är det som en mjuk hand rör vid min panna och mitt inre. Det får oss alla att lyssna ännu mer försiktigt och att sedan göra. Vi gör en kortare practice för att sedan koncentrera oss på det som följer kring ögonens rörelser kontra våra nadis, energikanaler. Och vad som sedan sker. Det är en gåva att delta. Att min höft har värkt hela tiden, dag som natt, spelar ingen roll, för idag så förändrades smärtan någonstans. Och jag vet att det är min rädsla som hindrar mig. Rädslan och smärtan är intimt hopflätade. Och jag tror faktiskt inte att det spelar någon som helst roll om du är flexibel eller inte, det har ingenting med det att göra. INGENTING. Det handlar om ditt inre och vad du möter och vad du släpper. Ge dig själv din fulla uppmärksamhet, det är inte helt okomplicerat alla gånger, men värt allt i slutänden.