Jag brukar värna om sanskritnamnen i yogan. De är viktiga, för de beskriver oftast precis vad det är som ska ske, vart kroppen ska och hur. De har en egen inneboende visdom, som det kan ta ett tag innan man förstår. De kan ha gömda betydelser i sig. Min lärare har berättat om de vanligaste asana vi gör och noga gått igenom varför de heter det de gör, och då uppenbarar sig andra saker man oftast inte har känt till. Ska man yoga utanför sin lilla krets så är det bra att veta vad saker heter och även att använda de namnen själv. Många tycker det är nästintill larvigt, men det har jag svårt att förstå. Allt måste inte förenklas, det är risk att vi tappar saker på vägen, som vi sedan inte ens visste bodde i den asanan.Jag har läst en helt underbar bok igen. Man får ju inte nog av böcker, eller hur? Den beskriver olika asananas och dess betydelse på sanskrit. Men även historien, legenden, myten, sagan eller allegorin som finns bakom just den asanan. Och i yogan är det så fint med alla dessa berättelser, de omfamnar det där obeskrivbara i yogan, på ett lysande sätt. Jag tror att vi behöver de här berättelserna och jag skulle bli ledsen om de försvann och man kallar någon position lite slarvigt för vad som helst, typ ett skosnöre.
Jag har avslutat mina sista lektioner med att läsa en av historierna i boken. När jag har slagit ihop boken har människor suttit där med blanka ögon och varma kinder. Sagan berättar något som är väldigt svårt att omfamna annars. Jag rekommenderar den varmt och den har redan hunnit bli en favorit, Myths of the asanas, the stories at the heart of the yoga tradition av Alanna Kaivalaya & Arjuna van der Kooij, förord av Shiva Rea och efterord av Manorama. Läs den!
