Så vann han då. Vår egen schlager-Måns. Med en låt som gick tvärs igenom den här eviga diskussionen om att man inte kan tävla i musik. Egentligen. Kan man tävla i någonting? Jag är ingen schlagernörd, det fanns en tid i mitt liv då jag till och med såg ner på den musiken, när jag var ung och det bara var rock som gällde.
Tänkte inte skriva om Eurovision alls, tänkte bara på den fantastiska raden i den låten
Ja. Precis det är ju det vi gör. Hela tiden. På olika sätt. Men när vi kommer runt de där demonerna, som vi alla bär på. När vi kan hitta det som är vår egentliga styrka, så kommer vi att lysa. Allihopa. Vi kommer alla att vara hjältar i våra egna liv. Det är det som allt handlar om. Och när jag läser kommentaren från Hannis från mitt förra inlägg så känner jag det ännu tydligare. Hur vi kan inspirera varandra och hur vi kan släppa det där som fångar oss. OAVSETT hur det ser ut. Själv har jag när jag sammanfattar min egen kurs så här några veckor efteråt, insett att jag har brottats med identiteten av att vara skadad. Jag har aldrig tidigare insett det. Jag har heller aldrig tidigare insett hur synd jag har tyckt om mig själv. Handen på hjärtat, nog gör vi det lite då och då? Inte bara jag tror jag. Under yogakursen sa en god vän från London till mig - Here we are, playing with ourselves and in Nepal everything around them are destroyed.
Jag vet. Jag vet. Jag vet. Man kan inte jämföra. Men man kan faktiskt få perspektiv. Proportioner. Och rannsaka sitt eget starka hjärta varför man gör det man gör. Om man vill vidare. Hur ser det ut då? Nej, det är ingen snitslad bana. Banan går genom hinder, den kommer alltid att göra det, det ser bara olika ut. Låt oss vara de hjältar vi är födda till att vara!
Tänkte inte skriva om Eurovision alls, tänkte bara på den fantastiska raden i den låten
We are the heroes in our time - but we' re dancing with the demons in our minds
Ja. Precis det är ju det vi gör. Hela tiden. På olika sätt. Men när vi kommer runt de där demonerna, som vi alla bär på. När vi kan hitta det som är vår egentliga styrka, så kommer vi att lysa. Allihopa. Vi kommer alla att vara hjältar i våra egna liv. Det är det som allt handlar om. Och när jag läser kommentaren från Hannis från mitt förra inlägg så känner jag det ännu tydligare. Hur vi kan inspirera varandra och hur vi kan släppa det där som fångar oss. OAVSETT hur det ser ut. Själv har jag när jag sammanfattar min egen kurs så här några veckor efteråt, insett att jag har brottats med identiteten av att vara skadad. Jag har aldrig tidigare insett det. Jag har heller aldrig tidigare insett hur synd jag har tyckt om mig själv. Handen på hjärtat, nog gör vi det lite då och då? Inte bara jag tror jag. Under yogakursen sa en god vän från London till mig - Here we are, playing with ourselves and in Nepal everything around them are destroyed.
Jag vet. Jag vet. Jag vet. Man kan inte jämföra. Men man kan faktiskt få perspektiv. Proportioner. Och rannsaka sitt eget starka hjärta varför man gör det man gör. Om man vill vidare. Hur ser det ut då? Nej, det är ingen snitslad bana. Banan går genom hinder, den kommer alltid att göra det, det ser bara olika ut. Låt oss vara de hjältar vi är födda till att vara!
Identiteten, mycket sitter i den! Den där gränsen vi drar för oss själva.
SvaraRaderaTänk att jag inte fattat att han vann hela alltet! Jag trodde att det var en deltävling.
Så med är jag=))
Ja vi gör ju det, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Ingen kommer undan tror jag.
RaderaJa han vann :) Inte det viktigaste i världen men roligt.
Kram kram
Min man fick läsa texten översatt till svenska i ett musikquiz vi hade på hans femtioårskalas i lördags. Känner igen demonerna och skäms lite över mitt klag och gnäll över det stressade.. Perspektiv är så bra och viktigt. Kram
SvaraRaderaJa vi behöver ju alla få det där perspektivet. Ibland behöver man liksom gnälla av sig känner jag för att sedan ta nya tag. Kram
Radera