Blinda fläckar

Bitterljuvt. Det är ett ord jag tycker om. Vemod och längtan är andra ord som finns i mitt inre. Igår hade jag min näst sista undervisning på mitt ställe Stillastund. Det ord jag jobbar mest med nu är ansvar. Och jag har under våren delat min process att våga avsluta och stänga ner min studio. Jag har delat den med mina elever. Kanske främst de som gått länge hos mig för de har förstått att jag behöver göra det här. Även om de nödvändigtvis inte tycker att det blir bra för dem i stunden. När eftermiddagen kommer så behöver vi känna att vi tar rätt beslut för oss själva. Det är vad jag kokat ner mina lärdomar till. Att jag måste ta ansvar för mig. Jag har tagit så mycket ansvar för andra. Egentligen i hela mitt liv. Så det är med darrande händer jag skriver det här, för något inom mig vill fortfarande ropa - nej, nej, gör det inte! Men egots röst blir svagare och svagare.
   När jag tänker tillbaka i området ansvar, så var jag bara 2 år när jag första gången tog ansvar för min storebror. Det är en historia mina föräldrar älskade att berätta, hur jag som var 5 år yngre tog hand om honom. Och det har fortsatt. Jag har tagit ansvar för mina föräldrar när de blev sjuka och sedan dog, jag har tagit ansvar för andra när jag fört olika "strider" på olika arbetsplatser. Sällan har det faktiskt handlat om mig själv. Samma när jag började min yoga. Jag blev nära vän med min första lärare och jag tog ansvar för en mängd saker som egentligen handlade om henne och verksamheten. För att jag ville. För att det är så jag har gjort. Jag har haft så många vänner men det är ett fåtal av alla som passerat som egentligen har sett mig. Frågat efter hur jag mår. Frågat efter vad jag behöver. De flesta har behövt mig. Har velat ha mig på andra premisser. Och jag har varit med. Jag har tagit ansvar där jag borde släppt taget. Men jag är inget offer, men jag har upprepat mina mönster. Men när jag i min yoga har avtäckt delar som varit mina blinda fläckar så har det inte varit enkelt att se min egen del. Men det är ju det jag måste. Det är ju det vi måste.
  Därför är mitt beslut att fullt ut ta ansvar för mig och mitt liv fortfarande lite skakigt när det gäller min roll som yogalärare. Jag ser ju hur tokigt det ser ut när jag läser vad jag skriver. Men det är så jag har fungerat. Och i min roll som förälder inte minst. Men där har det varit mer synligt att man släpper sitt ansvar bit för bit till sina växande barn. För det är något jag delar med alla föräldrar. Men det andra. Det som egentligen bara handlar om mig, puh, vad det har varit svårt. Igår skrev jag om det i mina sociala medier och jag har fått ett så enormt stöd, från oväntade håll och från nära vänner och familj. Jag är lyckligt lottad som ändå har människor som står kvar när jag väljer det jag gör. För det är nog det jag varit mest rädd för inombords. Att människor ska lämna mig. Kanske för att jag sedan jag var liten har känt att kärleken till mig har varit villkorad. Den har inte varit förutsättningslös. Eller, det kanske den har, men jag har inte upplevt det så.
   Oj. Det blev ett väldigt långt och rörigt inlägg men ni förstår nog min kamp och min vilja att gå vidare när jag släpper taget och helt enkelt bara låter andra ta ansvar för sig. Ikväll knyter jag ihop säcken och tar ansvar för mig själv fullt ut.