Som vi alla egentligen är

Jag har fått en del förfrågningar om att föreläsa om min bok! Det är så otroligt roligt och jag hoppas alla planer går i lås. Jag arbetar tillsammans med en översättare för att få boken läsbar på engelska också. Och ibland undrar jag vad jag sysslar med. Jag kan få en känsla av att jag försöker promota mig själv, att jag överdriver eller att jag ska tagga ned lite. Vet inte om det är jante som sitter på axeln eller om jag hukar inför mig själv. Inför det jag har åstadkommit och att det inte finns något rätt eller fel i det. Min historia är ju min. Varken större eller mindre än någon annans. Men jag tvivlar ändå fortfarande ibland. Så fick jag det här mailet i min e-post:

Hej Annika!

Jag har precis läst ut din bok ”En aning om yoga” och vill tacka för att jag fått följa med på din ”yogaresa”.

Jag har själv yogat i tio år. De sista åren har jag tyvärr drabbats/ådragit mig en del skador i yogan, som gjort att jag fått ”backa rejält”. Tidigt i våras var jag på väg att lägga ner yogan, den var bara jobbig, motsträvig och gjorde inte min kropp gott, kändes det som.

Mitt i detta hittar jag din bok! Och läser – korta avsnitt varje dag. Och tar in allt! Äntligen hittar jag en beskrivning av yogan –som den är i vardagen. Vad yoga ÄR, och KAN vara … Din yogaresa blev en aha-upplevelse för mig på många sätt!

Så, jag fortsätter yoga, men med självrespekt, med mindre prestation och med mer ödmjukhet.

Tack – det var du som fick upp mig på mattan igen!

Namaste!

Och då är det värt det.  När en människa kan skriva så här. Alla negativa och nedåtpeppande tankar ska jag härmed förpassa till papperskorgen. Jag vill vara så stor och skimrande som jag är. Som du är. Som vi alla egentligen är. Vågar du vara i din fulla potential? Vågar du ta plats och göra det du är bra på?