With a little help from my friends ♥ ♥

Den här veckan är omöjlig att sammanfatta. Som det blir när man går en yogakurs. Så mycket som processas och så mycket som känns ogreppbart, över huvudet ibland. Och så sjunker en insikt in, smärtan släpper och jag sitter där i min squat, som om jag alltid hade gjort det. Overkligt. Men det sker ändå.
   Jag kom hit till Kanjiza med tomhet i sinnet, smärta i kroppen och en slags trötthet som kändes genomgripande. Först  kände jag mig pånyttfylld för att sedan känna mig ännu tommare. Sinnet skapade massor av tvivel och tankar som jag inte tänkt på ett långt tag men som dök upp som objudna gäster. Det som har varit min tröst har varit våra vänner. Våra yogavänner. Som delar av en gigantisk familj. För det är precis så det är. Vi supportar, vi stöttar, vi pratar och ibland är vi bara tysta. Kaffet är aldrig så gott som efter ett hårt yogapass och man har känt svetten sippra längs hela ansiktet och ändå har friden bosatt sig i bröstet och framför allt i tankarna och man dricker sitt kaffe med sina vänner. Som delat upplevelsen, även om vi inte upplever samma saker så vet vi ändå vissa steg som behöver tas. De här åren som jag lärt känna människor från andra länder, lärt känna människor som upplever det jag gör och som har samma lärare. Det är en ynnest. Och tack vare dem och min lärares rakhet och utan-krusiduller-undervisning utan kompromisser så tog jag mig vidare. Det är stort. Jag är glad i hela mig nu när jag strax ska packa ihop mina saker och ta mig hemåt. Vi flyger i kvällningen och är hemma sent i natt. Vad gör det? Allt finns att jobba med nu. Igen.