Rent fysiskt alltså

Idag den 21 juni börjar den astronomiska sommaren och i Indien har yogaministern (bara det!) uttalat att denna dag också är den internationella yogadagen. Det är så fint. Måste inte bli något jippo. Måste inte vara förpliktat med något mer än viljan och längtan till yogan. Jag lever med min längtan till min fysiska yoga 24/7. Det är helt otippat. Det har aldrig varit så tidigare. Och jag är glad. Trots att jag är fortfarande är så löjligt stel. Trots att jag vet att yoga är så mycket mer än asanas.  I den åttafaldiga yogavägen är faktiskt fysiska rörelser en del. Ja jag vet. I den här delen av världen tror vi att gymnastik är yoga och att det är det enda som räknas och som ska visas upp. Helst med någon flashig bild. Därför väljer jag idag en stillsam bild från i morse på mig själv. Men den här krävande serien jag gör nu sedan senaste yogakursen, den öppnar upp sinnet helt enkelt. Efter att ha hittat den stora nyckeln till varför jag fungerar som jag gör (jo jag har faktiskt det, men är inte riktigt redo att dela det, vi får se hur jag gör) så är det bara det fysiska som gör ont. Inga känslomässiga svall. Inga kramper i själen. Inga sprutande tårar. Ja jag vet. Det låter så dramatiskt. Men det har varit en del av min väg att ta mig vidare. Och nej. Så ser det inte ut idag. Det är bara svårt fysiskt. Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka hur glad jag är över det. För det är en milsvid skillnad mot när man svajar emotionellt också. Jag älskar min fysiska yoga. Jag älskar att jag har en kropp jag kan röra och använda.
    Igår gick vi en lång promenad, när vi kom hem stod vi på händer och huvud i trädgården. Ja faktiskt! Bara för att lusten fanns där. Spännande att röra kroppen på oväntade sätt. Inte yoga på något sätt, jag gör inte de rörelserna alls när jag gör min practice.  Men att leka lite utomhus och känna att man kan göra sådant som hängde ihop med skolgymnastiken, det var också härligt. Hoppas du får lite yoga till livs idag. Rent fysiskt alltså :)

Vi behöver yogaberättelser

Jag brukar värna om sanskritnamnen i yogan. De är viktiga, för de beskriver oftast precis vad det är som ska ske, vart kroppen ska och hur. De har en egen inneboende visdom, som det kan ta ett tag innan man förstår. De kan ha gömda betydelser i sig. Min lärare har berättat om de vanligaste asana vi gör och noga gått igenom varför de heter det de gör, och då uppenbarar sig andra saker man oftast inte har känt till. Ska man yoga utanför sin lilla krets så är det bra att veta vad saker heter och även att använda de namnen själv. Många tycker det är nästintill larvigt, men det har jag svårt att förstå. Allt måste inte förenklas, det är risk att vi tappar saker på vägen, som vi sedan inte ens visste bodde i den asanan.
   Jag har läst en helt underbar bok igen. Man får ju inte nog av böcker, eller hur? Den beskriver olika asananas och dess betydelse på sanskrit. Men även historien, legenden, myten, sagan eller allegorin som finns bakom just den asanan. Och i yogan är det så fint med alla dessa berättelser, de omfamnar det där obeskrivbara i yogan, på ett lysande sätt. Jag tror att vi behöver de här berättelserna och jag skulle bli ledsen om de försvann och man kallar någon position lite slarvigt för vad som helst, typ ett skosnöre.
   Jag har avslutat mina sista lektioner med att läsa en av historierna i boken. När jag har slagit ihop boken har människor suttit där med blanka ögon och varma kinder. Sagan  berättar något som är väldigt svårt att omfamna annars. Jag rekommenderar den varmt och den har redan hunnit bli en favorit, Myths of the asanas, the stories at the heart of the yoga tradition av Alanna Kaivalaya & Arjuna van der Kooij, förord av Shiva Rea och efterord av Manorama. Läs den!