Vem är din lärares lärare? - Paramaguru

Utifrån responsen på mitt förra inlägg i kommentarer och mail så går jag vidare i mitt funderande. För det är något som är skevt här. Tystnaden som möter elever som ärligt vill lära sig. Och nej, jag pratar absolut inte om att man måste förklara varje lite handvridning man gör. Det faller på sin egen orimlighet. Men att man ska få personlig vägledning då och då av sin lärare - det är inbyggt i själva yogatraditionen. Och om du aldrig får det, eller om du får goddag-yxskaft-svar - då är mitt råd byt lärare helt enkelt. Vad kännetecknar en bra lärare:

• Kunskap. Kunskap som är levande. När din lärare kan knyta ihop det ni gör med det som händer inombords och i kroppen. Både själsligt och i organen.
• Erfarenhet av egen träning. Ju längre ju bättre.
• Ju äldre ju bättre. För man har inte bara utövat yoga längre, man har framför allt levt.  Och ja vi behöver ju inte säga åh det finns 20-åringar som är kloka. Ja det finns det nog, men de har inte levt längre än 20 år. För ju längre jag lever ju mer ser jag vad som sker vid vissa åldrar i livet och vilken energi man har då. Ayurveda när den är klockren i kombination med yogan. Dessutom, allt som händer i livet sker förr eller senare och ju längre du levt ju troligare är det att saker hänt dig. Saker och händelser du kan ta med dig i undervisningen.
• Att din lärare har en egen lärare. Att linjen är obruten så att säga mellan lärare och elev. Långt bakåt.

Våga fråga när ni har frågestund. Ingen fråga är fel. Fråga också vad din lärare har för lärare. Det är en av de  intressantare frågorna. Idag slår sig många för bröstet och säger med självsäker röst; jag är ingen föjare. Nähä. Vad är du då? En som kan allt själv? Eh. Nej, det fungerar inte så med vilken kunskap som helst som du vill tillgodogöra dig. Och i en andlig disciplin som yogan är behövs vägledning i allra högsta grad. Och det är också en total förminskning av yogans kunskap att man inte skulle behöva en lärare utan att det räcker med att titta inåt. Jag har här kopierat en bit av en text ur bloggen på Yogawithjacob.com Han skriver det så bra, jag önskar jag hade skrivit det. Men jag håller med i allt som står och här kommer det. Ta dig tid och läs:

Idag är yoga mer populärt än någonsin och praktiseras av miljoner människor världen över. Det finns hundratals olika yogastilar och varje dag startas det en ny yogalärarutbildning. Frågan om lineage och rötter är därför i högsta grad aktuell. Yoga är en metod med rötter i Indien och den Vediska filosofin. Traditionellt undervisas yoga från lärare till elev i en nära och djup relation kallad Parampara. Patanjali var en av de första som i sina sutras systematiserade och sammanställde ett praktiskt verk om yoga. För många utövare av yoga räknas Patanjali som en ursprunglig guru. Patanjali är dock en mytologisk figur som troligen levde för ca 2500 år sedan. Du bör alltså även ha lärare som verkar idag. En lärare eller guru är en person som har större kunskap än dig inom metoden och kan som kan vara en vägvisare och hjälpa dig att undvika onödiga misstag. Läraren är i sin tur också elev. Det ingår i systemet att ha någon mer erfaren som kan ge feedback, korrigeringar och se till att du “håller dig på mattan”. Egen praktik, erfarenhetsbaserat lärande och experimenterande är en viktig del inom yoga men du kan inte lära dig yoga utan en lärare. En nära relation till en kompetent och erfaren lärare är ett måste. Det funkar inte heller riktigt att “shoppa runt” bland olika lärare och traditioner. Varje stil har sina unika drag och är alla komplexa och genomtänkta. Kanske kan du under en livsstil lära dig två stilar ordentligt men inte mer. För att komma på djupet inom yoga krävs det att du studerar nära och länge hos en och samma lärare, eller kanske lärare inom samma tradition som står din lärare nära.

Varför är det viktigt att veta vem din lärares lärare är? Målet med yoga är att förstå  dig själv bättre. Detta gör du genom  regelbunden fokuserad praktik och reflektion. Genom att praktisera yoga minskar avidya (okunskap om självet) och du förstår bättre vilka handlingar du behöver göra för att leva mer i linje med hur du verkligen vill leva. Idag är yoga en mångmiljardindustri och det finns absolut inga garantier för att alla lärare och utbildare ärligt strävar efter att undervisa yoga. Det finns pengar att tjäna, kändisskap och exhibitionism kan locka. En miljon följare på instagram och förmågan att  slå knut på sig själv är ingen kvalitetsgaranti. Det är enkelt att hitta yogalärare idag. Men kanske desto svårare att hitta verkligt duktiga lärare. Utbudet är enormt men blir allt mer urvattnat och kommersialiserat. Det är en tråkig utveckling som medför flera problem. En fråga är förstås intentionen. Om målet bara är att tjäna pengar och visa upp sina fysiska förmågor är det förstås inte yoga. Men det är nog rätt få personer som verkligen har den ingången. Vanligare är det att det saknas sammanhang, historia och transparens. Att antalet yogastilar fullkomligt exploderat senaste åren är ett kvitto på detta. Det är helt enkelt inte seriöst. Yoga fungerar inte så att du bara kan hitta på en ny stil efter tycke och smak. Parampara är en essentiell del i det yogiska systemet. Utan en tradition där kunskaper har förts vidare från lärare till elev i flera generationer är det inte yoga. Då får du helt enkelt kalla det du gör något annat.
   
Visst skriver han det bra den gode Jacob?

Vem hjälper dig i mörkret?

Om några dagar reser jag och min man på äventyr. En tur längs Europas trevliga städer; Köpenhamn, Berlin, Prag och för att landa i Budapest. Där ska vi gå kurs för våra lärare och jag längtar ihjäl mig just nu. Det får bli hur jobbigt som helst, jag behöver en mästares ögon och vägledning.

Jag har tänkt på det här med allt som vi "importerat" från öst som alla kampsporter, Tai Chi, Chi Gong och Yoga. Inom alla olika discipliner så vördar man sin lärare, sin tradition och även sin plats där man utövar sin andlighet. Men inte riktigt inom yogan som den ser ut idag. Jag undrar hur det kommer sig. Alla är liksom plötsligt sina egna lärare. Att man hoppar på utmaningar och så kallade challenges hit ochdit. Och själva yogan är oigenkännlig ibland. Den reduceras till något antistressverktyg där allt liksom är bra. Men är det det? Är alla asanas bra för alla? Självklart inte. Så. Vem behöver inte guidning? Den som inte går via nätet, som inte handlar om att aldrig bli sedd eller rörd. Att någon som kan mycket mer än vad du kan ska guida dig - för handen på hjärtat - det vi behöver mest är väldigt sällan det vi vill ha. Det som vi helst väljer själva är inte det som gör oss godast. Att man tror att en bok, en film eller app ska ersätta kunskap och erfarenhet från en levande människa som tittar på just dig och ger råd om vad just du behöver. Det är så crazy.
   För skojs skull, tänk dig en som utövar Chi Gong och kanske gör samma rörelse i flera år innan de får en ny, plötsligt skulle få lust och börja göra något helt annat. "för att det känns så". Då har man missat hela poängen som jag ser det. Tänker på mina barn som började med karate när de var 6-7 år och hur de lärde sig att buga innan de gick in i lokalen, hur de stillnade ned, hur de tilltalade sin lärare med vördnad i rösten till sin Sensei. Och hur de gjorde exakt det som lärdes ut. Och tränade på samma kata väldigt länge. Föreställ er att man skulle komma in i sin dojo utan att visa respekt, "få lust" att göra en helt annan kata än den som lärs ut just nu. Hur trist man än tycker den är. Och osökt tänker jag på filmerna om Karate Kid - wax on, wax off, där fick han verkligen träna på något han inte gillade men som gagnade i slutänden. Tror ni förstår vad jag menar.

När jag berättar att jag har mina lärare och att jag följt dem sedan 13 år tillbaka så kan människor få något klentroget i blicken, något som liknar - hjälp, du verkar vara med i en sekt - blicken. När det är så långt från det man kan komma. Och nej, jag följer ingen blint och slaviskt. Men när någon, som Shandor, hjälpt mig så många gånger med trassel i min kropp så är det klart att jag lyssnar. Även när jag inte förstår direkt. Eller kanske främst då. När jag verkligen behöver bli uppmärksam på det jag behöver jobba med. Ja vi ska lyssna inåt, ja allt finns där men hur ska vi se det i mörkret om vi inte har en lykta som lyser upp det åt oss. Som till och med tänder den där lyktan så vi kan se allt vi behöver?

Jag reser snart. Jag vet att jag aldrig någonsin kan föreställa mig vad som kommer att komma. Och ändå längtar jag för att processen aldrig tar slut. Snart träffar jag de som hjälper mig vidare.

Man stannar

Det här med att undervisa. I vad man än undervisar i. Vad vill man uppnå i sitt klassrum? På sin föreläsning? Eller i sin yogasal? Läser om yogaelever som lämnar rummet innan savasana. Som lämnar rummet för att de möter motstånd i sin yoga. Att man skriver att det är synd att stressen och behovet av att rusa dominerar. Men det finns mer i det här än det. Jag är säker.
   Men jag blir också chockad. Ja. Jag använder faktiskt det ordet - chockad. Hur kan det ens finnas med som alternativ? Att gå innan det är slut? Att inte stanna och möta det man kommit dit för? Att inte visa sin lärare den respekten att man stannar? Ja man kan vara nybörjare, men då är väl man ännu mer noga med att stanna? Eller?
   När jag smälter det hela så börjar jag fundera. Jag har tränat i 15 år. Jag har undervisat i 7 år. På gym. På ett annat yogaställe, där jag var en bland många yogalärare. På mitt egna ställe i 5 år med många grupper varje vecka. Och det har ärligt aldrig hänt att någon lämnat salen. Beror det på att jag har varit hos lärare som är bättre? Att jag som lärare kan mer? Nej. Det tror jag inte. Men något måste det bero på. Vad?
   Tänker först att det är ett storstadsfenomen. Men nej. Jag har yogat i San Francisco, London, Paris, Wien,  Stuttgart och på olika ställen i Indien, Serbien och Kroatien. Och där bor det många människor. Och det är många människor när jag går kurs. Ibland över 60 personer. Ingen går. Folk stannar. Gråter ibland. Blir förbannade ibland och skriker saker rakt ut. Skrattar. Men man stannar. Och kanske har jag gått ett femtiotal kurser och workshops.
   Jag tänker på när mina barn gått på karate när de var mindre. Respekten de visade inför dojon, att buga innan man ens gick in i rummet. Respekten för sin lärare. Att alla bugade. Den respekten har jag själv inför mina lärare. Och hur noga jag är med att följa det som ges. Att ta emot det man får som oftast handlar om de mentala utmaningarna, som inte är det man önskar sig. Men som lärare så informerar jag också noga om det. Och ja, jag har haft terminskurser där jag lärt känna alla. Drop in har bara existerat för de som redan kan det jag undervisar i.
   När jag funderar så kommer jag fram till det kanske handlar om hela inställningen till yoga där man undervisar. Vilken typ av lektioner man har. Om man har snabb lunchyoga, drop in yoga för vem som helst, när som helst. Kanske skapar det ett klimat av bråttom? Obs, jag har inga svar men att man tappat respekten så totalt inför det man valt att delta i, kan det handla om att man inte böjer nacken? Att man tror att man bestämmer, fast det är yoga man sysslar med. Och ja, missförstå mig rätt. Allt kan ju hända på den där mattan, på det där golvet. Och känner man att kvoten är fylld då sätter man sig ner, om man yogar hos mig. Eller lägger sig ner om man har ont eller helt enkelt inte förmår mer den dagen. Det säger jag innan varje lektion. Det är sant. Alla får ta ansvar för sig själva. Men man stannar. Man stannar. Låt inte slit och släng-mentaliteten krypa in som något slajm i yogarummet också. Låt oss bevara respekten för lärare och elev. Låt oss bevara respekten för yogan.
  Kan det också handla om att man yogar via en lärare online idag? Då man gör själv, ingen ser och ingen bestämmer. Du knäpper på och av på din yoga. Du kan resa dig och gå när som helst för att du själv bestämmer. Men allt det är en illusion som jag ser det. Om man ska yoga måste man möta saker inombords. Det är därför man behöver en lärare IRL.
   Så. Det var dagens predikan och något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Respekt.

Att följa en lärare

"Yoga om 15 år, vad innebär det tror du? Mer hemmaträning, träning på jobbet? 
- Jag tycker att det är synd att man som elev mer och mer tappar kontakten med yogaläraren. Yoga online ökar och det är stort fokus på att ta mycket bilder på sig själv. Förhoppningsvis har betydelsen av relationen mellan lärare och student vuxit sig starkare igen om 15 år och att fokus då också ligger på att man vill vara med i en community och ser det goda i att vara i en grupp. (min betoning) Det finns jättefina saker med att vara online, men det har gått alldeles för långt, jag har aldrig varit ett fan av olika "challenges" där man ska ställa sig på huvudet utan händer och ta en bild, det är inte det yogan handlar om. Man kan ha det som inspiration men man måste också tänka på att hålla sig skadefri. Jag lägger aldrig upp bilder från min egen yogaträning, det finns ingen i hela världen som har sett min "egen" yoga, och min egen yoga är så långt bort från telefonen och datorn som det bara går, det ska bara  var du och din yoga."
Utdrag ur en intervju med Rachel Yogagirl Brathen ur senaste numret av Yoga för dig.

Det är så intressant att hon tycker det här. Att hon säger så här. Jag kan skriva under på allt det. Samtidigt vet vi hur många följare hon har, hur "hon" uppmanar till att man ska beställa, köpa och prenumerera på olika yogaserier hon har filmats i, eller kurser hon har.  Det finns en stor diskrepans mellan ord och handling. Jag vill inte på något sätt sätta åt henne, jag tror att hon är en toppentjej, men jag tror att när man blir nästintill ett fenomen och har 9 anställda där flera sköter ens sociala kanaler, då tappar man kanske lite av äktheten och kärnan i det som förmedlas. 

Klart är ändå att det hon säger om lärare och elev, det är precis det som jag själv förespråkar och som jag tror på av hela mitt hjärta. Att man behöver en lärare. Man behöver sin lärare. Jag tror också fullt och fast på att man ska hitta en lärare som man tror och litar på, stilen är underordnad.

Att följa en lärare är inget sektartat, det är ett fritt val. Att följa en lärare är att böja huvudet inför någon som kan och vet så mycket mer om det du vill fördjupa dig i. Det är att inse att det man tror är bäst för en själv, inte alltid är det. Det är att stånga sitt huvud mot asanas som är tuffa just för en själv och ta sig igenom mentala hårdnackade motstånd. Det är att ta sig till friden och smärtfriheten och inse massor av saker om dig själv. Det är att via den yttre läraren hitta till sin egen inre lärare. Som min lärare sa på kursen - you have everything there inside you. You don't need to look for it in other places.  Det är att växa och gå vidare och få personliga råd som handlar om just dig, även om alla i rummet gör samma serie. Det är att komma hem helt omtumlad inombords och längta efter att sortera det som du fått och som känns övermäktigt. Fast ändå inte. Om ni förstår? Jag följer min lärare.