Jag tränar mig i att flytta min blick, att släppa vissa tankar, utan att fastna i dem. Jag gör minimalt av yogan, för hostan är förskräcklig, men jag gör. Jag är på jobbet, gör det jag ska, men åker sedan hem och tar lite av mitt stora flexsaldo för att vila. Jag kokar hett citron-infärgsvatten och dricker. Jag gläds åt solen som visat sig lite lite grann idag och att hela sommaren finns framför mig, även om jag är tröttsamt trött. Jag försöker allt jag orkar i att vända mitt perspektiv. Men inte utan ansträngning. Det är ingen konst att vara alert när man är frisk och får sova. Konsten kommer ju när det är rörigt, när man sover ryckigt och vaknar hela tiden. Konsten i att ändå släppa det som stör. Fokus på något annat. Jag menar inte att det försvinner av det, jag menar att mitt eget välbefinnande behöver boostas. Det är som det går en våg genom de sociala medier och bloggar jag följer, i att många är trötta och är sjuka. Jag brukar säga att jag inte bryr mig så mycket om vädret. Men det stämmer nog inte. Jag bryr mig, även om det inte är min huvudfråga. Men när det är kallt, för kallt, så länge så känns det som vi behöver få tina upp. Behöver få värme. Behöver få sol. Utan att klaga inser även jag att vädret styr mer än man tror. Men jag vill ändå känna att jag är herre på täppan i mitt eget liv. Men tankarna som snurrar. Känslan av tomhet finns där. Jag tittar på den. Jag fokuserar inte på den. Jag ser fram emot när den lämnar mig. För jag är ju intakt. Den här känslan kommer av något som flöt upp under yogakursen. Jag värmer mig med tankar på hur mycket jag ska svettas när jag är tillräckligt frisk för att träna hårt. Jag värmer mig med tankar på min egen yoga som ska få ta stor plats i sommar. Jag värmer mig med att hela juli är oplanerad och ändå ledig. Jag värmer mig med att vi faktiskt ändå har en liten resa inplanerad till Italien om några veckor. Men jag suger lite mer på den karamellen just nu. Jag ska inte skynda mig, jag ska stanna i det som är och ändå styra mitt fokus. Hur gör du?
Först hoppas jag att du snart blir helt frisk så att du orkar ochkan göra allt du vill. Sen tänker jag mycket när jag läser idag; bland annat att det du skriver om att inte fastna i tankar kan vara svårare än väldigt mycket. Tankarna är så många och fladdrar hit och dit, men tanken på att vara herre på sin egen täppa är bra tycker jag. Försöker också med det, och det är lätt när allt är bra och man är pigg och frisk. Men sen, det är då det blir utmaning. Varm vårkram med hopp om sol och värme!
SvaraRaderaOch just då kom solen! Kram och tack 💛☀️
RaderaNej men oj, vart i Italien ska du? Nu blev jag nyfiken...
SvaraRaderaTänker också lite som du att yogan ska få mycket mera plats nu när att stannar av. Krya på dig! Kram
Ja eller hur? Vi ska till Cinque Terre! Jag har längtat dit i flera år! Kram och tack
RaderaJag tycker det är svårt ibland att leva i nuet. Jag längtar än hit och än dit och har ofta saker inplanerade och tror jag behöver roliga saker att se fram emot men att jag ska försöka glädjas åt dem utan att låta det ta för mycket fokus från här och nu. Låter enkelt men så är det inte.
SvaraRaderaNej det är det svåraste tycker jag också.
RaderaJag är hemma och försöker i stillhet smälta det jag varit med om de två sista dagarna.
SvaraRaderaOch jag vill tacka dig, från djupet av mitt hjärta.
Därför att det blev svårt, så svårt stundvis.
Min frustration och sorg över att min kropp är sjuk bubblade stundvis över.
Jag låg i en stunds vila på mattan och tittade ut genom fönstret, runt omkring mig gjorde 55 personer olika asana. Gråten i halsen. Tänkte att det är inte för mig längre.
Så kom det bara till mig.
Det du skrivit om smärta och att fortsätta.
Så jag gjorde det.
Och övervann min rädsla, mitt behov av kontroll för att slippa möta smärtan.
Frustrationen försvann och ersattes av eufori, lycka. Svetten rann över min kropp och jag sträckte mig upp mot himmelen.
För första gången på många år gjorde jag asanas jag trott mig vara förhindrad att göra. Jag fick hjälp av de andra i gruppen att resa mig upp, händer som höll mig när jag trodde att jag skulle brista.
Jag tog tillbaka makten över min kropp.
Är stel idag, lite värk och muskler som inte varit vakna på länge gör sig påminda, men jag är lycklig, så lycklig! Och jag gråter floder...
Du och dina sanningar är en del av det.
Det behövs människor som törs blotta sig om det operfekta.
Om att det inte bara är att ställa sig där och tro att det går av sig själv.
Att förändring kräver en del av en själv.
Tack Annika!
Stor kram Hannis
Åh Hannis! Jag blir rörd över vad du gått igenom. Rörd över att du delar med dig. Rörd över att jag har kunnat inspirera genom mina egna smärtor och övervinnelser. Stort och varmt tack och en lång kram <3
Radera