lördag 30 maj 2015

Man stannar

Det här med att undervisa. I vad man än undervisar i. Vad vill man uppnå i sitt klassrum? På sin föreläsning? Eller i sin yogasal? Läser om yogaelever som lämnar rummet innan savasana. Som lämnar rummet för att de möter motstånd i sin yoga. Att man skriver att det är synd att stressen och behovet av att rusa dominerar. Men det finns mer i det här än det. Jag är säker.
   Men jag blir också chockad. Ja. Jag använder faktiskt det ordet - chockad. Hur kan det ens finnas med som alternativ? Att gå innan det är slut? Att inte stanna och möta det man kommit dit för? Att inte visa sin lärare den respekten att man stannar? Ja man kan vara nybörjare, men då är väl man ännu mer noga med att stanna? Eller?
   När jag smälter det hela så börjar jag fundera. Jag har tränat i 15 år. Jag har undervisat i 7 år. På gym. På ett annat yogaställe, där jag var en bland många yogalärare. På mitt egna ställe i 5 år med många grupper varje vecka. Och det har ärligt aldrig hänt att någon lämnat salen. Beror det på att jag har varit hos lärare som är bättre? Att jag som lärare kan mer? Nej. Det tror jag inte. Men något måste det bero på. Vad?
   Tänker först att det är ett storstadsfenomen. Men nej. Jag har yogat i San Francisco, London, Paris, Wien,  Stuttgart och på olika ställen i Indien, Serbien och Kroatien. Och där bor det många människor. Och det är många människor när jag går kurs. Ibland över 60 personer. Ingen går. Folk stannar. Gråter ibland. Blir förbannade ibland och skriker saker rakt ut. Skrattar. Men man stannar. Och kanske har jag gått ett femtiotal kurser och workshops.
   Jag tänker på när mina barn gått på karate när de var mindre. Respekten de visade inför dojon, att buga innan man ens gick in i rummet. Respekten för sin lärare. Att alla bugade. Den respekten har jag själv inför mina lärare. Och hur noga jag är med att följa det som ges. Att ta emot det man får som oftast handlar om de mentala utmaningarna, som inte är det man önskar sig. Men som lärare så informerar jag också noga om det. Och ja, jag har haft terminskurser där jag lärt känna alla. Drop in har bara existerat för de som redan kan det jag undervisar i.
   När jag funderar så kommer jag fram till det kanske handlar om hela inställningen till yoga där man undervisar. Vilken typ av lektioner man har. Om man har snabb lunchyoga, drop in yoga för vem som helst, när som helst. Kanske skapar det ett klimat av bråttom? Obs, jag har inga svar men att man tappat respekten så totalt inför det man valt att delta i, kan det handla om att man inte böjer nacken? Att man tror att man bestämmer, fast det är yoga man sysslar med. Och ja, missförstå mig rätt. Allt kan ju hända på den där mattan, på det där golvet. Och känner man att kvoten är fylld då sätter man sig ner, om man yogar hos mig. Eller lägger sig ner om man har ont eller helt enkelt inte förmår mer den dagen. Det säger jag innan varje lektion. Det är sant. Alla får ta ansvar för sig själva. Men man stannar. Man stannar. Låt inte slit och släng-mentaliteten krypa in som något slajm i yogarummet också. Låt oss bevara respekten för lärare och elev. Låt oss bevara respekten för yogan.
  Kan det också handla om att man yogar via en lärare online idag? Då man gör själv, ingen ser och ingen bestämmer. Du knäpper på och av på din yoga. Du kan resa dig och gå när som helst för att du själv bestämmer. Men allt det är en illusion som jag ser det. Om man ska yoga måste man möta saker inombords. Det är därför man behöver en lärare IRL.
   Så. Det var dagens predikan och något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Respekt.

17 kommentarer:

  1. För mig vore det självklart att man stannar, det behöver man inte ens fundera på, tycker jag. Har det att göra med den här tiden, tro? Att det är dåligt med respekten på många platser i samhället? I skolan? Mellan människor överhuvud taget? Och slit-och-slängmentaliteten som råder, snabba fixar, omedelbar tillfredsställelse, stora egon som ska ha och ha. Jag vet inte, men det gör mig sorgsen att tänka på, för jag är övertygad om att vi verkligen behöver både få känna respekt för människor och företeelser, och få åtnjuta respekt från andra. Speciellt med tanke på att man tappar respekten för många s.k. institutioner nuförtiden; präster, politiker, polisen, banker... Vem och vilka finns kvar att respektera? Sorgligt och viktigt, Annika.
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Carina för fina reflektioner. hur ska vi respekterat oss själva om vi inte respekterar andra? Kram!

      Radera
  2. Jag tänker som Carina här ovanför... Vart är vi på väg, ingen respekt för någonting...Gillar när du predikar och håller med!
    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, ja ibland måste jag bara få det ur mig haha!

      Radera
  3. Tänker precis som du Annika. Det är ofta folk som går innan avslappningen på mitt yoga ställe. Ofta samma människor varje gång. Liksom lite med flit. Dålig planering har jag tänk utöver den dåliga respekten för läraren. Är med dig helt i din tanke gång. Min son går på Kung Fu och bugar också innan han går in. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fräckt det låter. Jag har i land haft någon som måste gå tidigare, Då har jag sagt till den personen när den har behövt lägga sig ner tidigare. Kram och tack!

      Radera
  4. Det här var intressant! Tänker att det nog är en trend i hela samhället. Under mina 15 år som lärare har jag märkt jättetydligt hur eleverna mer och mer vill välja och bestämma själva och att allt ska vara roligt och lustfyllt. Att traggla och göra det receptiva, "tråkiga" som man ibland måste göra, går man inte riktigt med på. Tror också att gymyogan eller drop in-yogan är lättare att smita ifrån, än de tighta grupper där alla ser varandra och känner varandra. Sen förstår jag inte hur man kan undvika det bästa av allt: savasana :-) Kram till dig på lördagkvällen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är precis vad de som undervisar på universitetet också säger. Tråkig trend. Låt oss vända den både genom att ge respekt men också förvänta oss den! Tack och här kommer en söndagskram

      Radera
  5. Receptiva skulle vara repetiva :-)

    SvaraRadera
  6. Jag kan hålla med dig om att det är lite respektlöst att lämna lektionen innan den är slut, om det är en "ledd klass" man deltar i. Men när jag gick på ashtangayoga för en del år sedan var det framför allt den fria yogan, de sk Mysore-klasserna jag uppskattade. Läraren fanns på plats i 2 timmar. Man kom, gjorde din serie så långt man hade kommit (eller kortare om tiden var knapp eller kroppen sa ifrån), gick när man var klar. Fick individuell hjälp och instruktioner under den tid läraren var där. Kanske fungerar den typen av klass bättre i just ashtanga, som är så strikt repetitiv? Men att lämna salen innan läraren avslutar en ledd klass, nä, inte! Då missar man ju själv något viktigt också!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så kan det vara men det kräver en del av dig som utövare. Att även ha en dialog med sin lärare även utanför passet annars fattar jaginte vitsen. När jag går på individual asana kurs så går det till som du beskriver men självklart har jag i dialog med min lärare fått det jag ska göra!

      Radera
  7. Jag tror att mycket handlar om det där att möta sig själv. Det leder till förändring.
    Som man kanske inte riktigt är redo för.
    Min egen tanke är att vi lever i något dubbelt. Å ena sidan så pratar dom flesta om lugnet, längtan efter friheten att bara vara, andas och känna sig tillfreds.
    Å andra sidan så bekräftas ofta stressen på ett positivt sätt.

    Som i sociala medier, någon skriver att dom har så mycket att göra. Rabblar upp allt dom "måste" göra. En hel kör av människor bekräftar personen i att du är så duktig!!
    Som stressar och sliter.
    Det blir en bekräftelse som är osund men som många behöver.
    För det är sällan vi bekräftar någon som bara är, som luktar på en blomma eller
    tar en stunds meditation.

    Precis som när människor säger att dom vill ha ett öppet klimat runt psykisk ohälsa men ändå inte törs prata om det i egenform. För det finns fortfarande något skamfyllt i att vara "svag"...

    Jag bara spekulerar men vårat samhällsklimat är idag ganska hårt.
    Du måste leverera för att vara något.
    Det gör att många gör avkall på det viktiga. Helheten.

    Sen tror jag att respekten försvinner i och med att dom snabba alternativen finns.
    Återigen helheten. Dom åtta grenarna, fördjupningen (som man inte behöver ta del av men kanske behöver få insyn i för att förstå helheten)
    Yoga har för många blivit en träningsform. Inget fel i det men vi tappar mycket på vägen.

    Nu ska jag avsluta min avhandling och lägga mig på just mattan.
    Behövs efter en dag och kväll med ett möhippegäng=))

    Kram och tack igen för att du skriver om just sånt här!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din avhandling :)
      Ja det är hårt klimat och många stressar. Men jag tycker också att många hemfaller åt självömkan. Det blir märkligt att hantera för alla. Självrespekt absolut men resten? Min lärare säger - I have a responsibility to do my thing as a teacher and the student has the responsibility to do his/her thing.
      Det säger allt egentligen. Jag är trött på det impulsstyrda! Kramar!

      Radera
  8. Svar
    1. Tack själv och välkommen hit!

      Radera
  9. Ja, tack. Tack för att du fångar upp det viktiga. Jag har egentligen inget att säga, vill bara du ska veta att jag är med dej. Kram och Sat Nam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, det är fint så Nina. Sat Nam och kram

      Radera