Man stannar

Det här med att undervisa. I vad man än undervisar i. Vad vill man uppnå i sitt klassrum? På sin föreläsning? Eller i sin yogasal? Läser om yogaelever som lämnar rummet innan savasana. Som lämnar rummet för att de möter motstånd i sin yoga. Att man skriver att det är synd att stressen och behovet av att rusa dominerar. Men det finns mer i det här än det. Jag är säker.
   Men jag blir också chockad. Ja. Jag använder faktiskt det ordet - chockad. Hur kan det ens finnas med som alternativ? Att gå innan det är slut? Att inte stanna och möta det man kommit dit för? Att inte visa sin lärare den respekten att man stannar? Ja man kan vara nybörjare, men då är väl man ännu mer noga med att stanna? Eller?
   När jag smälter det hela så börjar jag fundera. Jag har tränat i 15 år. Jag har undervisat i 7 år. På gym. På ett annat yogaställe, där jag var en bland många yogalärare. På mitt egna ställe i 5 år med många grupper varje vecka. Och det har ärligt aldrig hänt att någon lämnat salen. Beror det på att jag har varit hos lärare som är bättre? Att jag som lärare kan mer? Nej. Det tror jag inte. Men något måste det bero på. Vad?
   Tänker först att det är ett storstadsfenomen. Men nej. Jag har yogat i San Francisco, London, Paris, Wien,  Stuttgart och på olika ställen i Indien, Serbien och Kroatien. Och där bor det många människor. Och det är många människor när jag går kurs. Ibland över 60 personer. Ingen går. Folk stannar. Gråter ibland. Blir förbannade ibland och skriker saker rakt ut. Skrattar. Men man stannar. Och kanske har jag gått ett femtiotal kurser och workshops.
   Jag tänker på när mina barn gått på karate när de var mindre. Respekten de visade inför dojon, att buga innan man ens gick in i rummet. Respekten för sin lärare. Att alla bugade. Den respekten har jag själv inför mina lärare. Och hur noga jag är med att följa det som ges. Att ta emot det man får som oftast handlar om de mentala utmaningarna, som inte är det man önskar sig. Men som lärare så informerar jag också noga om det. Och ja, jag har haft terminskurser där jag lärt känna alla. Drop in har bara existerat för de som redan kan det jag undervisar i.
   När jag funderar så kommer jag fram till det kanske handlar om hela inställningen till yoga där man undervisar. Vilken typ av lektioner man har. Om man har snabb lunchyoga, drop in yoga för vem som helst, när som helst. Kanske skapar det ett klimat av bråttom? Obs, jag har inga svar men att man tappat respekten så totalt inför det man valt att delta i, kan det handla om att man inte böjer nacken? Att man tror att man bestämmer, fast det är yoga man sysslar med. Och ja, missförstå mig rätt. Allt kan ju hända på den där mattan, på det där golvet. Och känner man att kvoten är fylld då sätter man sig ner, om man yogar hos mig. Eller lägger sig ner om man har ont eller helt enkelt inte förmår mer den dagen. Det säger jag innan varje lektion. Det är sant. Alla får ta ansvar för sig själva. Men man stannar. Man stannar. Låt inte slit och släng-mentaliteten krypa in som något slajm i yogarummet också. Låt oss bevara respekten för lärare och elev. Låt oss bevara respekten för yogan.
  Kan det också handla om att man yogar via en lärare online idag? Då man gör själv, ingen ser och ingen bestämmer. Du knäpper på och av på din yoga. Du kan resa dig och gå när som helst för att du själv bestämmer. Men allt det är en illusion som jag ser det. Om man ska yoga måste man möta saker inombords. Det är därför man behöver en lärare IRL.
   Så. Det var dagens predikan och något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Respekt.