Mitt inre och mitt inre

Klockan är strax över två på natten när bilen rullar in på vår gård hemma.  Fullmånen är gigantisk och nästan lite skrämmande. Huset är kallt och lite dammigt. Jag somnar innan huvudet når kudden. Utan krusiduller, utan någonting. Jag sover som klubbad. När jag reste var jag klok nog att ta ledigt idag. Förstod att den där andliga baksmällan skulle kicka in. Men hade inte riktigt räknat med det kalla. Jag har tassat runt i t-shirt, solglasögon, tunna brallor och ballerinaskor nere i Serbien. Och nu åkte tjockjackan fram igen när jag tog mig ut på en promenad i det iskalla regnet. För jag var tvungen att gå ut. Andas in. Andas ut. Men allt är kallt.
   Magnolian är ledsen och lite brun i kanterna, jag förstår att hon har frusit. Kastanjen ser livrädd ut och vågar inte veckla ut mer av det ljusaste gröna. De modigaste gullvivorna står på parad tillsammans med vitsipporna men inget annat vill fram. Tror våren pausat sig själv helt enkelt.
   Jag är omtumlad. Jag är nästintill förvirrad. Kursen var ett nästa steg i Zhanders enorma kunskapsbank och min yoga involverar nu  en ny slags "serie" av välkända asanas, till fortsättningar på olika sittande som jag gjort i säkert 10 år. Nyheter som ändå känns bekanta trots att jag aldrig gjort dem tidigare.
   Men mest handlar det om olika ljud, ögonrörelser och att arbeta med sina organ. Det är mäktigt och kraftfullt. Känner direkt i regionen kring min lever hur högersidan har stramat upp sig senaste dagarna. Idag när jag gjorde i ordning mitt kaffe kändes ett litet motstånd, som jag inte uppmärksammade för att jag helt enkelt inte ville. Och jag fick ont i magen av kaffet. Jag älskar ju kaffe. Jag älskar ju tanken på kaffe. Men nu fungerar det inte. Bara att låta bli. Och tröttheten tumlar med nyheter. Och glädjen under hela den grå filten. Glädjen över att jag tog mig dit, tog mig igenom det som smärtade, orkade alla pass och glädjen över att se mina lärare och mina vänner. Och ändå. En liten liten gnagande känsla av att det är något som inte fallit på plats. Kanske letar jag för mycket. Kanske har jag svårt för att känna mig otillräcklig. Kanske ska jag helt enkelt låta isregnet skölja bort de sista resterna av yrsel. Kanske har den nya angaharan redan dragit igång saker i både mitt inre och mitt inre. Om du förstår hur jag menar?