Näsandning

Jag är ju certifierad inom Medveten Andning. Rent konkret för mig själv innebär det att jag alltid andas via näsan, med stängd mun. Det är också något som kan provocera när man säger det, jag vet. Många säger att de har för trånga näsgångar, en del är beroende av nässpray och andra öppnar sin mun i vissa yogaövningar, som att gå bakåt. Ju mer du har munnen stängd, ju bättre är det. Jag gick en stillsam promenad i förrgår och gick inte längre än vad jag orkade med munnen stängd. Så fort jag vill öppna den så är det en indikation på något. Och som Anders Olsson, pionjären i Sverige inom Medveten Andning säger "if you don't use it - you loose it". Näsan skall användas. Helst hela tiden. När vi sover, när vi är vakna. Till och med när vi tränar och utsätter oss för hög puls och fysiskt krävande aktiviteter. Jag lånar en bit ur en artikel som Anders skrivit;
Försämrad andning vid täppt näsa
En täppt eller trång näsa är ofta ett tecken på att andningen inte är optimal. I näsan, under näsmusslorna, finns svällkroppar. I takt med att man förbättrar sin andning kommer de att minska i storlek, och näsan upplevs då som mindre trång. Även slemproduktionen kommer att minska. Svullna halsmandlar kan också minska i omfång. Halsmandlarna är en del av immunförsvaret och förstorade halsmandlar är ett tecken på att immunförsvaret har för stor arbetsbörda, bland annat på grund av munandning.
   Munandning är en av anledningarna till att näsan blir täppt eller trång. Den överandning som munandning ger upphov till ger brist på koldioxid. Kroppens sätt att göra näsan trängre genom ökad slemproduktion eller större svällkroppar skulle kunna tolkas som ett sätt att försöka förhindra utflöde av för mycket koldioxid. När vi börjar förbättra vår andning, andas genom näsan och bygga upp mer koldioxid i kroppen så kommer näsan automatiskt att bli mindre trång.

   Bikarbonat som jag skriver om då och då hjälper till att reglera din halt av koldioxid och syre, så att den blir optimal. Jag har läst om flera människor som tränat upp sin diafragma och därmed optimerat sitt andetag, som har sprungit marathon. Med tejpad mun. Det är så coolt. Dit vill jag. Inte springa marathon men att alltid alltid ha munnen stängd även om jag har hög puls. Att träna sin diafragma är enklast om du skaffar dig en Relaxator, ett litet hjälpmedel för att träna diafragman som du kan ställa in ett mostånd på. Och det gäller att det är just diafragman du hittar när du tränar. Någon sa att det var lite löjligt, att det inte fungerade när jag skrev om det sist, men kanske har man inte hittat sin diafragma, att det är den och inget annat som rör sig när du andas. Via relaxatorn. Man kan spetsa till det och även använda den när man tränar. Det är så coolt, för allt jag lärt mig inom Medveten Andning det stämmer så väl överens med det jag upplevt i yogan. Men nu har jag också fått de naturvetenskapliga förklaringarna.
   Det första jag känner av om jag har en infektion, det är att andningen försämras. Därför är jag extra uppmärksam på den. Och jag längtar tills jag är frisk och kan promenera långt igen och i rask takt utan att öppna munnen. Hur gör du? Klarar du av att ha munnen stängd. Om inte, kan du tänka dig att du kan optimera ditt andetag så att du slipper öppna munnen?

Jag har skrivit om det tidigare, hade till och med en blogg ett år som hette Annikas andetag, här kan du läsa några blogginlägg jag skrivit tidigare om just det här.

Yoga, bikarbonat och citroner

Upp och ner. Som en berg- och dalbana har det känts i min kropp. Vet inte om jag någonsin varit så uppmärksam på vad som faktiskt sker i mig när jag är sjuk. Vad det nu är som stökar, virus eller bakterier så har jag ansträngt mig för att lyssna inåt. Jag har varit matt och låtit kroppen jobba på med sitt försvar. Samtidigt har jag längtat ut, längtat efter frisk luft. Igår när jag kände lite mer energi klädde jag mig riktigt varmt, tjock mössa på huvudet och gick en liten sväng. Vårkänslan var påtaglig precis som känslan av frihet. Ser våra fyra rådjur som långsamt strosar på fältet när jag närmar mig min brevlåda. Sedan skuttar de iväg så graciöst som bara de kan. Deras vita rumpor blandas med fläckar av snö i skogen, som ett kamoflage och så är de borta. Vägen är lerig och det ligger lite, lite snö kvar i skogskanten. Snart börjar en annan tid, det känns tydligt.

Efteråt är jag helt utslagen. Lägger mig i  min första ordentliga boost, supta padmasana, benen i hellotus och så liggande bakåt, med ett stort bolster under ryggen. Som jag hostade efter det, det öppnar upp bröstkorgen på ett mycket effektivt sätt. Ganska skönt att ligga så. Kan man inte ha fötterna i lotusställning så kan man sträcka ut benen rakt framför sig eller ha dem i sukhasana, korslagda ben eller easy pose.
   Jag har stillat suget efter sött och smågodis med massor av fett. Bra fett. Och lite mer grönt att dricka. Min man kom hem med en slags smoothieblandning av olika salladssorter och torkad mynta där man bara skulle tillsätta äppeljuice. Det var otroligt gott. Kunde inte låta bli att blanda i lite vetegräs och spirulina för att verkligen boosta och rena mig. Äter inga mediciner men mattheten är stor.
   Jag går nästan alltid upp i vikt när jag är sjuk. Det är som kroppen drar ihop sig och samlar allt för att inte tappa någon kraft. Det är okay men jag känner mig stor.  Ungefär som när man har mens, de flesta går upp några kg under mensen och det här känns lite lika. Tänker också på hur mycket hormonerna styr oss, allt i princip, och där gör kosten en stor insats för att vi ska få rätt nivåer av allt. Är så glad att sötsuget lagt sig och att jag ätit ordentligt. Tappar inte aptiten, det är snarare som jag är mer hungrig, att kroppen verkligen vill ha energi.
   Min andra boost är att bada i bikarbonat, 1 dl i badvattnet piggar upp hela systemet. Även dricka det lite grann för hostans skull. Jag gör allt jag kan för att stärka mig. Teorin är att bikarbonatets effektivitet mot infektioner handlar om att höja kroppens PH-värde eftersom virus, bakterier och svamp generellt gillar en sur livsmiljö.
   Min tredje boost är citroner, något som också hjälper kroppen mot försurning. Jag tror att jag har druckit och ätit flera kg citroner sedan jag blev sjuk. Jag blir alltid sugen på citroner när jag är sjuk. Jag kan äta dem rakt av och det gör gott. Eftersom citroner gör kroppen basisk, tvärt emot vad man kan tro, så lyssnar jag ännu mer på kroppen här. Vill inte ha en försurad kropp. Vill inte ha en sjuk kropp. Men just nu är vilan kanske den allra största medicinen. Men jag tror det har vänt. Igår hade jag ingen feber och solen har kikat fram.

Har du några tips på vad du använder när du är sjuk?

Pannbenet

Svårt att kommentera? Du är inte ensam, har fått mail om att det är krångligt. Försök på något annat än en telefon. Om du vill lägga den tiden :)

Det känns som jag har en pingisboll innanför näsan och jag har fått en intressant hes röst. Det snöar och regnar om varatannat och jag ligger och tittar på skid-VM. Och gråter. Tårarna sprutar av glädje för denna fantastiska skiddrottning, Charlotte Kalla. Och jag är långt ifrån ensam, hon har hyllats enormt mycket, med rätta. Det jag slås av när jag hör alla kommentatorer och experter uttala sig är att det är det mentala som är styrkan. Och ja, självklart bra vallade skidor och fysik, men ändå. Det är den mentala. Det så kallade pannbenet som alla säger nuförtiden. Att innanför pannbenet finns en vilja av stål och en känsla av att det ska gå. Mental styrka. Tänker också att det är mitt mentala tillstånd, eller hur man ska uttrycka sig, som jag tränat allra mest i min yoga. Att jag också vet att det är där det största motståndet finns när jag möter det. Även om det gör ont i kroppen så är faktiskt sinnet överordnat kroppen. Det kan vara ett beskt piller att svälja men ju mer jag tänker på det, ju mer intressant blir det. För om man vet om det, då blir allt annorlunda. Tänker jag. Your biggest problem is your strong heavy mind, sa min lärare till mig för 9 år sedan. Och så arg jag blev! Och hur jag sedan insåg att jag måste ta fighten med mig själv. Med mig själv. Ingen annan. Där och då slog jag in på en annan stig. Stigen som handlade om att vända det "största problemet" till den bästa lösningen. Stigen som handlade om få men välgörande asanas. Stigen som ledde mig bort från den yogagrupp där jag inte mådde bra och där jag började med min helt egna träning. Stigen som ledde till insikter om mig själv och mina mönster som sedan har fortplantat sig i hela min tillvaro. Stort som smått. Min teori är nämligen den, att allt går att vända. Allt som är det tuffa, eller problemet eller hur man vill säga, det kan också bli den största tillgången. Men till det krävs vilja. Och en genuin längtan till förändring. Jag skulle kunna dra det så långt som att det mesta som inte handlar om den mentala styrkan blir mer som kosmetika, kulisser även om det också är viktigt. Men du styr faktiskt hela dig och din kropp via ditt mentala tillstånd. Ja, det finns styrkor och svagheter. Sjukdomar. Olyckor händer. Men jag hoppas du förstår vad jag försöker säga?

För att illustrera lite grann av det jag försöker mig på att beskriva så vill jag dela ett klipp från TV4 från i förrgår, Malou von Sivers träffade och intervjuade Camilla Ström, en kär kär bloggvän och som har en helt osannolik historia att berätta. Ge dig själv 20 minuter och se den, jag blir lika berörd varje gång jag läser eller som här ser och hör hennes historia berättas. Hennes otroliga styrka närhon blev totalt förlamad, nedsövd i flera månader och idag sitter hon här och berättar om vardagen som hon skattar högst och den där goda koppen kaffe på verandan.
http://www.tv4play.se/program/malou-efter-tio?video_id=3068750&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Bilden på Camilla har jag lånat från hennes hemsida

Fokus frisk

Snön häller ner. Går inte att säga på något annat sätt. Snön täcker allt i min trädgård. Allt ute på åkern. Allt som hade töat bort kommer nu tillbaka. I en blötare form, men ändå. Jag vet att det är vårsnö eller vad man ska kalla det. Snö som snart försvinner igen. Ligger hemma. Hostar och rosslar. Är matt. Dricker hett vatten med ingefära och citron. Tar en sked med kall honung, för att inte tappa den antibakteriella effekten. Stannar i att jag behöver vara hemma några dagar. Ingen katastrof, bara lite tråkigt. Å andra sidan så orkar jag inte så mycket. Läser. Sover lite då och då. Och tänker. Tänker på allt och inget. Tacksam att min man kan ta mina yogagrupper så jag får vila och inte smittar någon.
   Det märkliga när jag är sjuk är att jag blir oerhört sugen på sött. Igår kände jag att jag inte vill vara i den sockerkänslan. Jag gjorde tvärtom, jag åt så mycket fett jag kunde komma på. Drack te med smör i (som nomader gör på tundran) och åt flera avokado. Åt gröt med massor med smör. Och tänk. Det stillade sig. Jag köpte med mig bär av olika slag när jag åkte hem och det söta i dem är det jag mår fint på. Så bär med grädde till eftermiddagen. Jag tänker bli frisk utan socker. Framför allt för att jag absolut inte vill trigga något av inflammationsskapande kost. Hostan vill jag slippa så snart det går. Jag drar i mig allt fett just nu, även lite mjölkprodukter som grädde, det får jag korrigera sen, men sockret ska inte in i kroppen. När jag tänker på det så har jag alltid blivit sugen på sött när jag är sjuk. Det är lite intressant det där. Kanske någon slags belöningstanke eller att kroppen är så trött och behöver snabb energi och då signalerar sött. Jag vet inte. Men jag vet att jag äter fett så jag blir mätt och struntar i allt annat just nu. Fokus frisk. Har du någon erfarenhet av sötsug när du är sjuk?

Som ett barn

Känt en undertryckt förkylning i min kropp de senaste två veckorna. Min man har varit riktigt dålig med influensaliknande symtom, feber och ont i kroppen och en kraxande stämma. Jag har vilat, vi har sovit på varsin våning i huset, jag har gjort mjuk yoga och försökt vila ikapp. Men igår, igår var det som det blev ett skifte och jag kände hur jag liksom sjönk inuti samtidigt som hostan gjorde entré tillsammans med mattheten. Har använt mig av de kurer jag brukar och ändå känner jag att allt jag vill är att ligga raklång och vila. Vaknade inatt klockan tre och var sedan vaken fram till sjutiden. Min man vaknade också tidigt på morgonen och vi tände ljus och väntade in morgonen. Pratade om yoga och hela det skiftet som skett inombords sedan kursen i Wien. Zhander hade en lektion på några timmar i inledningen av den kursen. Och där en bråkdel av det han sa stannade kvar i mig, i oss. Ändå. Ändå betydde den kursen mer än alla andra tillsammans känns det som. Eller alla andra kurser hade bäddat för den här, kanske man ska säga. För i mitt förändrade inre kändes det plötsligt helt tomt. Ödsligt. Och där jag nästan känt mig övergiven. Och ny. Som ett barn. Och känslan jag kan få ibland när jag är med mina lärare är att jag är som ett barn inför dem. Det låter kanske larvigt och barnsligt men det är allt utom det. För det ger en slags känsla av både omhändertagande och nystart, att allt är möjligt och att jag kan göra allt jag vill. Om jag använder mig av det jag får. På något odefinierat plan är det känslan som breder ut sig. Allt jag också lärt mig av mina barn. Eller av andras barn. Och att jag inte har den blekaste aning om vad som ska komma och att det aldrig går att förutsäga. Jag tänker att det är de riktiga stora helarna, lärarna som får oss att ta oss vidare i oss. Att möta det okända, det som gör ont ibland men som får oss att växa. Där vi kan känna oss så små, som barn. Ju mer jag känner av det ju mer inser jag att ingen växer på en räkmacka. Ingen växer av noll motgångar. Det är medias falska bild som vi matas med överallt. Kris och utveckling, är det inte vad det hela handlar om? Där man kan lägga in vilka definitioner som helst av orden. Att få bli ett barn. Att vara ett barn. Att lära ett barn.
   Den som undervisar i yoga behöver våga se sina elever för vilka de är, inte vad man önskar att de var. Det är också en utmaning och där varje lärare behöver hitta sin egen inre kompass för att överhuvud taget vara i närheten av att förmedla det stora. Samtidigt måste man våga gå sin väg både som elev och lärare och lita till den där inre vackra stämman. Det är så långt ifrån lätt som man kan komma. Samtidigt så berikande och lärorikt. Hittar en passande citat av den store gurun B.K.S.Iyengar:
  
The responsibility of a yoga teacher is really of a very high standard. If yoga was to be taught only on the philosophical level, you could give lectures and be done. But yoga should be taken mostly as an art on the healing level, and unless and until this healing take places, nobody gets interested in philosophy. People may read books but to actually be a spiritual hunter in life is very difficult. They may say, I am spiritual interested, but can I tell you 100% of the time it is only words. The actions are very difficult.
Guruji BKS Iyengar  (Excerpt from Yogapushpanjali)

Somnar om efter en omtumlande diskussion och vaknar lagom till kaffe och skid-VM på tv. Jag skriker i soffan så jag blir hes och jag känner att det är ganska skönt med både det världsliga och det andliga. Samma dag. I samma kropp. Allt finns där. Som i ett barn.

Bilden är tagen i somras, på mig och ett av mina barn.

Bara tvungen

Vi pratar om mat på jobbet. Jag berättar lite om olika allergier som vi har/haft i vår familj och hur krångligt jag tyckte det var med maten många gånger när barnen var små. - Jaha, jag som har trott att du var duktig på att hitta nya sätt att laga mat och äta annat än det man brukar. Men då var du ju bara tvungen. Bara tvungen. Vilket intressant sätt att se på tillvaron. Egentligen. Så länge jag inte är tvungen så behöver jag inte bry mig. Och att själv hitta till sitt eget välmående utifrån nya rön och tips som strömmar in från tusen håll, det behöver jag inte bry mig om. För mig är det också så att när jag lagade mat utifrån vad vi tålde att äta eller inte så var jag inte så inspirerad som jag blivit av lågkolhydratkost. Och då hade alla flyttat hemifrån. Jag började mest med LCHF för att testa. I all hemlighet. Faktiskt.
   När jag tränade på min första yogastudio och hade fått mitt första diskbråck i nacken och vi var några som satt och pratade om vår egenträning hemma, så sa en person att hon inte fick till det. Fick aldrig till yogan hemma men så säger hon - men det är skillnad för dig, du blev ju tvungen att göra yoga hemma när du nu fått ett diskbråck. Eeeh.... Blev tvungen. Det är så otroligt intressant att man kan lägga det utanför sig själv. Att man "när man blir tvungen" kommer att göra allt man behöver. Men är det verkligen så? Och nog ska vi väl kunna bry oss om oss själva mer än att vi på något plan blir "tvingade" till det? Eller låter jag bara präktig när jag säger det? För en del kan ju bli tvingade hur många gånger som helst men ändå inte ta tag i det som just de behöver. Och tvärtom, en del går hur långt som helst i sin egen situation. Vi är ju inga offer. Vi väljer hela tiden. Men att tro att det är enklare att välja något som utmanar när man har ont eller inte tål saker, det är en ekvation jag inte helt förstår. Eller ligger det helt enkelt i att man tror att man inte "behöver" göra något om man inte känner av något i stunden? Och jag är ju inte sådan att jag inte tvivlar, låter bli eller har låga dagar. Som jag haft några av nu. Vi är ju alla mänskliga. Men igår när jag hade svårt att ta mig upp ur sängen sa jag till mig själv - du bor i ett av världens rikaste länder, du bor i ett eget hus med den du älskar, du har en familj, du har ett jobb som försörjer dig, du har mat i skåpen. Ligg inte här och vänta du har alla möjligheter att göra något. Och det var som jag kastade mig upp ur sängen, som om någon/något verkligen drog mig ur sängen. För tankarna kan också hjälpa så man till slut tar sig till handling, eller hur?
   Snön har smält på vår gård, gruset är framme, rådjuren lunkar runt kastanjen och vinden viner. Jag är fortfarande trött och seg men idag ska jag nu när jag är tvungen städa och träna :) I den ordningen. För det är inte rent här hemma och jag behöver röra på mig. Kanske behövde jag trots allt bli tvungen?! Hepp! Hoppas du har en fin helg framför dig utan något som tvingar, eller kanske tvärtom en fin helg med något som tvingar?!

Gott nytt generöst och fridfullt år

Ett nytt år inträder idag 19 februari enligt den kinesiska almanackan. The year of the wooden goat. Senast det året inföll så föddes jag. Och om exakt en månad är vårt nästa barnbarn beräknat. Många olika infallsvinklar. Det här året bjuder på många möjligheter. Som vanligt :) Kanske lite mer av löften och välstånd. Om man ska tro vad som skrivs. Lite spännande är det att det här nyåret är lite flytande eftersom det följer månens faser. Kanske kanske har mitt och många andras tillstånd de senaste dagarna hängt ihop med  just månen och att vi träder in i ett helt sprillans nytt år. Vem vet? Det är lite spännande och intressant att läsa om tycker jag.

In 2015, the corresponding element is Wood. Wood by its very nature, is the element associated with all living things, the "spring" or life renewal process. Wood relates to trees which relate to the color green.  The Year of the Wood Sheep (or Goat) is therefore also known as the Year of the Green Sheep (or Goat). What does Wood and Sheep mixed together bring? The Sheep is kind, tender and sympathetic. Sheeps are creative and elegant. Because of their softer side, they are symbolic of peace and harmony. The Year of the Sheep follows a tumultous Year of the Horse, and heralds a more calm atmosphere. Combined with the evergreen and renewal characteristics of Wood, the Sheep's creativity will be unleashed.If last year was the Horse's year to gallop and take off, this year will be the year for contemplating and appreciating what has already been accomplished, to think about bringing goodness to others, to take a deep breath and calmly look at what's ahead. A steady path, generosity, and keeping the peace are this year's mantra.

Jag är mänsklig

Ibland när jag inte är på topp så är det som jag medvetet drar mig neråt. Om ni förstår? Det är som jag behöver berg- och dalbanan fast den inte är så variationsrik, men med små dippar här och där. Kanske för att uppskatta eller kanske för att det bara är så. Helt enkelt. Livet. Jag är trött och som Nina skriver oformlig. Det är en perfekt beskrivning av min känsla. Jag flyter ut i kanterna och samtidigt känner jag mig ofokuserad. Gör mjukare yoga med mina grupper. Är snäll mot mig själv men det är som jag ändå inte får till det. Jag missar ett möte på jobbet, kommer sent och vet inte ens att jag missat det... Det händer aldrig. Jag blir helt paff. Och skäms lite. Min dator går inte att öppna, när IT-killen kommer så visar det sig att jag tryckt in ett blanksteg i mitt lösenord, fast jag skrivit det tusen gånger. Jag skäms lite.

 Jag måste öppna fönstret och dra i mig morgonhimlen för att överhuvud taget känna att jag är vaken. Jag tänker tusen tankar om vad jag ska göra men får inte till en enda sak. Längtan efter något. Jag äter två semlor (!!) och vaknar av hemsk magvärk. Ja, jag vet, jag mår inte bra på vetemjöl och socker. Ingen nyhet. Och jag skäms. Sedan skakar jag av mig all skam. Vad är detta egentligen? Jag är inte perfekt. Jag är mänsklig. Jag gör verkligen så gott jag kan och alla dagar når jag inte ända fram. Skulle jag behöva skämmas för det? NEJ. Och jag önskar att vi alla var lite mer försonande med oss själva. Det är ju i själva strävan det ligger. Vägen som är målet och allt det där. Men det är ju verkligen så. En trött februarionsdag i mitt liv så känner jag att jag ändå är på väg. Hur det än ser ut där framme. Och ingen människa är perfekt. Vem vill ens vara det? Jag vill vara jag och tillåta mig misstag som är minimala i det stora hela.  Jag är helt enkelt mänsklig. Är du? Visst kan vi så här i vår ständiga längtan efter våren också tillåta oss att det är lite grått? Snart vänder det igen. Längtar efter grönt.

Att göra

Att. Att göra. Att göra sin yoga. Punkt. Det är ju egentligen inget mer. När jag nu läser om min egen bok, för vilken gång i ordningen vet jag inte, men vi jobbar som sagt med översättningen nu, så kan jag slås över mitt motstånd och mina mentala hinder. De finns fortfarande men inte på samma vis. För det enda som gäller det är helt enkelt att böja nacken. Det är att helt enkelt göra. Göra. Sin. Yoga. Varje. Dag. Och ingen gör det åt oss. Vi kan läsa om yoga, vi kan titta på bilder, vi kan skriva om yoga men när kvällen kommer är det själva görandet som gäller. Och ur det kommer allt att komma. Utveckling. Nya sätt att se på tillvaron och nya infallsvinklar. Man släpper gamla mönster. Man blir mjukare. Och allt kommer ju av - att göra. Inget annat. Ja sjukdomar och mens kommer emellan då vi tar det mjukare. Men annars finns ingen ursäkt. Till mina grupper igår sa jag - låt kroppen bestämma. Om du känner dig för trött, ställ dig ändå på mattan och ta emot. För ibland har du helt plötsligt gjort hela passet trots att du kände dig halvdöd när du började. Och ibland är du helt enkelt för trött och då är det bara att sluta. Ligga i savasana eller sitta. Men ingen kommer ifrån att det är the practice som är grunden för allt.

Gud i mig

När jag gick och "läste" som man sa när jag var ung, alltså gick på konfirmationsundervisning i kyrkan så var jag livrädd för att bli frälst. Jag bad till Gud om att få slippa bli frälst... Eh. Vilken paradox. För mig handlade inte själva "frälsningen" om att tro på något högre än mig själv, det har jag alltid gjort, nej det handlade om att de som var frälsta,  dvs tillhörde en frikyrka, verkade så självgoda och arroganta. Ungefär som att de hade hittat lösningen och tyckte synd om alla oss andra som inte skulle få evigt liv. De "frälsta" retade oss andra.
   Den synen har funnits kvar. Kanske är jag typiskt svensk? Att vi är så livrädda för allt som har med något högre att göra att vi verkligen aktar oss. Världens mest sekulariserade folk. Vi kan skriva och prata om sex i oändlighet till exempel, men vi kan inte prata om gud utan att få något ansträngt över oss. Visst är det konstigt? Tabun som byter plats. När man frågar människor om de tror på någon högre makt så svarar majoriteten av svenskar idag att de tror på "någonting" men de vill inte kalla det Gud. Visst är det intressant?

   Själv är jag väldigt intresserad av andlighet och det är svårt att bortse från Gud i det sammanhanget, eller hur? Men har lättare att ta till mig Shiva och Ganesh än Jesus. Men egentligen tror jag att alla religioner har samma mål. Ungefär som yogan som har så många vägar men samma mål. Något för allas sätt att se på tillvaron kanske? Med det sagt vill jag säga att jag idag tycker att människor får tro och tänka exakt vad de vill. Så länge man inte skadar någon annan. Och att jag närmat mig min andlighet har jag yogan att tacka för. Den som är min andliga disciplin. Den som håller mig på banan och som får mig att titta inåt, även när jag blir obekväm med mig själv. När jag idag på fikarasten kan säga att jag tror på Gud utan att känna mig obekväm så betyder det inget annat än att jag har gått en lång väg. Jag är utan kyrka och religion men jag är närmare Gud i mig själv än någonsin. I min morgonyoga stiger glädje som kolsyra i mig, jag lever, jag finns och allt är som det ska. Jag har en liten skärva av Gud i mig, precis som du har. Är inte det ganska fantastiskt? Att vi har allt inombords och vi behöver bara ansluta till det som finns alldeles utanför oss. Inte högt upp i himlen, nej precis utanför din silhuett så finns det stora mäktiga. Den goda kraften, energin som håller ihop och håller igång allt. ALLT. Gick jag för långt nu för att du ska kunna känna dig bekväm? Det var inte meningen, det var bara jublet som kom inifrån och ville ut! God söndag på er!

Nästan lite förälskad

Jag fick boken Yoga Girl av Rachel Braten i min brevlåda igår. Jag bläddrade lite förstrött, tittade mest på bilderna men när jag la mig så började jag läsa. Och kunde inte sluta. Blev nästan som lite förälskad i hennes historia. Glad att jag läste den för den var inte alls vad jag trodde. Rachel känns väldigt ärlig och sann. När jag själv har berättat om mina svårigheter är det alltid det som har givit mig mest och där människor kommenterat mest. Det är också det som folk berör när de mailat mig om min bok.   
   Så är det också i det jag läser. Jag vill ha båda sidor. Inte bara det glättiga och vackra för vi vet ju att allt har två sidor. Hela livet är ljust och lite mörkare ibland. Det jag slogs av var hennes tillit som hon äger idag, till att allt ordnar sig till det bästa. Och den känslan hade jag som ung. Alltid. Jag visste att allt skulle ordna sig, men längs vägen tappade jag den tron. Jag kände mig naiv när jag tänkte eller sa så. Jag har hittat den igen, nu bor den i mig och jag tillåter mig även att ha dippar och att misströsta ibland även om jag inte fastnar i det. Allt behövs på något vis. Det här med att vara människa. Rachel skriver det så fint. Och att människor fastnat i hennes handstående i solnedgångar och på surfingbrädor, är ju bara en liten del av det hon visar. I sin bok. Så underbart att bli glatt överraskad och få se mer av henne. Stillheten och tystnaden som hon skriver så rart om. Rekommenderar den varmt och speciellt för alla tilltuffsade människor, som behöver höra att någon som haft det så trassligt också kan hitta inre frid, det var mjukt och fint. Med det önskar jag dig en skön helg, en förkylning knackar på, min man är riktigt risig, själv tänkte jag mota bort den med mycket varmt vatten, citron, ingefära och honung. Som vanligt :) Må gott!

Avspännande

En av mina yogaelever använde ordet avspännande om sin yoga. Över hur hon mår efter sina egna pass men framför allt efter lektionerna. Sedan hejdade hon sig och sa - finns ens det ordet? Och jag tyckte så mycket om det, för det säger så mycket egentligen om vad som pågår. Avspännande. Släppa alla spänningar. Släppa det spända. Var det än sitter. Släppa det spännande. Man kan leka lite hursomhelst med det ordet. Och just idag känns det bra att tänka på. Det är grått och isigt och det är bara att ta emot, efter dessa fantastiska soldagar vi haft. Det är också skönt att vila i det grå. Jag är riktigt trött trots att jag verkligen ansträngt mig för att lägga mig tidigare. Tror det är vad som kommer efter den fantastiska skrivarhelgen då jag kände att allt är möjligt.
   Igår hade jag en dag av att inte tänka så snällt om mig själv, vem tror jag att jag är? Vaddå skriva en bok till? Ni vet den där rösten som kan bli stark och där jag känner mig fysiskt nedtryckt. Det var länge sedan den gjorde ett besök och jag tänker inte låta den stanna, men det är intressant över när den dyker upp. När rösten plötsligt blir stark och försöker få mig själv mindre. Det är klart att jag kan göra det jag vill, samtidigt låter det som en klyscha från ett företag som vill sälja något. Men jag tror ju det gäller oss alla. Även för mig. Även om tvivlet sticker upp sitt ansikte och gapar i örat. På något vis hänger det tätt ihop för mig, jag får en idé, jag tänker wow - så här kan jag ju göra/yoga/skriva/tänka/rita eller vad som helst. När tvivlet dånar in då blir kroppen stelare. Är inte det spännande? Kanske är det bara så för mig, men jag kan iaktta mig själv och mina reaktioner mycket enklare idag. Det är som olika avgränsade system där det ena påverkar det andra. Hoppas ni vet vad jag pratar om? Då kan jag yoga för att avspänna mig och närma mig mina drömmar igen. Kanske som start i uppförsbacke men sen får jag rulla neråt igen. Tänker jag. När jag avspänner mig i baddha konasana.

Bilden är som vanligt tagen av min egen fotograf Dan Lindberg

Coola universum

Fick en högst oväntad fråga på messenger idag. Jag vågar inte säga vad det är mer än att jublet bubblar i hjärtat och jag vill verkligen det jag fått frågan om. Det är alltså inte klart på något sätt. Ville bara säga det, inte för att vara alltför hemlig utan för att säga att det händer saker ibland. Oväntade. Men ändå önskade och det är väl sådär tillvaron, universum helt enkelt jobbar. Att vi slänger ut önskan, verbalt och i mail. Pratar lite om det. Och sedan släpper man taget om sin önskan och så - dyker en fråga upp som är ett direkt svar på den där önskan. Fast det kanske inte ser ut så riktigt. Coola universum. Och mitt allra svåraste, när jag släpper taget så händer det saker. Har tagit ett beslut och släppt taget om annat och ja, jag kommer att skriva om allt när det är dags. Tills dess, gläd dig med mig! Och önska på. Men formulera det du verkligen vill ha!

Säger som Alanis Morisette sjunger i en låt:

The moment I let go of it, I got more than I could handle 

Bara annorlunda

När man hittar rätt yoga så känner man det i hjärtat tror jag. Det kan vara samma yoga, som det varit för mig i 15 år snart. Det kan också vara så att olika perioder i livet gör man olika former av yoga. Min yoga är min yoga. Det betyder inte att jag måste ropa ut att det är den bästa yogan i världen. Det betyder inte att alla andra former av yoga är lite sämre. Och det viktigaste som jag ser det, det är att man hittar det som passar, att man hittar en lärare som också känns rätt.
   På skrivarkursen i helgen så gjorde vi yoga några gånger. Vi var i ett helt underbart rum med fönster längs ena väggen där vi såg månen lysa när vi började och där sedan dagens ljus hade letat sig in och lyste upp hela snön och även bassängen som låg alldeles utanför. Den yogan var inte lik något av det jag gör. Det var andra rörelser, det var en annan andning och det var ett annat slags förhållningssätt. Väldigt intressant och för mig också lite utmanande rent mentalt att släppa tankar på "hur det egentligen skall vara". Jag har tränat lite olika former, men väldigt få i sammanhanget för att egentligen kunna uttala mig. Jag har gått någon termin för en Ashtangalärare och lite helgkurser här och där. Yinyoga förra året under en helg i skärgården och ja, det var intressant. Men jag tror också att det kan öppna sinnet lite mer för jag  tror att alla former av yoga har samma mål. Sedan ser vägarna dit ut väldigt olika. Tuffa fysiskt eller tuffa mentalt, eller både ock. Och så allt som ryms däremellan. Det som jag verkligen har svårt för i sammanhanget är uttalanden där man ropar Min yoga är bäst i världen! Min yoga  är mest tillåtande! Min yoga är roligast och lekfullast! Min yoga är svårast! Ja, eller vad det är som man väljer att uttala. För just det här känns som väldigt långt ifrån yogan. Att värdera, bedöma och utropa. Det säger ingenting om yogan, bara om den som uttalar det. Svårare än så är det egentligen inte. Elisabeth som var min yogalärare i helgen har 3 olika yogalärarutbildningar i bagaget. Så kan det också se ut. Att man går vidare och tar sig ut på vindlingar man inte visste om innan.
   Är det inte så att det är vägen som är mödan värd? Hur klyschigt det än kan låta? Är det inte så att det vi väljer att utöva talar om vad det är vi är ute efter? Vilket vårt eget privata mål med  yogan är. Och nej, inget mål är fel, det är bara olika. Men också olika i olika perioder. Och ibland tror man att man vet något för att man gjort några pass, men om man inte frågat och fått förklarat vissa delar, kanske man egentligen inte alls har förstått varför och inte ens hur man ska göra. För yogan tar tid. Yogan är ingen snabb lösning. Den jobbar långsamt men kraftfullt. Och nog ska väl vi som utövar yoga, sluta värdera varandras former? Nog ska väl vi vara stora nog att våga testa olika delar av detta gigantiska som kallas yoga? Utan att något är bättre eller sämre?
   Jag fick en riktig ögonöppnare när jag frågade några saker kring den yoga vi gjorde i helgen. Jag trodde några saker men det var inte som jag hade tänkt. Och jag insåg en millisekund hur lite jag egentligen vet. Om min egen yoga. Och om någon annans yoga. Att vi bara helt enkelt böjer huvudet för det vi har att utöva. Nu. Om vi tar andra vägar senare är det varken bättre eller sämre, det är bara annorlunda. Låt oss öva oss i respekten för varandra och varandras yoga. Men även de yogalärare som står där kväll efter kväll framför oss. Eller vi som undervisar, att vi faktiskt gör vårt bästa och det är också värt något. Tänker jag. Hur tänker du?

En plats för berättelser

Jag är på kurs. Sedan igår, men det känns mycket längre. Som när man blir hemma direkt och vet att man är där man ska vara. Just nu. Igår kväll efter skrivarpass och middag när vi tysta tassade ned till meditationshuset och snön knarrade då kände jag hur rätt det hela är. För mig. Stjärnhimlen klar men lite molnskyar som jag för en stund hoppades var norrsken. Ljuslyktan utanför det lilla lilla huset. 16 fårskinnsfällar och små värmeljus utställda. Vi mediterar i 20 minuter och sedan gick några och la sig och vi andra tog lite kvällsfika. Jag var trött men hade svårt att sova. Vaknade varje timme och kände att sängen var aningen för mjuk. Men det var det lilla. För resten av platsen är fantastisk. Jag gillar hela huset. Jag gillar inredningen. Jag gillar detaljerna och det finns ett lugn som präglar allt.
 Kanske är det just vad som skall till för att man ska få fatt i det där som gömmer sig där inne? Kanske egentligen för att få fatt i mer. Jag vet ju att stillheten i yogan fått tusen och en saker att hitta till ytan. Kanske är det samma process. Egentligen.

   Jag åkte hit för att få skrivaruppgifter. För att få någon som leder. Vi har skrivit i flow. Vi har skrivit utan att lyfta pennan från pappret och det bara flödar ut. Ord. Tankar. Meningar jag inte visste att jag bar på. Många handlar om dramatiska händelser. Vart kommer allt ifrån? Inget att spekulera i men nog blir jag nyfiken på mig själv. Lite grann. Idag har vi gått in mer på själva dramaturgin i en berättelse. Det urgamla sättet att berätta som vi människor delar. Sedan årtusenden. Det är ändå ganska fantastiskt. Vi har alla berättelser inom oss. Jag vill få fatt i mina. Vi får se vad det blir men just nu gör jag bara det vi får i uppgift och det är ganska skönt. Att bara lämna över sig själv till penna och papper. Inget krav på någonting. Vare sig grammatik, logiska delar och annat som kan skymma sikten. För det som komma skall.

Närvaron

Jag längtade till mattan i morse. Som det blir om jag inte hunnit med min morgonyoga ordentligt på några dagar. Mjukt pass. Mjuk kropp. När jag sitter efteråt i min egen stilla stund så känner jag en utvidgad närvaro i mig själv. Det är som jag faller med alla snöflingor utanför mitt fönster, det är som om jag känner ljusets veke smälta nedåt, det är som luften är full av glitter trots att jag bara sitter där. Jag känner en slags tyngd från granen utanför och all snö som vilar där som ändå gör det luftigt. Bara sitter där och det är så stort mitt i det lilla. Den mjuka mattan under mig, tystnaden i huset med kaminen som dånar på nedervåningen. Jag är på ett vis i allt och inget. Jag har aldrig tidigare känt mig så hopkopplad, uppkopplad eller vad jag ska använda för uttryck. Samtidigt kan jag inte riktigt beskriva det. Närvaron. Orden räcker aldrig riktigt till, och det är som det ska. Vad jag säkert vet är att vi alla hör samman. Att vi alla betyder något för varandra och att inget är för smått eller stort för någon. Allt är. Vi är. Och vi är alla delar av samma stora gigantiska. Namasté.

Honung

Jag har haft ett sår på mitt lillfinger i flera veckor. Det vill inte läka. Jag har testat det mesta, olika oljor, haft plåster på och varit utan plåster. Till och med kortisonkräm, som jag ibland varit tvungen att använda på eksem. Igår slog det mig att jag hade läst att honung är antibakteriellt och kan användas på sår, något jag aldrig testat. La på lite honung och i morse hade såret en skorpa och gjorde för första gången inte ont. Tyvärr glömde jag att jag hade honung på fingret när jag drog handen genom mitt nytvättade hår... Honung i håret också! Inte så smart men såret är på väg att läkas. Visst är det coolt? Har du använt honung så någon gång?

Skönhetens "målbilder"

Målbilder. Det är lite knepigt att prata om målbilder i yogan, jag håller med. Mål absolut och då menar jag ingen strategiplan för själva utövandet utan att man faktiskt då och då frågar sig varför man sysslar med yogan. Om man har ett mål som är uttalat, om man vill fortsätta att utbilda sig på olika nivåer inom olika delar eller om man är helt nöjd med att gå en gång i veckan. Alla har sin plan. Men jag har faktiskt "målbilder" i mitt sinne. Jag tittar på bilder som visar allt det jag önskar i min yoga. När jag kan sitta på huk, och tänk att sitta med fötterna tätt ihop och tyngden där den ska vara. Med en mjuk kropp som är fokuserad.
   Min lärare Emma Balnaves har en närvaro och en grace som jag inte sett hon någon annan yogalärare. Hon visar en skönhet i rörelserna och även hur hon tar sig in i och ur positionerna, ja jag vet, det syns inte på bilderna men jag vet för jag var med när de togs. För mig är det storslagna inte några stora yviga balanser utan det är just det här som jag vill hitta i min yoga. Ju mer man vet om det hon gör ju mer ser man i själva bilden. Men som vanligt, man kan bara se det man kan se och uppfatta just nu. Det nära, mjuka, totala.

Alla bilderna är tagna av Dan Lindberg och finns på hans hemsida, bara där

Det har inte alltid varit så

När jag skottar snö för tredje dagen i rad och det aldrig slutar snöa så känner jag ändå hur stark jag är. Faktiskt. Men det har inte alltid varit så. Ibland är det viktigt att påminna sig. Att också kanske påminna andra. Jag vet inte hur många gånger jag mötts av kommentarer som -vilken tur du har haft! och det har gällt allt ifrån min partner, min familj, mitt hus, min yoga, att jag jobbar som yogalärare, att jag skrivit en bok osv. Och så vidare. Och nej, jag har inte haft speciellt med tur. Men jag har jobbat för det jag tror på. Hur präktigt låter inte det? Men när jag kör skoveln i den bakpulverliknande snön så är det egentligen lätt att tänka sig bakåt. Man tänker bra när man skottar snö, det är ett som är säkert.
Varför jag tänker på andras bild av mig är för att det också kan spegla det man själv kanske upplever. Jag har i bloggen alltid beskrivit mina inre hinder, blockeringar, smärtor och skador. Jag har inte mörkat något. Jag har dessutom skrivit om det när det händer. Jag har inte "safeat" och beskrivit saker i efterhand. När man liksom har facit på om det gick eller inte. Nä. Jag har utan skyddsnät kastat ut mina utmaningar här i bloggen. Sällan redigerar jag. Sällan skriver jag om. Sällan väntar jag med tankar jag har. Nej det är rakt på, rakt ut. Det är så jag vill ha det. Och när jag idag beskriver min vardag så vet jag att det kan låta bortskämt. Men det har inte alltid varit så som det är nu. Jag har inte alltid ägt min egen tid när jag inte jobbar. Jag har inte alltid orkat yoga eller röra mig som jag gör nu.  Jag har inte alltid varit intresserad av min kropp som jag är nu. Det som alltid intresserat mig däremot är mänskliga relationer, valen vi gör och hur vi alla fungerar. Mentalt. Själsligt. Idag är jag också intresserad av hur jag fungerar rent fysiskt och vad som påverkar mitt mående och min hälsa.

   Jag har inte fått något gratis, men när en bekant säger att jag lever ett drömliv, som hon också önskar sig, så är min fråga till henne - vad hindrar dig att göra det du vill? Och det kommer en lång räcka av förklaringar och hinder. Som om inte jag också har haft det? Hon vet ju heller inget om hur jag känner eller har det egentligen, hon hör bara yttre saker.
   Att börja yoga, var den stora vattendelaren i mitt liv. Men när första diskbråcket i nacken för 11 år sedan kom så fick smärtan mig att hitta andra sätt att utöva min yoga. När armen tappade känseln och ändå gjorde ont. När jag fick nästa två diskbråck året efter och inte kunde gå, för att höger ben var obrukbart var den första tanken - hjälp, jag vill inte tappa min yoga! Jag gick en hel termin och tittade på andra som utövade yoga. För det var omöjligt för mig att göra det som de gjorde i salen. Däremot hade jag ett eget program som jag följde slaviskt hemma. Och det gav resultat. Men utan min egen envishet så hade jag varit någon annanstans idag. Nej, jag slår mig inte för bröstet, jag vill bara påminna om att varje dags slit eller glädje ger utdelning i slutänden. Alla små val längs vägen ger ett ganska makalöst resultat längre fram.
   När jag började med yoga kunde jag inte ha föreställt mig någonstans att jag skulle bli yogainstruktör att jag skulle sluta på studion där jag yogade och undervisade flera gånger i veckan i 8 ÅTTA år (!) för att några år senare starta min egna studio. Det var bara den inre rösten som fick mig att ta mig åt lite olika håll. Och med lärare som såg mig och peppade mig men även utmanade mig. Och jag vet inte hur många som jag tränat med som sagt - åh, jag skulle också vilja träna för Zhander och Emma. Och samma svar kommer från mig - vad hindrar er? När vi tittar in i den där bröstkorgen där hjärtat slår så är det bara vi själva som vet varför vi gör de val vi gör. Och inget är gratis. Inget händer bara. Om vi inte uttalat det vi önskar OCH jobbat för det. Samtidigt. Så nej, det har inte alltid varit så som det är i mitt liv just nu. Men om jag kan förändra saker i livet och kroppen så kan du. Det var bara det.