Närvaron

Jag längtade till mattan i morse. Som det blir om jag inte hunnit med min morgonyoga ordentligt på några dagar. Mjukt pass. Mjuk kropp. När jag sitter efteråt i min egen stilla stund så känner jag en utvidgad närvaro i mig själv. Det är som jag faller med alla snöflingor utanför mitt fönster, det är som om jag känner ljusets veke smälta nedåt, det är som luften är full av glitter trots att jag bara sitter där. Jag känner en slags tyngd från granen utanför och all snö som vilar där som ändå gör det luftigt. Bara sitter där och det är så stort mitt i det lilla. Den mjuka mattan under mig, tystnaden i huset med kaminen som dånar på nedervåningen. Jag är på ett vis i allt och inget. Jag har aldrig tidigare känt mig så hopkopplad, uppkopplad eller vad jag ska använda för uttryck. Samtidigt kan jag inte riktigt beskriva det. Närvaron. Orden räcker aldrig riktigt till, och det är som det ska. Vad jag säkert vet är att vi alla hör samman. Att vi alla betyder något för varandra och att inget är för smått eller stort för någon. Allt är. Vi är. Och vi är alla delar av samma stora gigantiska. Namasté.