Gud i mig

När jag gick och "läste" som man sa när jag var ung, alltså gick på konfirmationsundervisning i kyrkan så var jag livrädd för att bli frälst. Jag bad till Gud om att få slippa bli frälst... Eh. Vilken paradox. För mig handlade inte själva "frälsningen" om att tro på något högre än mig själv, det har jag alltid gjort, nej det handlade om att de som var frälsta,  dvs tillhörde en frikyrka, verkade så självgoda och arroganta. Ungefär som att de hade hittat lösningen och tyckte synd om alla oss andra som inte skulle få evigt liv. De "frälsta" retade oss andra.
   Den synen har funnits kvar. Kanske är jag typiskt svensk? Att vi är så livrädda för allt som har med något högre att göra att vi verkligen aktar oss. Världens mest sekulariserade folk. Vi kan skriva och prata om sex i oändlighet till exempel, men vi kan inte prata om gud utan att få något ansträngt över oss. Visst är det konstigt? Tabun som byter plats. När man frågar människor om de tror på någon högre makt så svarar majoriteten av svenskar idag att de tror på "någonting" men de vill inte kalla det Gud. Visst är det intressant?

   Själv är jag väldigt intresserad av andlighet och det är svårt att bortse från Gud i det sammanhanget, eller hur? Men har lättare att ta till mig Shiva och Ganesh än Jesus. Men egentligen tror jag att alla religioner har samma mål. Ungefär som yogan som har så många vägar men samma mål. Något för allas sätt att se på tillvaron kanske? Med det sagt vill jag säga att jag idag tycker att människor får tro och tänka exakt vad de vill. Så länge man inte skadar någon annan. Och att jag närmat mig min andlighet har jag yogan att tacka för. Den som är min andliga disciplin. Den som håller mig på banan och som får mig att titta inåt, även när jag blir obekväm med mig själv. När jag idag på fikarasten kan säga att jag tror på Gud utan att känna mig obekväm så betyder det inget annat än att jag har gått en lång väg. Jag är utan kyrka och religion men jag är närmare Gud i mig själv än någonsin. I min morgonyoga stiger glädje som kolsyra i mig, jag lever, jag finns och allt är som det ska. Jag har en liten skärva av Gud i mig, precis som du har. Är inte det ganska fantastiskt? Att vi har allt inombords och vi behöver bara ansluta till det som finns alldeles utanför oss. Inte högt upp i himlen, nej precis utanför din silhuett så finns det stora mäktiga. Den goda kraften, energin som håller ihop och håller igång allt. ALLT. Gick jag för långt nu för att du ska kunna känna dig bekväm? Det var inte meningen, det var bara jublet som kom inifrån och ville ut! God söndag på er!