Visar inlägg med etikett yogans mål. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett yogans mål. Visa alla inlägg

måndag 9 februari 2015

Bara annorlunda

När man hittar rätt yoga så känner man det i hjärtat tror jag. Det kan vara samma yoga, som det varit för mig i 15 år snart. Det kan också vara så att olika perioder i livet gör man olika former av yoga. Min yoga är min yoga. Det betyder inte att jag måste ropa ut att det är den bästa yogan i världen. Det betyder inte att alla andra former av yoga är lite sämre. Och det viktigaste som jag ser det, det är att man hittar det som passar, att man hittar en lärare som också känns rätt.
   På skrivarkursen i helgen så gjorde vi yoga några gånger. Vi var i ett helt underbart rum med fönster längs ena väggen där vi såg månen lysa när vi började och där sedan dagens ljus hade letat sig in och lyste upp hela snön och även bassängen som låg alldeles utanför. Den yogan var inte lik något av det jag gör. Det var andra rörelser, det var en annan andning och det var ett annat slags förhållningssätt. Väldigt intressant och för mig också lite utmanande rent mentalt att släppa tankar på "hur det egentligen skall vara". Jag har tränat lite olika former, men väldigt få i sammanhanget för att egentligen kunna uttala mig. Jag har gått någon termin för en Ashtangalärare och lite helgkurser här och där. Yinyoga förra året under en helg i skärgården och ja, det var intressant. Men jag tror också att det kan öppna sinnet lite mer för jag  tror att alla former av yoga har samma mål. Sedan ser vägarna dit ut väldigt olika. Tuffa fysiskt eller tuffa mentalt, eller både ock. Och så allt som ryms däremellan. Det som jag verkligen har svårt för i sammanhanget är uttalanden där man ropar Min yoga är bäst i världen! Min yoga  är mest tillåtande! Min yoga är roligast och lekfullast! Min yoga är svårast! Ja, eller vad det är som man väljer att uttala. För just det här känns som väldigt långt ifrån yogan. Att värdera, bedöma och utropa. Det säger ingenting om yogan, bara om den som uttalar det. Svårare än så är det egentligen inte. Elisabeth som var min yogalärare i helgen har 3 olika yogalärarutbildningar i bagaget. Så kan det också se ut. Att man går vidare och tar sig ut på vindlingar man inte visste om innan.
   Är det inte så att det är vägen som är mödan värd? Hur klyschigt det än kan låta? Är det inte så att det vi väljer att utöva talar om vad det är vi är ute efter? Vilket vårt eget privata mål med  yogan är. Och nej, inget mål är fel, det är bara olika. Men också olika i olika perioder. Och ibland tror man att man vet något för att man gjort några pass, men om man inte frågat och fått förklarat vissa delar, kanske man egentligen inte alls har förstått varför och inte ens hur man ska göra. För yogan tar tid. Yogan är ingen snabb lösning. Den jobbar långsamt men kraftfullt. Och nog ska väl vi som utövar yoga, sluta värdera varandras former? Nog ska väl vi vara stora nog att våga testa olika delar av detta gigantiska som kallas yoga? Utan att något är bättre eller sämre?
   Jag fick en riktig ögonöppnare när jag frågade några saker kring den yoga vi gjorde i helgen. Jag trodde några saker men det var inte som jag hade tänkt. Och jag insåg en millisekund hur lite jag egentligen vet. Om min egen yoga. Och om någon annans yoga. Att vi bara helt enkelt böjer huvudet för det vi har att utöva. Nu. Om vi tar andra vägar senare är det varken bättre eller sämre, det är bara annorlunda. Låt oss öva oss i respekten för varandra och varandras yoga. Men även de yogalärare som står där kväll efter kväll framför oss. Eller vi som undervisar, att vi faktiskt gör vårt bästa och det är också värt något. Tänker jag. Hur tänker du?