Exakt när det händer

Små saker händer och det är hela tiden min vänstra sida som är involverad. Igår ramlade jag i trappen inomhus när jag bar en tvättkorg. Jag föll som i slow  motion och kände min vänstra arm dra längs väggen och få ner en tavla. Jag registrerar allt som händer exakt när det händer. Det har inte hänt många gånger i mitt liv. Det är som skärpan förstärks och jag blir stilla. Jag hinner tänka massor och framför allt så tackar jag i stunden för hjälpen för att jag inte bryter något. Jag får en liten skråma på armbågen och tavlan är hel.
   Idag när jag plockade fallfrukt för att köra till komposten så fick jag ett getingstick mitt i vänstra handflatan. Jag ser getingen. Jag blir helt tyst. Jag registrerar allt exakt när det händer. Tänker att getingen är så liten. Stillsamt tar jag bort den. Jag drar ut gadden och det svider som h-e i hela handflatan och ut i fingrarna. Kruxet är att jag precis minuten innan önskat mig mer känsel i mina fingrar på vänster hand som blev lite avsomnade efter diskbråcket i nacken för en massa år sedan. Vänster pekfinger har varit lite känslolöst. Och så känner jag hur det liksom stänker ut känslor rakt ut i alla fingrarna! Kan inte säga på något annat sätt. Jag springer upp till badrummet, under tiden blir handflatan röd, man ser sticket tydligt i en ring av vitt. Jag baddar med KS, kollodialt silver, som jag använder till det mesta. Och nu, två timmar senare så syns det inte ens att jag haft ett stick. Varken rött eller svullet. Bara en svidande känsla i handflata och fingrar. Och jag känner mig lite förundrad. Sådär mitt i solen. Fingret känns.
   Kan jag ha önskat fram mitt getingstick? För känselns skull? Eller är jag bara osedvanligt flummig idag?! Hursom. Önskar dig en fin helg med sol, vila och goda äpplen utan getingar!

Det är som jag är exakt närvarande i varje stund och lite mer när det händer något. Mindfullness kanske?!

Jag ska bara

En liten flicka går i ett högt gräs. Hon ska fylla 3 år till hösten. Hennes blonda hår står som ett moln runt huvudet. Hon har en randig klänning, den är lite lång - når strax nedanför vaderna på henne. Axelbanden ramlar ner men hon älskar den och vill ha den varje dag. Ränderna i beige och vitt gör att hon ser ut som en gammaldag skiss. En bild från en annan tid. Ett eko från något som var. Och jag tänker ofta på den där bilden. Den finns bara i mitt sinne. Flickan är min dotter som i år blir 28 år. När hon var liten så var det kameran som skulle fram när bilder skulle tas. Idag är det enkelt, ett knapptryck på telefonen. Men bilden? Jag ville så gärna ta den. Hur hon liksom flöt fram i gräset på sina bara fötter och ägde sin alldeles egna värld. Hur hon försiktigt tittade på nyckelpigor och myror. En fjäril fångade hennes totala uppmärksamhet och hon skrattade av förtjusning. Hon var totalt närvarande. Det där som jag själv vill tillbaka till och hur hon var min bästa läromästare. Egentligen. Vad visste jag då?
   Varför tog jag inte den bilden? Jo jag skulle bara. Jag skulle bara fixa mat, diska, klippa gräs, tvätta, hänga tvätt, sopa, rensa ogräs, koka kaffe eller baka en kaka. Jag tog mig inte tiden till att ta bilden. Jag skulle hela tiden bara göra något annat först. Det har jag sörjt. När jag väl tog fram kameran var ögonblicket passerat. Men ändå inte. För det finns i mig. Det är som en liten pärla där i mitt sinne, en hjälp till vad som är viktigt. Faktiskt. Att alla kurser med mindfullness skulle  kunna kokas ner till detta enda ögonblick. För när någon är helt närvarande så sprider det ett lugn. Ett slags ringar på vattnet i luften. Energin som är odelad. Jag längtar dit nu när jag är förströdd, stel i kroppen och orimligt trött. Jag tar fram den där bilden och tittar på den, vrider och vänder och älskar den av hela mitt hjärta. Men bara jag kan se den. Gör det något?

Närvaron

Jag längtade till mattan i morse. Som det blir om jag inte hunnit med min morgonyoga ordentligt på några dagar. Mjukt pass. Mjuk kropp. När jag sitter efteråt i min egen stilla stund så känner jag en utvidgad närvaro i mig själv. Det är som jag faller med alla snöflingor utanför mitt fönster, det är som om jag känner ljusets veke smälta nedåt, det är som luften är full av glitter trots att jag bara sitter där. Jag känner en slags tyngd från granen utanför och all snö som vilar där som ändå gör det luftigt. Bara sitter där och det är så stort mitt i det lilla. Den mjuka mattan under mig, tystnaden i huset med kaminen som dånar på nedervåningen. Jag är på ett vis i allt och inget. Jag har aldrig tidigare känt mig så hopkopplad, uppkopplad eller vad jag ska använda för uttryck. Samtidigt kan jag inte riktigt beskriva det. Närvaron. Orden räcker aldrig riktigt till, och det är som det ska. Vad jag säkert vet är att vi alla hör samman. Att vi alla betyder något för varandra och att inget är för smått eller stort för någon. Allt är. Vi är. Och vi är alla delar av samma stora gigantiska. Namasté.

Skönhetens "målbilder"

Målbilder. Det är lite knepigt att prata om målbilder i yogan, jag håller med. Mål absolut och då menar jag ingen strategiplan för själva utövandet utan att man faktiskt då och då frågar sig varför man sysslar med yogan. Om man har ett mål som är uttalat, om man vill fortsätta att utbilda sig på olika nivåer inom olika delar eller om man är helt nöjd med att gå en gång i veckan. Alla har sin plan. Men jag har faktiskt "målbilder" i mitt sinne. Jag tittar på bilder som visar allt det jag önskar i min yoga. När jag kan sitta på huk, och tänk att sitta med fötterna tätt ihop och tyngden där den ska vara. Med en mjuk kropp som är fokuserad.
   Min lärare Emma Balnaves har en närvaro och en grace som jag inte sett hon någon annan yogalärare. Hon visar en skönhet i rörelserna och även hur hon tar sig in i och ur positionerna, ja jag vet, det syns inte på bilderna men jag vet för jag var med när de togs. För mig är det storslagna inte några stora yviga balanser utan det är just det här som jag vill hitta i min yoga. Ju mer man vet om det hon gör ju mer ser man i själva bilden. Men som vanligt, man kan bara se det man kan se och uppfatta just nu. Det nära, mjuka, totala.

Alla bilderna är tagna av Dan Lindberg och finns på hans hemsida, bara där