Som ett barn

Känt en undertryckt förkylning i min kropp de senaste två veckorna. Min man har varit riktigt dålig med influensaliknande symtom, feber och ont i kroppen och en kraxande stämma. Jag har vilat, vi har sovit på varsin våning i huset, jag har gjort mjuk yoga och försökt vila ikapp. Men igår, igår var det som det blev ett skifte och jag kände hur jag liksom sjönk inuti samtidigt som hostan gjorde entré tillsammans med mattheten. Har använt mig av de kurer jag brukar och ändå känner jag att allt jag vill är att ligga raklång och vila. Vaknade inatt klockan tre och var sedan vaken fram till sjutiden. Min man vaknade också tidigt på morgonen och vi tände ljus och väntade in morgonen. Pratade om yoga och hela det skiftet som skett inombords sedan kursen i Wien. Zhander hade en lektion på några timmar i inledningen av den kursen. Och där en bråkdel av det han sa stannade kvar i mig, i oss. Ändå. Ändå betydde den kursen mer än alla andra tillsammans känns det som. Eller alla andra kurser hade bäddat för den här, kanske man ska säga. För i mitt förändrade inre kändes det plötsligt helt tomt. Ödsligt. Och där jag nästan känt mig övergiven. Och ny. Som ett barn. Och känslan jag kan få ibland när jag är med mina lärare är att jag är som ett barn inför dem. Det låter kanske larvigt och barnsligt men det är allt utom det. För det ger en slags känsla av både omhändertagande och nystart, att allt är möjligt och att jag kan göra allt jag vill. Om jag använder mig av det jag får. På något odefinierat plan är det känslan som breder ut sig. Allt jag också lärt mig av mina barn. Eller av andras barn. Och att jag inte har den blekaste aning om vad som ska komma och att det aldrig går att förutsäga. Jag tänker att det är de riktiga stora helarna, lärarna som får oss att ta oss vidare i oss. Att möta det okända, det som gör ont ibland men som får oss att växa. Där vi kan känna oss så små, som barn. Ju mer jag känner av det ju mer inser jag att ingen växer på en räkmacka. Ingen växer av noll motgångar. Det är medias falska bild som vi matas med överallt. Kris och utveckling, är det inte vad det hela handlar om? Där man kan lägga in vilka definitioner som helst av orden. Att få bli ett barn. Att vara ett barn. Att lära ett barn.
   Den som undervisar i yoga behöver våga se sina elever för vilka de är, inte vad man önskar att de var. Det är också en utmaning och där varje lärare behöver hitta sin egen inre kompass för att överhuvud taget vara i närheten av att förmedla det stora. Samtidigt måste man våga gå sin väg både som elev och lärare och lita till den där inre vackra stämman. Det är så långt ifrån lätt som man kan komma. Samtidigt så berikande och lärorikt. Hittar en passande citat av den store gurun B.K.S.Iyengar:
  
The responsibility of a yoga teacher is really of a very high standard. If yoga was to be taught only on the philosophical level, you could give lectures and be done. But yoga should be taken mostly as an art on the healing level, and unless and until this healing take places, nobody gets interested in philosophy. People may read books but to actually be a spiritual hunter in life is very difficult. They may say, I am spiritual interested, but can I tell you 100% of the time it is only words. The actions are very difficult.
Guruji BKS Iyengar  (Excerpt from Yogapushpanjali)

Somnar om efter en omtumlande diskussion och vaknar lagom till kaffe och skid-VM på tv. Jag skriker i soffan så jag blir hes och jag känner att det är ganska skönt med både det världsliga och det andliga. Samma dag. I samma kropp. Allt finns där. Som i ett barn.

Bilden är tagen i somras, på mig och ett av mina barn.