Ibland när jag inte är på topp så är det som jag medvetet drar mig neråt. Om ni förstår? Det är som jag behöver berg- och dalbanan fast den inte är så variationsrik, men med små dippar här och där. Kanske för att uppskatta eller kanske för att det bara är så. Helt enkelt. Livet. Jag är trött och som Nina skriver oformlig. Det är en perfekt beskrivning av min känsla. Jag flyter ut i kanterna och samtidigt känner jag mig ofokuserad. Gör mjukare yoga med mina grupper. Är snäll mot mig själv men det är som jag ändå inte får till det. Jag missar ett möte på jobbet, kommer sent och vet inte ens att jag missat det... Det händer aldrig. Jag blir helt paff. Och skäms lite. Min dator går inte att öppna, när IT-killen kommer så visar det sig att jag tryckt in ett blanksteg i mitt lösenord, fast jag skrivit det tusen gånger. Jag skäms lite.
Jag måste öppna fönstret och dra i mig morgonhimlen för att överhuvud taget känna att jag är vaken. Jag tänker tusen tankar om vad jag ska göra men får inte till en enda sak. Längtan efter något. Jag äter två semlor (!!) och vaknar av hemsk magvärk. Ja, jag vet, jag mår inte bra på vetemjöl och socker. Ingen nyhet. Och jag skäms. Sedan skakar jag av mig all skam. Vad är detta egentligen? Jag är inte perfekt. Jag är mänsklig. Jag gör verkligen så gott jag kan och alla dagar når jag inte ända fram. Skulle jag behöva skämmas för det? NEJ. Och jag önskar att vi alla var lite mer försonande med oss själva. Det är ju i själva strävan det ligger. Vägen som är målet och allt det där. Men det är ju verkligen så. En trött februarionsdag i mitt liv så känner jag att jag ändå är på väg. Hur det än ser ut där framme. Och ingen människa är perfekt. Vem vill ens vara det? Jag vill vara jag och tillåta mig misstag som är minimala i det stora hela. Jag är helt enkelt mänsklig. Är du? Visst kan vi så här i vår ständiga längtan efter våren också tillåta oss att det är lite grått? Snart vänder det igen. Längtar efter grönt.
OMG! Är det jag som skriver? Eller är det du som skriver om mej? Eller vem är du? Jag?
SvaraRaderaÅh, exakt så har jag varit dessa dagar. Suddig, disträ och allmänt virrig.
Fast idag känner jag att det vänt litegrann. Vaknade med en gnutta jäklaranamma. Och så strålar solen!
Kram och Namasté från mitt hjärta till ditt!
Hahaha, gud så skönt att läsa. Jag är du! Kram kram min syster!
RaderaDu är underbart mänsklig 💛💛
SvaraRaderaTack Lotta, det är du också! Kramar!
RaderaIbland påverkar ju ljuset oss väldigt och nu har det varit mörkt länge. Idag är jag ju föräldraledig och i lekparken blåste det isande vindar, på vägen hem började regnet komma och nu regnar det där ute och jag dristar mig med att säga att det troligen varit väldigt mycket annorlunda om solen sken istället och jag hade stått och gungat barn i solglasögon och varit varm..
SvaraRaderaJa det är något med ljuset och skiftet som sker nu. Tror jag. Mer än värmen men solglasögon och bara ben låter onekligen lockande :)
SvaraRaderaJa jösses kära du :) För några dagar sedan så funkade liksom inte koordinationen på kroppen mot livet, eller hur jag ska säga. Plötsligt var det en dörrpost i vägen fast det så klart var jag som gick för nära. Klumpade in fingrarna i saker så det gjorde ont, tappade grejor, irriterad var förnamnet. Ingen rädsla för sjukdom eller så, jag förstod och accepterade att "jaha, då är det så här nu, det går över". Jag är inte förvånad, jag har levt med stor press under en längre tid, någonstans pyser det ut, spiller över. Tar det för vad det är. Det mest fantastiska med det jag så långt tagit mig igenom är att jag ser mig själv mitt i allt, varm, glad, empatisk och då får det strula lite vissa dagar, det är ett mirakel att leva och ha så mycket att längta och se fram emot. Knappt uttalat, mer en stark livslust! Ha det gott och kram!
SvaraRaderaHåller med dig i stort som i smått. Varm kram!
RaderaJag måste få lov att fnissa lite för det är ju så mänskligt. <3 Vissa dagar är det bara kortslutning och man om man ens vaknat eller bara drömmer konstiga drömmar.
SvaraRaderaOch ja, snart vänder det igen. :-)
Kram från en som också fick ont i magen av sina semlor och då var de ändå glutenfria (tror det var potatismjölet... eller kombinationen av allt i degen).
Eller hur haha? Men, du som ändå var så extra försiktig! Kram kram
RaderaHärligt att läsa om det mänskliga! Känner så igen mig. Tror ibland att jag är ensam om att göra så många tabbar. Skönt att det inte är så .Kramar
SvaraRaderaHaha, det är aldrig så. Vi gör tabbar allihopa hela tiden! Varm kram
SvaraRadera