Dags att släppa och ta trampolinhoppet

Bilden har jag lånat härifrån: Happy Buddha Yoga Collection

Känner att jag just i år vill summera det som varit. Ett år då jag hoppade men inte fullt ut. Jag tar extra sats under 2014 och gör trampolinhoppet. Jag är säker nu.
Jag
Idag kan jag ärligt säga att sedan jag styrde in på yogastigen har allt förändrats. I grunden. Steg för steg. Men inte hur jag är. Den grunden har plötsligt blivit synlig. Mer och mer. För mig själv. Men även för andra. Och jag begär inte att andra ska gilla allt jag gör, säger eller är. Bara att det ska finnas respekt mellan oss. Och har vi den och respekten inåt, då kan allt gå bra tänker jag. Mitt år växlar mellan styrka och kliande i själen. Att vilja så mycket. Inte orka fullt ut. Men ändå stå kvar. I vårt land där "dygder" som att vara morgonpigg, aldrig bråka och framför allt inte väcka diskussioner när vi är "överens" har fått mig att många gånger känna mig osvensk. Min sort har känts krånglig och besvärlig. Mest för mig själv. Men även för andra ibland. Och det är väl det som fått mig att tystna tidigare. Nu känns det bara så rätt att få vara jag. Jag är på väg mer än någonsin. Det här är året då jag startade processen med att släppa taget om gamla föreställningar. På riktigt.
Ayurveda och kroppen
Började året på bästa tänkbara sätt, vi reste till Indien jag och min man, för att göra vår andra pancha karma, den yogiska reningen med behandlingar av oljor, örter och massage på en mängd individuella sätt. Kommer hem och känner mig lite tom men inte alls som efter första gången. Fylls mer och mer av känslan  att vara urstark. Som om jag skulle kunna göra vad som helst. Mentalt. Men också fysiskt. Jag börjar längta efter att träna hårt, som cross fit, som jag också anmäler mig till att testa på. Får inte tid förrän i maj. Men hinner få en seglivad hosta som smular all motivation. Och ork. Och nattfrid. Min man börjar dock på CF och blir mer vältränad än någonsin. När jag hör om hans träning så inser jag att den är för hård för mig, är det något jag gjort tidigare så är det att träna för hårt. Jag ska inte dit igen.
Andetaget
Jag fortsätter mitt utforskande av mitt andetag. Börjar tejpa min mun om natten och certifierar mig till handledare inom Medveten Andning. Jag mår finfint. Sover bättre och framför allt djupare. Mindre törstig. Tar med mig de vetenskapliga andningskunskaperna in i yogan och framför allt i min undervisning. Vågar testa att bara andas med näsan i vad jag än gör, även när jag småjoggar. Det öppnar mina ögon för hur enormt viktigt det är och att alla vinster finns att göra. Hur stort som helst.
Yogan
Jag reser på tre kurser för mina lärare! Det är min stora lycka. En helgkurs i Wien med Zhander, en helgkurs i Berlin i september med Emma och en lång kurs på tre veckor för båda två under sommaren i Kroatien. Dit reser jag och min man och inser att det är den bästa investering vi någonsin gjort. Vi går kursen individual asanas, och för mig är det väldigt smärtsamt rent fysiskt  men även själsligt och när jag fortsätter med mina asanas hemma så kommer jag åt en del minnen som legat i mörkret i min minnesskrubb. Jag låter dem komma till ytan och släpper mig själv fri. Det handlar om smärta från en operation men även om olika relationer som jag släpper taget om på riktigt. Jag vågar och mitt inre känns som en nysopad dansbana. Jag tror på att våga se för att bli fri.
   Min undervisning blir tydligare för mig själv. Jag har flera grupper i veckan och det är något jag haft i flera år i min studio. Stundtals har jag tvivlat om det är rätt väg men varje gång jag gjort det har jag fått ett slags tecken på att det jag gör är gott nog. Jag ser en enorm utveckling hos mina elever under hösten och blir nästan häpen. Tänker att det kanske är en parallell process. För det händer mycket i mig men också via mig. Jag tillåter mig att glädjas åt det och inte känna att jag tar för stora ord i min mun. Jag lär mig ständigt och det är det som gör det hela så lustfyllt. Så grant inombords. Lent och varsamt. Av att få ta del av människors strävan. Det är stort och blir större av att min egen yoga flätas in i det hela.
Sorgbearbetningen
Jag jobbar mer och mer med läkande samtal efter förluster. Det är människor i alla åldrar och både män och kvinnor som söker upp mig. Flera berättar senare att just sorgbearbetningen är den utlösande faktorn för en personlig utvecklingsresa och att hitta sin glädje. Jag böjer huvudet.
Maten
Hemma fortsätter vi med lågkolhydratkost. Jag börjar även med periodisk fasta och äter mer fett än någonsin i mitt liv. Kroppen tajtar till sig och magen är lugn. Går ner två storlekar och det känns nästan oväntat. Jag mår fint på det sockerfria och kolhydratlåga. Hostan är som bortblåst. Den som varit min följeslagare i många år. Men i december faller jag för lussebullar och choklad. Och ja, sockret stökar i kroppen och gör att jag sover sämre. Och jag börjar hosta igen...Riktar in mig på att vara strikt igen så snart helgerna är över och det nya året kliver in.
Relationer
I min mans och min relation har vi fått en ny dimension. Vi delar yogan. Fullt ut. Det är så mäktigt. Det är ordlöst på ett sätt som bara yogan kan vara. Att dela detta gigantiska som också blivit en stor del av våra liv fyller mig med tacksamhet.
   Relationen till mina barn blir annorlunda, de är alla tre vuxna och jag arbetar hårt med att släppa taget. Övar mig hela hösten. Det kan tyckas barnsligt men jag har svårt att släppa när de har problem eller svårigheter. Vill gärna försöka lösa saker eller underlätta. Inser en gång för alla att alla har sin väg att gå. Och att de klarar sig hur bra som helst, de är starka. Jag blir också vuxen :)
Går en kurs i resilianse. Om att se hur skammen i våra liv ser ut. Och jag hittar delar som jag inte visste om - att de var ute på drift. Och jag vägrar skämmas längre över att jag gått min egen väg. Över att jag avslutat delar där jag inte fått syre. Trots att jag egentligen inte velat. Andra relationer som spökat i mitt sinne, relationer som skavt och gnagt, avslutar jag mentalt. Några genom att jag hör av mig. Jag vill verkligen inte ha något som hänger på min rygg. För mig handlar det om att ha rent samvete, kunna se sig själv i spegeln och att ha gjort så gott jag kan. Andra får svara för sig. Så skönt med avslut. Utan att skämmas över vem jag är.
Arbete
Jag går ner i tid efter sommaren och arbetar mer och mer med det som sker i Stillastund, mitt företag. Samtidigt är det roligare än på flera år på mitt arbete. Får mer ansvar och det är snabba puckar många gånger men jag trivs.
Drömmen
Min dröm om yogaboken är sann. I februari har jag skrivit klar men får iskalla fötter när min redaktör säger att den är klar. Tar några steg tillbaka. Blir rädd.  Efter sommaren bestämmer jag mig för att slutföra det som varit en av mina drömmar. Nu har jag slutkorrekturet i min hand och väntar på de sista synpunkterna från en korrekturläsare. 2014 kommer den!

2014 blir mitt år ännu mer. Jag är tillåtande mot mig själv, mer än jag någonsin varit tidigare och det betyder att jag även blir det mot andra. Det där att börja med sig själv, det slår aldrig fel, det är där vi måste börja. Vad det än handlar om. 2014 då jag hoppar fullt ut. Gör slag i saken kring andra projekt och drömmar. Börjar skriva på nästa bok, ett utkast har jag redan hunnit med. Trampolin - här kommer jag. Och naturligtvis, jag önskar dig och dig och dig exakt samma. Det vill säga, att ni hittar er väg inuti, som är just er egen, vad det än handlar om - yoga, träning, meditation eller något helt annat. Whatever! Må väl och omfamna slutet på det gamla för att släppa taget helt och sedan öppna armarna för det som kommer.

Egentligen

Solen kikar in och himlen är blå. Men bara en kort stund på förmiddagen. Och tänka sig. Just då prickar vi in en längre promenad och när jag sedan gör äggmuffins till en sen frukost så är tillfredsställelsen ganska stor. Speciellt som det börjar regna när vi äter våra muffins och dricker smoothies på bär, selleri, spenat och avocado. Har just nu dragit ner mitt kaffedrickande till en kopp och det mår jag fint på. Har druckit svart te hela julhelgen och det är som jag upptäckt det på nytt efter två år av grönt te-drickande. Vill aldrig omge mig med förbud eller föreskrifter kring mat och dryck och därför är det skönt att blanda och ge friskt när det känns som läge för förändring. Lite senare idag har vi planerat en tur in till ett litet gym som min man brukar träna på, inrett för de som paddlar kanot. Jag har en lång historia av att ha tränat på gym och det är med blandade känslor jag ska åka. Egentligen. Egentligen vet jag att min yoga är tillräcklig träning för mig även bara fysiskt sett. Förutom det andliga och sjäsliga. Men efter så mycket tid vid datorn och efter ett års skrivande på helgerna också, så har framför allt min högra skuldra blivit lite stum. Det gör ont och jag är stel. Höger arm går inte att få upp ordentlig på ryggen och när axeln krånglar så gör även höften det. Jag vet att jag behöver mer blodgenomströmning i ryggmusklerna. Därför har jag bestämt mig för att träna rodd och eventuellt lyfta lite. Allt för att hitta tillbaka till rörligheten jag saknar just nu. Jag tränade i 10 år - tio år!! på olika gym förut och nu framstår det mest som en gåta för mig själv. Jag gillar inte heller att plocka ut vissa muskelgrupper och träna, tror att obalanser lätt skapas på det sättet. Men nu kryper jag stillsamt till korset, glad åt att jag har en som är väldigt duktig på ryggträning i min familj. Wish me luck!

Larm inuti

Det har stormat. Ösregnat. Men när det äntligen blev uppehåll och skymningen färgade hela himlen apelsinfärgad så tog vi äntligen en lite längre promenad, jag och dottern. Inga kilometrar som mäts, ingen tid som ska hinnas med, bara en vanlig promenad och så skönt att få sträcka ut hela kroppen och andas frisk luft. Kommer hem och gör lite mjuk yoga. Och från mörkret utanför kan jag känna en slags tillförsikt, en aning om något. Jag gör mitt mudra jag fått av min lärare, i slutet av passet. Och larmet inuti går inte att ta fel på. Tänk att det här med att vara uppe sent och äta sådant jag annars väljer bort, det påverkar mig så mycket. Mer än jag förstått. Det är som en slags trummande orkester inuti när jag stänger till om mina öron och slutar mina ögon. Händernas beröring av olika punkter i mitt ansikte. Dags att börja styra om rutinerna lite. Men än har vi huset fullt av ungar, än får det vara så här. Vill inte missa något. Vill inte vara en surmagad person som alltid måste göra som hon brukar. Vill inte vara så rutinartad att det inte får vara annorlunda ibland. Men det svider i magen och ögonen är trötta. Larm i kroppen. Och ändå svämmar hjärtat över av goda känslor. God fortsättning!

Hur jag än vrider och vänder

Jag reste till Indien för min första pancha karma sommaren 2011. När jag kom tillbaka var jag förändrad i grunden med  funderingar på att lägga ner bloggen. Den kändes inte tillräcklig helt enkelt. Samtidigt kände jag mig tveksam till att egentligen blogga alls. Med kroppen och själen så genomlysta från min resa visste jag inte riktigt vad jag ville. Vankelmodig. Tänkte på allt och ingenting av det jag ville förmedla. Svårt att samla ihop allt jag ville. Men istället gjorde jag som jag ofta gjort i mitt liv, jag gjorde mer. Skaffade en blogg till. När jag gör något så  går jag verkligen all in på det jag väljer. Det blir helt enkelt mer i de flesta fall. Vad det än handlar om. i mitt liv. I annikas andetag har jag framför allt skrivit om det i tillvaron som inte är yoga. Kort och gott. Men som till slut ändå blir yoga. Hur jag än vrider och vänder på det. Livet jag lever. Sömnen jag sover och maten jag äter. Den Medvetna Andningen som jag hittat till och som är en breddning av min kunskap kring yogans andetag. Den har jag sorterat in under lillasysterbloggen. Men nu börjar jag mer och mer tänka på att jag faktiskt är en. En sammansatt människa av många olika delar. Men en. Jag behöver ingen separat blogg för det. Jag är ju jag rakt igenom. Kanske låter lite knasigt men jag har nog delat upp mig eller hur jag ska beskriva det. Och jag väljer så här i årets sista darrande dagar att lägga ner annikas andetag och samla ihop mig helt och fullt här. Att skriva om allt som jag vill skriva om. Inga begränsningar. Inga inramningar. Men med yogan som mitt nav. Mitt roder. Min kompass. Min pannlampa. Så får det andra följa med. Också. Vill nte lägga ner den här, min första och liksom "riktiga" blogg. Den lever vidare. Lite breddad och kanske lite mer mångfacetterad. Det är vad som kommer att ske här nästa år. Jag visar mig fullt ut. 1+1=1. Inget märkvärdigt. Mitt sammansatta jag. I led med det har jag uppdaterat min presentation av mig här i bloggen, den finns under rubriken Varför och vem är jag? Allt i ledet i att bli mer synlig, lite mer jag. Jag hoppas du fortsätter följa mig på min sammansatta väg.

Paradoxen

Spöregn. Men tända ljus. Stormvind. Men stilla hjärtan. Ingen styr över vädret. Ingen styr över årstiden. Så jag släpper det. Låter saker vara som de är, som de kommer och flyter med. Minsta möjliga motstånd. Vi morgonyogar. Det är så skönt. Vi drar varandra. Sådär motigt som det kan vara ibland ni vet, då är det skönt med en yogavän som bara frågar lite stilla när man har tänkt göra sin yoga. Och så står jag där. Igen. I mina drömmar är det en asana som återkommer, som jag alltid gör med lätthet - hanumanasana, spagat. Och det är lite besynnerligt, för jag har sällan ägnat den några tankar i vaket tillstånd. Mer accepterat att jag är högt upp och att jag inte kommer ner. Kanske aldrig, men det spelar ingen som helst roll. Men sådär plötsligt som saker sker i yogan så glider jag ner när jag yogar. Jag är nästan i golvet. Jag har mina ben raka och låter tyngden glida ner i golvet från höfterna som är raka. Har koll på min bakre fot så den inte är som en banan utan sträcks med hälen i fokus. Rakt ben bakåt, rakt ben framåt. Och jag begriper ingenting. Har inte gjort den på ett år, så fick jag plötsligt lust och ja, allt har hänt i den asana som jag inte tränat. Paradoxen. Visst är det magiskt på något vis? Det visar än mer att alla asanas hänger ihop i ett sinnrikt system. Jag tränar på något och får samtidigt fördelar i något annat. Mäktigt. Som en julgåva. Som en liten rolig detalj har jag ändrat mitt typsnitt här i bloggen och det heter Hanuman!
   Och nu har vi fått hem alla familjemedlemmar. Det är också mäktigt. Helst vill jag sitta i soffan och hålla om dem hela tiden. Men jag stillar mig. Och vi pratar. Det blir inte riktigt ljust ute idag. Spelar ingen roll, vi har så många ljus att tända. Fick jag önska något är det att vi var i det här landskapet;

Från fundamentalist till frilansande julälskare

Den där kitschådran som jag dras med. Den kan få mig till allt möjligt. Som om jag måste skoja till det, sprätta till det här vita och svarta hemmet vi har, med allt möjligt annat. Vårt kök har begåvats med en turkos buddha och en turkos stjärna. De sitter alltid där. Vårt vardagsrum har fått en del lila detaljer med en stor fantastisk matta i vintagestil i spetsen. Nu har vår övervåning fått en plastgran! Vit förvisso men med massor av bling bling på sig. Och det är som det ska. Jag har gått en lång väg mina vänner, från att ha varit en julfundamentalist till att frilansa hur som helst. Så djäkla skönt. Fritt. Jag önskar er massor av frisk luft, väldofter, skön avkopopling och samvaro med era nära och kära. Kanske också en chokladpralin och lite citrusfrukter när kvällen smyger sig på. Ikväll kommer första ungen hem och sedan trillar de in. Så tacksam att i får fira jul med alla igen.  Lev väl och njut med mig i min julgransfrossa! God Jul!

Jag gillar rent

Det finns ett ord som är förknippat med mycket irritation och frustration just nu. Julstädning. Plötsligt är det något som alla fasar för, gör helt andra saker än att minsann städa och pynta. Hm Jag städade hela dagen igår. Det vill säga, jag plockade undan gamla tidningar, sorterade papper, familjens och företagets. Tvättade några maskiner. Dammtorkade och gjorde fint. Inget mer än när jag storstädar lite då och då. Handen på hjärtat - nog vill vi ha det rent och fint när helgen kommer? Men det betyder  ju inte att jag skurar mitt golv med topz eller kammar mina mattfransar. Det betyder bara att jag gör det rent. Jag gillar rent. Och framför allt lukten som kommer av ett fräscht hem. Och nej, jag pratar inte ytterligheter alls. Bara ren och skär vanligt hålla ordning runt sig. För mig var det ett riktigt fyspass i ordets rätta bemärkning. Att inte behöva gå till ett gym för att träna, rörelsen finns i vardagen egentligen. Att gå upp och ner, vrida hit och dit. Det är nästan träningsvärk i kroppen idag när jag gör min yoga i mörkret och med några tända ljus. Så nöjd som jag känner mig efter att ha städat och hunnit i fatt med att kolla igenom post och mail, det är en underbar känsla. Efter städningen la jag mig i badkaret. Släckte lamporna, låg och tittade ut på en dyster himmel. Tände mitt wood wick-ljus med cinnamon chai-doft. Ljuset är rött och luktar jul. Det sprakar om det som om man hade tänt en brasa, veken är av trä. Egentligen behövs inte mer, mer än ett rent hem och ett tänt väldoftande ljus för att få julkänsla.

There is a crack in everything, that is how the light gets in

Kvinnors vänskap. Så mycket gott jag fått av det. Så mycket ont jag fått av det. Som en knytnäve i veka livet när någon avslutar en relation genom att inte svara på mail eller sms. Som när någon blir överlägsen och plötsligt inte har tid. Skriver lite nedlåtande jag andas ut och tackar för det som varit trots att du inte ens vet vad du gjort för fel. Om du gjort något. Trots att du funnits där alla gånger. Att stå upp för sig själv. Hela vägen. Det är det jag gör nu. Så otroligt befriande. Jag har varit nära vän med många människor. Och det har jag sett som en prioriterad del av mitt liv. Men allt eftersom åren gått och saker händer i allas liv så ser jag hur de som jag lyssnat mest på bara vänt mig ryggen. Jag har skrivit om det tidigare. Det har  varit en process förstås. Men jag vägrar att fastna i det som känns som ett svek. Istället har jag vänt på det hela. Jag är stolt över alla gånger jag ställt upp för människor. Jag är stolt över att jag vågat stannat. Orkat lyssna. Men jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Jag vågar till och med säga det till dem det berör. Hur de än tar emot det så har jag gjort min del. Jag har äntligen stått upp för mig själv. Och det har gällt vänner i alla sammanhang i mitt liv. Jobbet. Yogan. Företaget jag delade. Mina personliga relationer. Och vet ni. Det är som att låta en virvelvind skölja rent allt inuti. Det är som att gå ned i vikt. Inuti. Jag har äntligen förstått att det inte finns någon hemlighet, ingen the secret-väg att gå på det sättet. Det går inte att sitta och önska och vänta. Ibland krävs handling. Det handlar "bara" om att vara sann. Först och främst mot sig själv. Hela vägen. Sedan mot sin omgivning. Yogans två första steg. Så kloka. Går inte att hoppa över i sin personliga utveckling. Och sedan tar min fysiska yoga mig vidare. I min kropp. I mitt sinne. Med min själ. Min ande. Och jag är så glad. Att jag äntligen vågar. Behöver inte ha ont i magen, behöver inte fundera ut vad andra känner. Det är deras ansvar. Inte mitt. Och självklart gör jag inte våld på mig själv längre. Självklart inte på någon annan heller. Det är berusande att vara fri. Men äntligen har jag förstått att jag måste stå upp för mig själv alla dagar. Också. Det som inte varit självklart tidigare. Jag har varit naiv. Förväxlat bilden av en god människa med en lättlurad människa. Godtrogen. Jag ska vara  mer rädd om mig helt enkelt. Välja noggrant. Det är flera händelser senaste tiden som fått mig att se allt klart. Som glas. Skönt. Inget som skaver. Inget som är gömt längst inuti. Tänker på Leonard Chohens kloka ord -there is a crack in everything, that is how the light gets in. Och att vi vågar låta det krackelera inuti. Ibland måste man det. Går inte att komma undan. Men då växer något annat fram Kanske till och med en solros :) Trevig helg kära vänner!

Förberedelsen

I höstas såg jag ett program som porträtterade George Harrison, en av medlemmarna i The Beatles. Han var under andra halvan av sitt liv väldigt intresserad av andliga frågor och religion. Han reste till Indien många gånger och mediterade med Mahesh Maharishi som utvecklade TM, transcendental meditation och som var väldigt stort på 70-talet. Harrison blev väldigt intresserad av vad som händer när man dör. Och framför allt i själva dödsögonblicket. Han förberedde sig i många år hur det skulle vara i just dödsögonblicket. Han ville vara förberedd. Hans fru sa också att när George dog så var det en mycket speciell upplevelse och man kunde känna att han var förberedd.

   Precis de här tankarna har jag haft ett långt tag. Ända sedan min mamma dog 1986 har de varit levande i mig, jag har öppnat en dörr på glänt. I och med sorgbearbetningsprogrammet och ceritifieringen till handledare så öppnade jag dörren helt. Och efter det där tv-programmet med Harrison så har jag tänkt ännu mer. Hur viktigt det är med förberedelse. På det enda som vi säkert vet, att vi ska dö. Men det som vi oftast blundar allra mest inför. Min lärare menar att rädslan som finns i kroppen och som visar sig i yogan, individuellt utifrån vilka vi är och vilken historia vi har, hänger intimt samman med vår rädsla för döden.
   Själv har jag sagt att jag inte är rädd för att dö men att jag inte vill dö. Hm. Egentligen är jag nog lika rädd som de flesta andra. För vi vet ju inte vad som väntar. Den där osäkerheten. Där det inte finns något facit. Men att leva och att våga det är en del av att vara människa. Men också med att förbereda sig på det som kommer sen. Jag vill vara aktiv i mitt dödsögonblick, jag vill vara delaktig. Jag vill inte vara rädd, jag vill vara nyfiken. På den dörren som då öppnas. Jag läser i Den tibetanska livs- och dödsboken. Förut skrämde det. När jag verkligen tänker mig in i det. Yogan löser vissa knutar. Yogan helar och drar mig ur rädslan via den på något märkligt sätt. Men samtidigt har jag börjat fundera kring förberedelsen. Det har varit en del dödsfall runtom kring i vår närhet. Vänner, familjers släktingar. Ja ni vet. Och jag tänker på det där ögonblicket. När jag kliver över tröskeln in i nästa dimension. Det är vad jag föreställer mig. Att jag går rakt in. Med ljus i mig. Mot ljus. Med rak rygg och nyfikenhet. Jag önskar att jag har klarat ut den där rädslan när det är dags. Jag har tankarna varje dag. Det är inte otäckt. Jag närmar mig det som en dag kommer att ske. Men på mitt eget sätt. Vet att det går en serie program om döden på tv just nu. Har inte sett alla. En del är bra av det jag sett. Jag inriktar mig på förberedelsen. Den finns i mig, den processen blir mer och mer tydlig. Vet inte om det har med min yoga sen i somras att göra, men jag har släppt så mycket tyngd längs vägen och alla oprövade nycklar till alla möjliga dörrar. Och jag vet att yogan håller mig där jag vill vara, hur det än känns i min kropp. Och förberedelsen är livsviktig precis som döden.

Som ett träd

Jag älskar mina fötter. Att känna att jag verkligen står. Går. Att fötterna tar emot tyngden från hela kroppen ner i fotsulorna och vidare nedåt. Grundandet. Älskar yogans stående asanas som jag gör i min undervisning, som jag gör i min egen yoga. För starka ben och en kontakt neråt, det vill jag ha. Som ett träd med rötterna väl förankrade i jorden. Och när jag låter rörelsen börja i fotsulan och kroppen bara följer med. Som i setu bandha sarvangasana, bridge pose, så är det i fötterna som hela rörelsen börjar. Man behöver inte spänna någonstans, bara följa med och låta kroppen styra. Låta kroppen vara så intelligent som den faktiskt är. Och jag ser skillnaden i mina elever när de slutar spänna sina lår och låter kroppen göra sin rörelse utifrån var den börjar. Det behövs inga darrande ben, bara en fritt flytande energi och ett par fötter väl förankrade i golvet. Som här, trots att hon är gravid, lyfter hon lätt upp kroppen hela vägen till nacken.

 

Bild: Dan Lindberg

 

Det är egentligen magiskt när man hittar var en rörelse rent tekniskt börjar och vilka delar av kroppen som är involverade var. För att hitta dit kan det ta tid. Det man uppfattar som en "enkel" position när man börjar med sin yoga det kan senare bli en riktigt komplicerad sak för att man  börjar förstå vad som egentligen ska ske. Var det börjar. Och det går inte att titta på en bild och tro att man vet. Man måste veta var det börjar. Det är därför som det egentligen är lite lurigt att kolla på yogabilder. Man vet ju inte hur personen tagit sig in i sin asana och man kan heller inte alltid se om det rent tekniskt gått till som det är meningen att det ska. Synkronicerat med sitt andetag. Vad man däremot kan se är när någon poserar. Lina  här ovan, hon poserar inte, hon yogar. All skillnad i världen med att låta rörelsen börja där det är meningen att den ska börja. I fötterna.



Livs levande

Tänk att en livs levande guru yogar vid 95 års ålder. Det är också mitt mål. Att yoga hela vägen, hela livet  ut. Även om yogan behöver modifieras och ändras så finns den ändå där. Det är så stort. Och att ha fortsatt utöva yoga hela livet, det är mäktigt. Ingen annan kunskap kan mäta sig med erfarenheten och vad som händer i en åldrande kropp. Mr B.K.S.Iyengar fyllde 95 år i lördags. Jag bugar mig för min lärares guru. Kunskapen som gått från lärare till elev, lärare till elev - den är så mäktig. Den är påtaglig och går inte att köpas för pengar.  Från Krischnamacharya, (den moderna yogans fader), till Iyengar, (anses av många som en av de främsta yogalärarna i vår tid), från Iyengar till Zhander Remete, min yogalärare. Och från min yogalärare till mig. Utan någon som helst övrig jämförelse är jag glad åt att ingå i ett sammanhang som är stort. Även om jag har allt att lära så har jag kunskap att tillgå när jag behöver. Det är tryggt. Det är stort. Grattis grattis!

Du känner också någon

Hon hade två veckor kvar till beräknad förlossning. Hon hade ont i huvudet när hon vaknade. Kände sig trött och otymplig. Låg kvar i sängen när hennes man gick till jobbet. Tog en Alvedon, funderade en stund innan, men tänkte att barnet i magen skulle klara att hon tog en tablett. Hon la sig en stund igen och plötsligt sänker sig mörkret över henne. Hon ser inget. Det är svart. Hon drabbas inte av panik men en iskall kyla känns i hela kroppen. Hon inser att hon inte kan ringa med sin smarta telefon när hon inte ser. Hon kryper ut i hallen där det finns en vanlig lur. Lyckas ringa sin man. Då. Då blir hon rädd på riktigt, han störtar hem, ringer efter ambulans. När de kommer till sjukhuset krampar hon. De gör en hjärnröntgen, kanske har hon fått en hjärnblödning? Nej. Det är akut havandeskapsförgiftning. Gonatt. Hon sövs och ut plockas ett friskt litet flickebarn. När hon vaknar upp har hon blivit mamma! Omtumlande och ändå helt sant. Hennes man har varit med hela vägen. Hållit i den lilla och skött om. Hon är mamma. Hon är inte frisk ännu, det höga blodtrycket tar några månader på sig att bli normalt. Men hon lever. Hon är omhändertagen. Av den sjukvård som vi har. När det kniper. När det behövs så finns det alla resurser vågar jag påstå. Nej det är inte perfekt, allt kan bli bättre. Men om du jämför. Jämför med andra platser i världen där det varannan minut dör en tjej/kvinna i sin graviditet. De överlever inte. Hon hade inte heller gjort det om hon hade bott i låt oss säga någonstans i Afrika. Eller någon annanstans där vården är obefintlig. Den glömda katastrofen. Men vi kan faktiskt hjälpa till. Vi kan skänka pengar till Musikhjälpen. Vi kan sms:a in till 72999. Vi skickar 50, 100 eller 200 kr och önskar en låt. Det är enkelt. Det svåra är att låta bli vill jag hävda. Och allt vi får på köpet av godhet och fantastiska initiativ. December blir ljust. Och hon som fick den akuta havandeskapsförgiftningen, ja hon mår bra, det är vår äldsta dotter och pyret har hunnit bli över 2 år. Jag tror att du också känner till någon liknande historia. Saker vi tar för givet i vår del av världen. Låt oss hjälpa varandra! 9 timmar kvar - heja Sverige, vi hjälps åt! Och ja, här är hon lillungen

Visst är hon fin?

Den här bilden har min man fotografen tagit. Det är en yogavän på bilden, Ulrika. Vi har fotograferat henne flera gånger. Hon har en stark och smidig kropp och när hon varit gravid, som här, så har hon haft en lyster inifrån och ut. Och här sitter hon vid sjön, vid ett ställe där jag varit på yogakurser många gånger för min första lärare. Det har varit rofyllt och stilla och vatten ger alltid en ytterligare dimension i tillvaron.
   Ja jag vet. Det är ju Lucia idag och jag har vaknat av kaffebricka och sång, haft individuella lektioner och avslutat med ett kaosartat luciatåg på dagis där mitt barnbarn går, som absolut inte ville ha sitt lucialinne på sig :)  Så kan det vara. Och medan jag lyssnar mig mätt på Musikhjälpen och har önskat låtar för tusen kronor (!)idag så sänker sig mörkret. Kunde inte hejda mig och det känns som det ska. Det är varmt i backen men ändå en bitande vind. Som vanligt längtar jag plötsligt efter det andra, motsatsen. Jag längtar efter en simtur i en spegelblank sjö efter ett varmt och krävande yogapass. Jag dricker en grön smoothie, tar på mig mjukare kläder och låter mörkret vara i fred där ute. Om en vecka vänder det. Och just då dimper Yoga för dig ner i brevlådan. Och ja, den här bilden på Ulrika som var med i en fototävling i den tidningen kom på andra plats. Så roligt! Visst är hon fin?

Du önskar väl?

Himlen är mörk. Nästan hotfull, molnen är täta och stjärnorna gömda. Jag tänder alla ljus jag har på övervåningen. Gör min yoga mjukt mjukt. Har ont i mitt högra knä. Helt plötsligt gör det ont när jag böjer på det. Vet att man kan få problem i sitt knä om höft eller fotled inte är med ordentligt i rörelserna. Mina fotleder är stela även om de är mycket mjukare nu än tidigare. Kan hänga ihop med det. Men vet faktiskt inte riktigt vad det här handlar om. Det skär rakt in i leden, en ny smärta. Får ta det så lugnt det går. Och som vanligt, just då vill jag göra hur mycket yoga som helst! När jag har ett hinder av något slag då vevar lusten igång, det sprakar inombords av lust att yoga. Men jag gör, modifierat men ändå.
    Slår på min tv och dricker kaffe tillsammans med tjejerna på Musikhjälpen. Och allt de gör och allt som alla gör för att samla in pengar till att alla tjejer ska överleva sin graviditet, det är fantastiskt. Och där sitter jag med lite ont i mitt knä, påminnelser i vardagen och att låta allt ha rätt proportioner igen. Jag har önskat flera låtar på Musikhjälpen, bland annat en av mina absoluta favoriter Florence + the Machine med Shake it out.Vilken låt har du önskat? För du önskar väl??

Destillerad kunskap

En huvudingrediens i mitt liv är och har varit böcker. Som mitt liv bestått av böcker. Lärde mig läsa tidigt och sedan dess har böckerna varit en inspiration, ett lärande och många gånger en tillflykt. Jag har läst hela mitt liv. Faktaböcker. Skönlitteratur. Deckare. Poesi. Allt mellan himmel och jord. Läst högt för barnen från det att de var små tills nu. Vi läser fortfarande högt ibland på jul eller sommaren. Vissa böcker återkommer i den stunden som Kometen kommer och Sommarboken med Tove Jansson. Det går inte att tröttna på hennes visdom och klurigheter. Perfekta för högläsning!
   Jag läste hela tiden vid sidan om pluggandet alla gånger jag läst på universitet. Sista gången var jag till och med bokrecensent i en tidning här hemma. Jag läste när barnen var små trots att de inte sov. Jag läste så fort jag kom åt. Men i höst har något förändrats. Jag har somnat med böckerna över ansiktet. Jag har ibland inte orkat öppna någon av alla olästa böcker jag samlat på mig sedan i somras. Det är ett gäng. Och jag inser att så trött som jag är nu när min bok snart är klar och jag tillåter mig att inse att jag inte haft många lediga timmar sedan förra sommaren. Det är helt crazy. Det är ingen tävling jag vill vinna. Och mitt dygn har inte fler timmar än någon annans. Kanske är det så när man skymtar målsnöret att det som gömts i mig kommer till ytan. Ögonlocken faller ner. Jag dråsar i säng. Jag somnar nästan mitt i steget. I jul ska jag vara ledig ganska länge och det är ett mål i sig. Jag försöker också att inte ha dåligt samvete inför mig själv över alla böcker som jag inte hunnit med. Det är också märkligt, om jag skulle späka mig själv så. Men trots allt önskar jag mig en del böcker i jul. Ränderna går liksom inte ur :) Och jag som ibland gjort långa julklappstips på böcker till tidningen jag skrev i, tänker nu att jag behöver julfrid också. Även om jag inte orkar läsa då heller. Men när det gäller yogaböcker vill jag ändå jultipsa om min lärares bok, Shandor Remete - Shadow Yoga Chaya YogaThe Principles of Hatha Yoga. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag läst den men varje gång öppnar sig något nytt. Första gången jag läste den blev jag arg, förstod inte mycket. Sedan dess har jag insett hur destillerad kunskap ser ut i yogasammanhang, den ser ut så här. Som en kinesisk ask öppnar sig alltid något nytt. Jag hade med den i Indien i januari och träffade en hel del yogamänniskor från andra yogastilar. De blev alla förtjusta i boken och besetällde den för att kunskapen är tillgäng för de som yogar. Punkt. Oavsett stil. Men vill du ta dig vidare, vill du förstå sammanhangen och yogans anatomi så ge dig själv en fin julklapp. Du kan köpa den på flera ställen bland annat www.amazon.com 

Vi vet inte hur länge

Får ett samtal från vår son. Han är ledsen. En av hans vänner har dött i en trafikolycka på väg till jobbet. Så rasar smärtan in i ett obevakat ögonblick. Vi har alla varit med om det på olika sätt. När något ofattbart störtar in i tillvaron. När unga människor dör. Hur orättvist ter sig inte livet? När vi bara vill få vara ifred och leva på. Men livet tuffar på obönhörligt på sitt eget sätt. När någon dör stannar allt en stund. Ibland varar den stunden länge i våra hjärtan. Allt hänger ihop med relationen och hur nära vi varit. Vad som skett i vår relation. Mitt allra svåraste är att stå bredvid när något av barnen har sorger. För jag vet att jag inte kan göra mer än lyssna. Finnas där. Det känns så futtigt ibland. Men det är så det är. Jag vet. Men jag ger honom min odelade uppmärksamhet. Jag l y s s n a r
allt jag förmår. Hör vad som sägs. Hör vad som inte sägs. Och det här som vi säger inom sorgbearbetningen - att vara ett hjärta med öron - det är en konst. Jag har inga som helst problem med att göra det när det gäller mitt jobb. När det kommer till familjen blir jag ju inblandad för att jag är en del av familjen. För att jag kommer ihåg min sons och hans kompis alla diskussioner. Politiken och allvaret. Det kreativa ungdomliga. Och att sedan dö i en bilolycka. Det känns extra hårt. Det känns till och med onödigt. Men ingen har levt i onödan. Ingen har levt förgäves. Hur kort eller långt livet än är så är det. Tänder mina ljus. Yogar för min sons vän men skickar också tankar till min son. Att han ska våga sörja fullt ut direkt. Inte spara sorgen som en hård skorpa på hjärtat. Att direkt det sker vara i stunden. Han är känslomässigt begåvad. Det kan man uppleva som en black om foten nästan. Men ibland är det extra bra att vara nära sina känslor. I glädje. Men också i sorg. Den där randiga tillvaron vi alla har. Önskar er alla att ni är varsamma i trafiken. Så gott det går. Tänd ett ljus. Krama en vän. Gör lite mjuk yoga och var i stunden. Låt inget komma mellan er och er själva. Vi vet inte hur länge vi är här.

Törs du?

I mitt förra inlägg fick jag några frågor från Marica. Jag blir så glad när någon anstränger sig och ställer frågor. Först skrev jag ett jättelångt inlägg och försökte svara på frågorna, men det blev mig övermäktigt att på ett litet bloggutrymme beskriva detta gigantiska. Man kan aldrig säga vad som är bra eller bäst för någon annan, självklart inte. Man kan börja yoga utifrån vilken orsak som helst. Frågan är vart man sedan tar vägen. Det jag har svårt för är att man jämställer yoga med en mängd olika saker. Tar en rörelse till exempel, ändrar den utan att förstå att själva rörelsen i sig äger information, och så kallar man den för yoga och smälter in den i något annat.  Jag ställer några frågor för att försöka klargöra var jag står:
Jämställer du yoga med streching? Jämställer du yoga med ett fyspass på gymmet? Tycker du att det inte spelar någon roll hur lång tid man själv utövat yoga när man börjar undervisa? Tycker du att det är oviktigt om man har den teoretiska kunskapen kring hur leder, muskler korresponderar med energikanaler, vindar och marmapunkter? Tycker du att det är oviktigt med filosofi och teori kring yoga? Tycker du att det är lite överdrivet när man säger att man inte yogar när månen är full eller ny? Tycker du att det bara är trams att inte yoga när du har mens, mer än några liggande positioner? Tycker du att du kan göra lite allt möjligt medan du yogar? Som att se på tv, maila eller prata med andra? Tycker du att du vet bäst själv? Det här med yoga är inte så märkvärdigt, det handlar ju bara om att röra sin kropp eller hur?
Om du svarar ja på de flesta av frågorna -  ja då kan du "göra yoga" framför din tv, din mail eller vad som helst. Jag förstår bara inte varför man ska kalla något för något utan att ha den blekaste aning om vad det är. Går du på massage hos en terapeut som tog en helgs utbildning? Är du varsam med dig själv? Vet du vad olika rörelser gör i slutänden? Står du på huvudet bara för att du kan? Eller för att det är just det som just du behöver och du vet att rätt punkter på just ditt huvud blir stimulerade?
   Ställ dig själv frågan över varför mer och mer aktiviteter har ordet yoga insprängt i sitt namn. Kan det möjligtvis ha något med trender och pengar att göra? Jag bara frågar.
   För mig är nummer ett att hitta en lärare som är erfaren och kunnig. Som har gått sin egen yogaväg en bit innan hen börjar undervisa. Som har en egenträning hela tiden. Som har studerat yoga. Som har utforskat sig själv. Som ser vad just du behöver. Som ger dig övningar som gagnar just dig. För mig är det viktigt att hitta rätt sorts yoga för just mig. Det hänger ofta ihop med läraren, men behöver inte göra det. Det måste också finnas en energi mellan dig och din lärare för att något ska ske inombords. Om du ska lämna över dig, som man till viss del gör inom yogan, måste du känna tillit. Tillit till din yoga, tillit till din lärare och framför allt tillit till dig själv. Vågar du ärligt titta inåt? Vågar du ta emot det som flyter upp till ytan? Vågar du låta det vara stort och där du själv får syn på saker som varit dolda för dig själv? I så fall måste du ägna dig helhjärtat åt den här aktiviteten. Du måste förena ditt andetag med din rörelse. Du måste våga stanna upp ibland, du måste våga gå vidare ibland. Allt för att tänja din egen gräns inom din egen personliga utveckling. Att yoga så kräver din energi, din uppmärksamhet och koncentration. I slutänden ger den allt du inte visste. Kan låta flummigt. Den som upplevt det förstår precis vad jag menar. Yogan tar tid, låt den göra det. För att citera min lärare - den är en helande process, yoga har ingenting med flexibilitet eller styrka att gör. Det är bara yta. Yogan handlar om din egen inre väg, där du kultiverar din energi och när den flyter utan hinder kan du utföra vilken asana som helst. För en nutidsmänniska kan det vara en besk medicin att svälja. Vi vill göra allt samtidigt. Vi har bråttom. Vi har svårt att vänta till rätt tillfälle eller person dyker upp. Är yoga ett sätt att tona din kropp?  Att slimma den till den silhuett vi önskar? Eller en lite avstressande aktivitet som vi kan göra samtidigt som vi gör något annat? Vi kastar oss ut och gör allt möjligt med kroppen utan att vara i närheten av att veta vad som påverkar. Tro mig. Jag har yogat stenhårt, inte haft koll en sekund på att jag kört mig själv i botten via yogan. Inte förrän jag fick mina diskbråck blev jag tvungen att stanna upp och börja om från början. Det var en otroligt nyttig läxa. Svår men ingen jag skulle vilja vara utan. Kanske är det just därför jag betonar det här med att vara rädd om sig extra mycket, jag vet inte. Jag tycker också att en helgs "utbildning" är en total förminskning av yogan, det som gör mig sorgsen. Skulle vilja gå ett steg till och kalla det arrogans. Jämför med precis vilket ämne som helst på ett universitet till exempel. Eller kroppsterapier där man går några år för att lära sig tekniken som det sedan tar ett liv att förfina. Samma här.
Törs du ta emot det som kommer? Eller måste du sysselsätta ditt sinne med en mängd andra saker "spara tid" och slippa ta emot det som ditt inre vill visa dig?

Artificiell träning

Kanske är jag en fundamentalist. Kanske är jag alldeles för hardcore i min syn på yoga idag? Kanske är jag en riktig bakåtsträvare. Men nog finns det väl anledning att fråga sig själv varför man gör sin yoga? Att om det är gymnastik man gör, ja då kan man ju hänga vid sin dator samtidigt som man liksom stretchar eller vad det är man gör. Jag tycker att begreppet yoga blir mer och mer urvattnat. Varför vill man kalla allt möjligt för yoga? Ja jag känner att jag blir lite upprörd, men kanske mest ledsen. Sorgsen i hjärtat. Att vi ska förstöra det så. Att det ska snuttifieras så intill vanvettets gräns så det inte har någon som helst likhet med hur det var. Eller är det en slags rädsla? För att det som händer och som är obeskrivbart inom yogan ändå måste förklaras eller rationaliseras?
   För mig är yoga en andlig disciplin. Men inte bara det. Det är också en glittrande magi över att rörelserna som skapats utifrån kunskap som är flertusenårig om hur vår helhet faktiskt fungerar. Att energinkanalerna har kontakt med olika organ som främjar olika saker i vårt system. Att hela upplevelsen blir annorlunda. Bara vi låter det ta den tid det tar.
   Tänk dig att du går i kyrkan, eller moskén eller templet. Där sätter du dig till rätta, tar upp din Ipad, telefon eller dator. Samtidigt som du lyssnar med ett halvt öra så kollar du vad andra har för sig samtidigt. Äh. Allvarligt? Lever vi så tajt att vi måste veta allt hela tiden? Även när vi "yogar"? Så sjunger du en psalm, en hymn eller ett mantra men slänger samtidigt ett öga på det du har på skärmen. Eller är vi rädda för att stanna i det som känns. Som bränns. Som svider. Som gör ont på ett obeskrivbart sätt. Eller vad handlar det om egentligen? Jag förstår det inte.
   Fattigdom. Det är det ordet som kommer för mig. Och ja, jag skriver det här utifrån något jag läste på FB igår. Något som jag inte kunde släppa. För jag letar efter respekten för kunskapen. Respekten för rörelser synkroniserade med andetaget och som inte är något nytt påfund där man hänger ut kroppen lite hit och dit. Kan vi inte låta något få vara?
   Även om du bara ser yogan som något fysiskt så är det väl inte riktigt så du gör när du tränar? Eller är det gymmen som förstört det, där du ser på en monitor samtidigt som du springer? Artificiell träning. Suck.

Bergstoppen inombords

Gräset är blött. Regnet öste ner i natt. Vaknade av ett våldsamt vind- och regnsusande mitt i natten. Vet att det är en vataobalans när man inte sover som man ska. Vet också att kosten spelar roll liksom annat. Vet också att ju äldre jag blir ju mer går jag in i vatadoshan. Och ibland är jag bara vaken. Helt enkelt. Det har snurrat så mycket i min skalle trots djupandning och yoga. Fick slutkorrekturet igår och fick iskalla fötter. Jag vet att jag skrivit om min låga självkänsla tidigare men det är som en bergstopp som tornar upp sig inom mig ibland. Allt känns nervöst.  Min familj är min livboj. De peppar och stöttar och bara finns där för att ta emot när jag faller huvudstupa handlöst framåt inombords. Utan deras armar som tar emot skulle jag slå mig gul och blå. Stödet jag önskar att alla hade av de som finns runtomkring. Den där värmen som bär, som ger och som aldrig kräver. Ända sedan yogan klev in i mig och när jag sedan reste till Indien för mina ayurvedabehandlingar har en sak stått kristallklart. Det är summan av allt jag gjort. Familjen är nummer ett. Och funkar det inte där, då funkar inget. Ja jag är en självständig människa. Men. Jag finns i ett sammanhang, jag har valt att dela livet med någon. Vi har valt att skaffa barn. De där enorma valen som i stunden kanske inte känns så enorma. Men som flyttar hela spelplanen för det som är just mitt liv. Och idag är jag gråtmild och lite småtrött. Rynkorna kring ögonen fördjupade men sinnet är blankt. Spegelblankt som om alla vågor lagt sig. För att familjen finns där. För att jag inte är ensam. Och hur man än väljer att leva sitt liv, för det finns ju inget facit, inget rätt och fel - så behöver man människor runt sig. Även om den personliga utvecklingen är just personlig så behöver man speglingen, reflektionerna från någon annan som vet vem man är. Och vänner kommer och går. Det kan jag säga efter att snart ha levt i 60 år. De man aldrig trodde skulle försvinna har glidit ut genom en bakdörr och andra har klivit in. Men familjen består. Jag ska rida ut den här svaghetsperioden och sedan resa mig stark igen. För jag behöver vara liten ibland och få hänga i den där livbojen. Smula ner den där bergstoppen till lite grus som jag kliver över.

Allt som finns är allt som finns

Den här tiden. Den här stilla meditativa himlen. Det frusna sista äpplet och marken som är hård. Rådjuren blir allt oblygare och mer och mer orädda. De står ibland mitt i vägen när jag kommer hem i mörkret och de flyttar sig ogärna. Det ger mig en vink om att hastigheten måste vara sakta sakta. Jag vet att de finns där någonstans. Det skärper mina sinnen. Deras skönhet och mjuka snabba kroppar leder mot en slags stillhet. I mig.
   Jag vaknar lite senare än jag brukar. Lite stel i höger sida och nästan hopdragen i skulderpartiet. Antagligen en effekt efter allt skrivande och datorjobb, både hemma och på jobbet. Men jag gör min yoga. Min yoga. Den mjukar alltid upp mig. Även om jag just nu inte är så rörlig som jag egentligen är. I skuldrorna. Jag tänder massor med ljus. Jag andas och jag rör mig i total synkronicitet med just mitt andetag. Där är min tillhörighet. Samtidigt känner jag kontakten med allt annat utanför mig. Som också är en del av mig. Mikro- och makrokosmos. Så väl vi hör samman. Alla påverkar alla. Inte bara oss själva. I min morgonyoga känns det tydligt på något plan, att jag inte är ensam om det jag gör. Jag är i min stund alldeles själv, men utanför finns allt annat, alla andra. Att vi skulle vara ensamma är bara en illusion, allt hänger samman. Likaväl som den tunna rosa randen på himlen finns runt mig finns den också runt dig. Att allt som finns är allt som finns. Åh livet.Jag tar en promenad ner till vår lilla affär, köper några ljus. Kliver in i skogen och plockar lite mossa. Den är dygnsur trots kylan. Lägger den i min lilla ljusstake. Hänger upp mina stjärnor och som jag älskar dem. Stjärnorna. Som lyser. Jag har många i olika färger. Mest förjtust är jag för tillfället i mina indiska små stjärnor som jag köpte i Varkala i januari i år när vi var i Indien. De är små, jag lägger dem i en stor hög på bänken där jag har min yogaplats. Och de påminner lite lagom om Indien. Att vi varit där ganska många gånger den här tiden på året, december - januari. Men inte den här vintern. Det är också skönt. Egentligen är jag en hemmaräv, vill vara hemma den här tiden. Tycker om kylan och även om mörkret kan tynga så vill jag ändå vara här. Där jag hör hemma. Det är också viktigt. All hets kring julen känns så sorglig. För det vackra, det lågmälda, glittret i fönstren av alla stjärnor och ljusstakar - det lyser upp mer än rummet. För mig är advent, lucia och jul framför allt en tid för ljus, sång och dofter. Jag tänder många ljus. Eldar i spisen och kaminen. Bakar med saffran och njuter av lite varm glögg. Någon gång. Spelar julskivor och går på lunchkonserter på jobbet. Hänger med mina vuxna barn så mycket som det går. Och mitt barnbarn. Lilla pyret som förtjust visar sitt lucialinne och säger stolt -fin klänning. Det behöver inte vara mer än så. Allt som finns är allt som finns. Hoppas din första advent varit fin. Min har varit precis det jag önskat mig.