There is a crack in everything, that is how the light gets in

Kvinnors vänskap. Så mycket gott jag fått av det. Så mycket ont jag fått av det. Som en knytnäve i veka livet när någon avslutar en relation genom att inte svara på mail eller sms. Som när någon blir överlägsen och plötsligt inte har tid. Skriver lite nedlåtande jag andas ut och tackar för det som varit trots att du inte ens vet vad du gjort för fel. Om du gjort något. Trots att du funnits där alla gånger. Att stå upp för sig själv. Hela vägen. Det är det jag gör nu. Så otroligt befriande. Jag har varit nära vän med många människor. Och det har jag sett som en prioriterad del av mitt liv. Men allt eftersom åren gått och saker händer i allas liv så ser jag hur de som jag lyssnat mest på bara vänt mig ryggen. Jag har skrivit om det tidigare. Det har  varit en process förstås. Men jag vägrar att fastna i det som känns som ett svek. Istället har jag vänt på det hela. Jag är stolt över alla gånger jag ställt upp för människor. Jag är stolt över att jag vågat stannat. Orkat lyssna. Men jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Jag vågar till och med säga det till dem det berör. Hur de än tar emot det så har jag gjort min del. Jag har äntligen stått upp för mig själv. Och det har gällt vänner i alla sammanhang i mitt liv. Jobbet. Yogan. Företaget jag delade. Mina personliga relationer. Och vet ni. Det är som att låta en virvelvind skölja rent allt inuti. Det är som att gå ned i vikt. Inuti. Jag har äntligen förstått att det inte finns någon hemlighet, ingen the secret-väg att gå på det sättet. Det går inte att sitta och önska och vänta. Ibland krävs handling. Det handlar "bara" om att vara sann. Först och främst mot sig själv. Hela vägen. Sedan mot sin omgivning. Yogans två första steg. Så kloka. Går inte att hoppa över i sin personliga utveckling. Och sedan tar min fysiska yoga mig vidare. I min kropp. I mitt sinne. Med min själ. Min ande. Och jag är så glad. Att jag äntligen vågar. Behöver inte ha ont i magen, behöver inte fundera ut vad andra känner. Det är deras ansvar. Inte mitt. Och självklart gör jag inte våld på mig själv längre. Självklart inte på någon annan heller. Det är berusande att vara fri. Men äntligen har jag förstått att jag måste stå upp för mig själv alla dagar. Också. Det som inte varit självklart tidigare. Jag har varit naiv. Förväxlat bilden av en god människa med en lättlurad människa. Godtrogen. Jag ska vara  mer rädd om mig helt enkelt. Välja noggrant. Det är flera händelser senaste tiden som fått mig att se allt klart. Som glas. Skönt. Inget som skaver. Inget som är gömt längst inuti. Tänker på Leonard Chohens kloka ord -there is a crack in everything, that is how the light gets in. Och att vi vågar låta det krackelera inuti. Ibland måste man det. Går inte att komma undan. Men då växer något annat fram Kanske till och med en solros :) Trevig helg kära vänner!