Inte bara

För att inte skapa slagsida. Jag är ju så himla mycket mer. Du är också så himla mycket mer. Vi är mer än vad vi visar i bloggar eller i livet. Men det som ligger nära hjärtat det vill ut. Då och då. Jag är ju en glad människa men som Hannis skrev så träffande i sin kommentar så har jag också blivit tämjd. Eller rättare sagt folk har velat tämja mig i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Mycket handlar om att jag är tjej, kvinna och det har jag inte riktigt velat se tidigare. Inte velat gjort det till ännu en könsgrej, en sak om genus. Men tänk om det är så? Då måste man våga se det också. För killar har sina mallar och roller att tampas med.
   Jag tror att mitt vapen alltid har varit min glädje. Att skratta. Både när det passar och inte passar. Ni vet, när fnisset vill ut. När det ohejdbara bara dånar ut, man skrattar så man skakar och folk ruskar på huvudet. När man skrattar och inte kan sluta, så fort man tittar på varandra så börjar det om igen. Hela min skoltid var så. Från ettan och uppåt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit utkastad i korridoren för att jag stört med mitt skratt. Jag vet inte hur många gånger jag blivit portad och nekad i krogkön för "jag  varit för full" fast jag varit nykter! Men skrattat. Jag vet inte hur många gånger människor vänt sig om i biosalongen för att titta vem det är som skrattar så. Högt. Ljudligt. Som en karl! Gick på skrattyoga en gång, instruktören sa att jag var en naturbegåvning :) Jag vet inte hur många gånger jag skrattat och fnissat på jobbet med min bästa arbetskamrat. Som han och jag fått tillsägelser...
  Idag vill jag garva åt hela världen, känna att jag duger. Att du duger. Och jag bara älskar att ni som kommenterade mitt förra inlägg, gjorde er så stor möda. Att ni finns där. Att ni bryr er. Och att vi är så himla bra ihop! Det var bara det. Glad vår vill jag utropa, men efter att ha suttit på verandan i dunkläder, mössa och stor filt så måste jag ändå gå och lägga mig och vila. Men snart så.

Bjuder på ett litet collage när jag skrattat extra mycket. Annars är bilder på mig lite stillsammare och på yogabilderna så är jag nollställd eftersom jag inte poserar utan yogar. Men här är jag. I min fulla skrattande prakt.

Att träffa en pirat och njuta av hudhållssysslor

Myggorna sitter på rad i taket när jag vaknar. Det är varmt. Kliver upp i sakta mak. Dricker mitt citronvatten. Gör min yoga på verandan i skuggan och hör grannarna köra någon slags workout på sitt trädäck. Jag är ledig. För första gången på väldigt länge. Jag har semester. Skrapade ihop några dagar till och startade ledigheten nästan en hel vecka tidigare. Det var nödvändigt. Det gick fint med jobbet, det är lågsäsong där nu.
   Igår körde jag några timmar och träffade en av mina favoritbloggare. Har följt varandra några år och ja, vi känner varandra på ett sätt. Allt var sådär självklart när vi promenerade ner till stan. Drack kaffe i skuggan. Satt vid vattnet. Åt lunch och pratade. Det är så fantastiskt det här med bloggvärlden, att jag hittat till alla de här människorna, och de till mig. Det svämmar över i mig när jag ser hennes kloka bruna ögon tankfullt reflektera över något jag sagt. Hennes styrka finns där så självklart i hela henne. Allt det som gör att jag tycker om henne. Tycker om hennes reflektioner och framför allt hennes bilder. Inga telefonbilder. Bilder tagna med film. Ja det är nästintill exotiskt. Jag såg mer av henne igår. Och det gjorde mig väldigt glad.
   Idag är jag lite seg. Värme och jag är inte helt kompatibla, men jag klagar ingenstans. Vet att vi behöver det. Hela landet lugnar ner sig och andas ut. Tänk att solen lyser idag också! Jag är kanske lite udda men jag gillar att fixa här hemma när solen lyser. Vattnar mitt citronträd och håller tummarna att blommorna slår ut och ger citroner så småningom. Bakar bröd. Älskar Lottas fröknäcke. Tvättar allt från våra sängar, madrassöverdrag, kuddar, täcken och sängkläder. För när det är så här varmt kan allt hängas ute, det går snabbt och jag älskar rent. Ibland tänker jag att vi helst vill göra ingenting när vi är lediga. Men jag gillar att fixa. Då och då.
   Ligger en halvtimme i solen och det räcker. Läser i skuggan och plockar av vinbären som plötsligt är mogna. De står i halvskugga och jag känner mig rik. För att jag får göra vad jag vill så här när semestern börjar. För att jag har en veranda att yoga på. För att jag träffade en pirat igår och allt finns att upptäcka.

Hur jag än vrider och vänder

Jag reste till Indien för min första pancha karma sommaren 2011. När jag kom tillbaka var jag förändrad i grunden med  funderingar på att lägga ner bloggen. Den kändes inte tillräcklig helt enkelt. Samtidigt kände jag mig tveksam till att egentligen blogga alls. Med kroppen och själen så genomlysta från min resa visste jag inte riktigt vad jag ville. Vankelmodig. Tänkte på allt och ingenting av det jag ville förmedla. Svårt att samla ihop allt jag ville. Men istället gjorde jag som jag ofta gjort i mitt liv, jag gjorde mer. Skaffade en blogg till. När jag gör något så  går jag verkligen all in på det jag väljer. Det blir helt enkelt mer i de flesta fall. Vad det än handlar om. i mitt liv. I annikas andetag har jag framför allt skrivit om det i tillvaron som inte är yoga. Kort och gott. Men som till slut ändå blir yoga. Hur jag än vrider och vänder på det. Livet jag lever. Sömnen jag sover och maten jag äter. Den Medvetna Andningen som jag hittat till och som är en breddning av min kunskap kring yogans andetag. Den har jag sorterat in under lillasysterbloggen. Men nu börjar jag mer och mer tänka på att jag faktiskt är en. En sammansatt människa av många olika delar. Men en. Jag behöver ingen separat blogg för det. Jag är ju jag rakt igenom. Kanske låter lite knasigt men jag har nog delat upp mig eller hur jag ska beskriva det. Och jag väljer så här i årets sista darrande dagar att lägga ner annikas andetag och samla ihop mig helt och fullt här. Att skriva om allt som jag vill skriva om. Inga begränsningar. Inga inramningar. Men med yogan som mitt nav. Mitt roder. Min kompass. Min pannlampa. Så får det andra följa med. Också. Vill nte lägga ner den här, min första och liksom "riktiga" blogg. Den lever vidare. Lite breddad och kanske lite mer mångfacetterad. Det är vad som kommer att ske här nästa år. Jag visar mig fullt ut. 1+1=1. Inget märkvärdigt. Mitt sammansatta jag. I led med det har jag uppdaterat min presentation av mig här i bloggen, den finns under rubriken Varför och vem är jag? Allt i ledet i att bli mer synlig, lite mer jag. Jag hoppas du fortsätter följa mig på min sammansatta väg.

På torsdag!

Några gånger har jag lyft hans blogg. Många gånger har jag länkat till honom på FB. Jag har sett klipp på youtube och jag har sett någon intervju för något år sedan. Och igår. Igår var han med på Babel på SVT. Kristian Gidlund. Hans blogg - I kroppen min - kommer ut som bok på torsdag. Jag har förhandsbeställt den. Trots att jag redan läst allt. För jag vill hålla den i handen. Bläddra. Läsa om vissa partier. Kanske mest det om hur han föreställde sig sin död. Och hur mycket en människa kan ge som är dödssjuk. Ja, vi ska ju alla dö. Men vi är många som inte lever med en utmätt tid. Som han gör. Och ändå, ändå, hoppas vi på ett mirakel. Men hans lugna blick och kloka ord i gårdagens tv-program gjorde att man känner att han vet var han har sig. Men han vet inte vad som kommer. Som ingen av oss gör. Hans vackra språk och infernaliska livslust. Han kärlek och längtan. Har du inte läst honom tidigare så kika in här. Eller beställ hans bok. På torsdag kommer den! För dig som bor i Stockholm kan du möta honom på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan.

Bilden har jag lånat från Akademibokhandelns sida.